Recension / Review – Page 65 – The Rite of the Christmas Dance

Read Only Memories

What defines a human? This question seems to be a common theme nowadays. It is also the main drive behind Read Only Memories – a point-and-click adventure with a stylish retro design and a focus more on story-telling than on puzzle-solving.

The story is set in Neo-San Francisco just before christmas in 2064. The city is filled with people with various levels of cybernetic augmentation and genetic modification, as well as ROMs (Relationship Organisational Managers) which are performing the more mundane tasks in society. You are a struggling to make living as a journalist and have to take on boring review tasks, in this case for a smart headphone. After writing the review, and a good night’s rest, you find a tiny ROM in your room. He/she/it calls him/her/itself Turing, claims to be the first sapient machine in the world, and is in need of your help. This is the beginning of the adventure. The world is about to change, and you may influence in which direction.

Read Only Memories should be considered an interactive story more than a game, and as such it is great. The retro aesthetics feels natural since it is well known that the future looked better a couple of decades ago. The pixels feel a bit too large on a big screen, making the text difficult to read, but this is only a minor technical remark. I enjoy the story and the characters in it, but for me the best part is actually the world that is seen behind it all. That is where most of the depth in this game lie, and I think it could work quite well as a setting for some old-fashioned analog role-playing.

Nojoom

Vi är i Sana (Jemens huvudstad), med sol och folkmyller. En tioårig flicka ger sig ut för att handla bröd men ändrar sig i bageributiken och ger sig i stället av ut i staden. En man fångar upp henne, men hon sliter sig loss och hoppar in i en taxi. Hon tar sig till en domstol, hittar en domare, ser honom i ögonen och säger till honom att att hon vill skilja sig från sin man. Hon heter Nojoom, och filmen Nojoom av Khadija Al Salami handlar om henne.

Hos domaren berättar Noojom om sitt liv, uppväxten i en liten bergsby, familjens flytt till storstaden, hur det gick till när hon giftes bort med en för henne okänd man och varför hon vill skilja sig. Det är en stark och obehaglig historia, men den visar sig också vara oväntat nyanserad. Bilden av bakgrunden till historien klarnar efterhand och slutsatsen är att det inte är ondska som ligger bakom den ingrodda traditionen med barnäktenskap och hederskultur, utan att mycket bottnar i okunskap. Med utbildning kan man komma tillrätta med många problem som kan ses som olösliga. Det finns hopp om bättring.

Nojoom bygger på en sann historia. Filmen i sig är tekniskt välgjord, men skådespeleriet känns lite svajigt hos en del av ensemblen. Det hindrar inte den starka historien att komma fram, men det får en del vardagssituationer att kännas stela. Eftersom jag inte är särskilt bekant med jemenitiska seder känns mycket av vad som sker en smula obegripligt för mig, men det gör också att jag på sätt och vis, förvissa på en ganska banal nivå, kan få ta del av Nojooms känslor att vara med i ett skeende som hon inte förstår.

Det är lätt att överanalysera ens egen reaktion på en film, och det är det jag gör. Filmen visar i alla fall att trots att det ser mörkt och hopplöst ut nu så kan det ändå ske en utveckling så att framtiden kan bli ljusare. Alla som kan måste hjälpa till.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Brooklyn

Historien känns bekant. Eirin är en blyg och passiv ung kvinna som runt 1950 lever i en småstad på Irland tillsammans med sin mor och syster. Hon har inga möjligheter att få något annat än ströjobb trots att hon uppenbarligen är klipsk och helt reko. Hennes syster har via kyrkan fått kontakt med en präst i Brooklyn (New York) som kan sponsra en resa över Atlanten, ordna husrum och arbete så Eirin packar ihop sina få ägodelar och reser iväg. Väl på plats har hon till att börja med svårt att passa in och lider av svår hemlängtan, men hon hittar ändå kärleken och börjar efterhand finna sig väl till rätta. Det är först när en familjetragedi får Eirin att återvända till Irland som historien blir intressant, och den blir det med besked…

Det kanske verkar som om jag tycker att berättelsen i John Crawleys Brooklyn banal, men det är helt fel. Historien är bara en bakgrund, ett tema att bygga på. Den verkliga berättelsen handlar om längtan bort, längtan hem, längtan att passa in. Den handlar också om att utveckla sig själv och mogna och att bli den man faktiskt varit hela tiden. Det är stor välspelad filmkonst att få se Eirins långsamma förvandling från en blyg tjej till en självsäker kvinna som vet vad hon vill, bara chansen dök upp.

Brooklyn bygger på en roman av Colm Tóibín, men om den vet jag ingenting.

