Jag tycker ibland att vissa filmer är lite för starka för sitt eget bästa, så att de balanserar på gränsen till effektsökeri. När Pernilla August för ett halvt decennium tog sig an att göra filmen Svinalängorna efter Susanna Alakoskis prisbelönta roman med samma namn så var jag orolig att det skulle bli just så, trots att jag inte läst boken i fråga. Som tur var så visade sig min oro under dessa år ha varit ogrundad nu när jag till sist har sett filmen. Den är så att säga stark på egen kraft.
Filmen inleds när två barn uppvaktar sina föräldrar med frukost på sängen. Telefonen ringer och mamma Leena får höra sin mors röst i luren. Leena bryter omedelbart samtalet. Hon har tidigare brutit kontakten med sin mor och hon verkar inte vilja återuppta den igen. Det visar sig att mor ligger döende på Ystad lasarett och att hon vill få träffa sin dotter igen. I filmen får man genom tillbakablickar veta mer om vad som hände under Leenas uppväxt: hur hennes familj kommer från Finland och flyttar in i en för deras förhållanden rymlig och fin lägenhet, men hur föräldrarnas periodvisa alkoholmissbruk leder till en obehaglig utförsbacke för familjen.
Det finns många starka scener mitt i allt elände, och hela filmen är välgjord både tekniskt och skådespelarmässigt. Det är en enastående känsla av instängdhet och maktlöshet man känner av i Ystad-skildringen vilket passar väl in med att alla tillbakablickar förstås är gjorda ur den lilla flickan Leenas perspektiv, och redan från början är tillbakablickarna i Svinalängorna fyllda av förebådanden om att det kommer att gå åt skogen på något sätt. Även filmens nutid är spänd och obehaglig. Hela filmen tog mig hårt.
Filmen sågs via Kiruna filmstudio.
