Sten och Karin firar rubinbröllop med ett gäng vänner genom att återskapa middagen som de bjöd på vid bröllopsfesten för 40 år sedan. Karin står för maten och arrangemangen medan Sten står för anekdoterna. Festen slutar olyckligt när Karin oväntat inser att Sten är otrogen samtidigt som festen dramatiskt avslutas av andra skäl. Karin stöter något senare ihop med en gammal skolkamrat som återvänt till hemstaden efter ett liv av sökande runt i världen och hamnar på finrestaurang i Göteborg. De finner att restaurangens buttre stjärnkock håller i en kurs för asiatisk matlagningskonst på tisdagskvällarna, och de anmäler sig till den tillsammans med en tredje väninna. Det leder till väntade förvecklingar och förändringar i livet, och allt går mot ett lyckligt slut. Det är ju ändå en feelgoodfilm med inslag av romantisk komedi.
Den här typen av filmer brukar vara förutsägbara, och det är även Tisdagsklubben, som regisserats av Annika Appelin. Inga direkta överraskningar bjuds det på, men handlingen puttrar på framåt med gott humör trots att det trots allt handlar om svek, ensamhet och ouppfyllda drömmar. Skådespelarna gör ett bra jobb och dialogen är fylld av ganska kvicka detaljer, vilket gör att filmen känns hantverksmässigt bra. Men det räcker inte i mina ögon för att skyla över den stora förutsägbarheten. Någon liten överraskning mot slutet hade ju verkligen livat upp, men ingen sådan kom.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.