Jag tycker att det blir tokigt när filmer som av någon anledning inte fått någon svensk titel istället begåvas med en engelsk titel genom slentrian. Rose Boschs film Avis de mistral har exempelvis fått heta My Summer in Provence när den visas i Sverige, vilket dessutom kan skapa förvirring då den lite nyare filmen Les temps de secrets heter Min sommar i Provence i Sverige.
Nåväl, My Summer in Provence inleds på tåget till Avignon där Adrien, Léa och Théo åker med sin mormor. Deras pappa har precis lämnat familjen, och deras mamma har farit till Montreal för en praktikplats, så det blir alltså deras mormor som får ta ansvaret för ungdomarna över sommaren. Hon tar med dem till sin särboende make i Provence, barnens morfar, som de aldrig träffat eftersom deras mamma rymde hemifrån för sjutton år sedan. Ett lite problem är dock att han inte förvarnats om deras besök, så det blir lite spänd första kontakt med barnbarnen. De är stadsbarn, och han är olivodlare, så det blir skarpa kulturkrockar, men eftersom det här är en feelgoodfilm så blir samvaron bättre allt eftersom.
Filmen är roande och upplyftande för stunden, men den har inte något speciellt djup. Många situationer känns synnerligen franska även om dialogen är lite mer återhållen än vad man skulle kunna vänta sig med tanke på ursprungslandet. Det blir precis lagom dramatiskt, och skådespelare och regissör gör ett gott arbete med ett ganska klyschigt manus. Allt utspelar sig också i en vacker sydfransk, något turistig, miljö så den är också fin att titta på. Den lider dock en hel del av att vara ganska anonym, så det är stor risk att jag inte minns någonting av filmen om ett par veckor.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.