För mig känns det ovant i en emigrationshistoria att alla är så välvilliga, men det kanske är ett tecken på min egen djupt ingrodda pessimism. En del scener, framför de som utspelar sig runt middagsbordet i Brooklyn-pensionatet, är riktigt roliga. Ibland känns bilderna lite väl utstuderade så att det blir alltför mycket vykorts/kuliss-känsla över dem, men ofta ser det bara snyggt ut. Och känslor är det gott om.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Svampar i skog och mark

En svampbok är typiskt en bok man tar med sig ut i svampskogen för att med hjälp av schematiska teckningar hålla koll på vad det är för svampar man träffar på. Svampar i skog och mark av Bo Nylén är ingen typisk svampbok. Till att börja med väger den drygt ett och ett halvt kilo så man vill inte ha den i packningen på svampturen. Sedan är boken välfylld med texter om svampar i historiska och kulturella sammanhang, anekdoter, goda råd och en del recept. Följaktligen är boken en utmärkt inspirationskälla som man kan bläddra i hemmavid för att bli sugen på en svamptur. Boken innehåller också, förstås, utförliga artbeskrivningar av mer än 500 svamparter man kan tänkas möta, så den inbjuder till att man plockar med sig okända svampar hem för att i lugn och ro artbestämma dem i efterhand.

Artbeskrivningarna är skrivna på ett språk som fungerar för svamp-lekmän som jag, och dessutom finns det foton på alla svampar. De bästa matsvamparna finns på flera, närmast svamppornografiska, bilder. Bilderna gör att boken fungerar utmärkt som fotobok att bara sitta och bläddra i och titta på fina bilder, men då är det lite synd att just bilderna lider lite av att trycket inte gör dem riktigt rättvisa. Som vanligt är det också rätt svårt att i praktiken identifiera en helt okänd art på ett systematiskt sätt, men i och med att de farligt giftiga svamparna tydligt beskrivs så vet man i alla fall vilka utseenden man absolut ska hålla sig borta ifrån.

Svampar i skog och mark är med andra ord en både fin och användbar bok.

SpeedRunners

New Rush City är en storstad där brottsligheten är fullständigt under kontroll. Att det är så beror på att ett löjligt stort antal superhjältar håller till i staden. De är så pass många till antalet att de har svårt att hinna först till eventuella brottsplatser vilket anstränger relationerna mellan superhjältarna. För att komma tillrätta med den besvärliga situationen har kampen för att hinna först utvecklats till regelrätta varvtävlingar i stadsmiljö där man objektivt kan avgöra vem som egentligen är snabbast och därför är den bästa hjälten. Eftersom superhjältar tål det mesta så är hjälpmedel som raketer, dynamit och eldbollar också tillåtna för att även belöna snabbtänkthet vid sidan av fotkvickheten. Bara en kan vara snabbast!

Det finns förstås ingen som helst anledning att bry sig om bakgrundshistorien till SpeedRunners. Det är ett spel där upp till fyra spelare springer, hoppar, svingar sig och klättrar runt ett antal olika banor med blandade hinder och svårigheter. Har man släpat efter så pass långt att man försvinner ur bild har man förlorat och är ute ur racet. Den som är sist kvar har vunnit racet, och den första som vunnit tre race har vunnit tävlingen. Mer komplicerat än så behöver inte ett spel vara.

SpeedRunners är ett mycket underhållande spel som är perfekt som partajspel men som fungerar lika bra att spela online om man inte kan skrapa ihop ett fyrkompisgäng. Det är riktigt skojigt att bara hoppa in och köra några race mot slumpvist valda andra online-spelare när man har några minuter till övers. Det är ett härligt driv i spelets hela design, både grafiskt och musikaliskt, som gör att det inte känns särskilt tröttande även om man ibland tillbringar en hel del tid bland spelets olika menyer. Styrningen känns så gott som helt rätt. Med lite övning lär man sig efter ett tag hur man tar sig runt de olika banorna på tillfredsställande sätt, bara för att senare få se hur bättre spelare gör det på bättre sätt. Som tur är kan man då kasta ut en gyllene krok som rycker ner dem från deras höga hästar. Man har helt enkelt skoj!

Fri flykt framåt

Jag lockas lätt av böcker med snygga omslag och pretentiösa titlar. Fri flykt framåt av den argentinske författaren César Aira uppfyller med lätthet de båda kraven, så suget att läsa boken fanns där från allra första början. Boken består av tre kortromaner (inte noveller) i blandade stilar.

Hur jag blev nunna är en självbiografisk historia där berättaren återger minnena från sexårsåldern av sin första kontakt med glass vilken inte alls var en sådan positiv upplevelse som pappan hade förväntat sig. Den tragiska händelseutvecklingen får följder som faktiskt följer med resten av livet.

I Varamo berättas om en byråkrat på låg nivå i Panama och om den märkliga följd av händelser som år 1923 leder till att han skriver en dikt, som trots att det är den enda dikt han överhuvud taget skriver under sitt liv blir en enastående framgång. El Canto del Niño Virgen räknas faktiskt till och med som den moderna centralamerikanska lyrikens mest banbrytande mästerverk.

Handlingen i Spöken utspelar sig under årets sista dag i och omkring en byggarbetsplats i Buenos Aires där konstruktionen av ett exklusivt flerfamiljshus pågår. Efter dagens arbete samlas ett antal chilenska gästarbetare på platsen för att fira in nyåret. På platsen håller också spöken till, och det är i kontakten mellan spökena och människorna som det mest intressanta sker.

Alla tre historierna är mycket oförutsägbara både om vad som kommer att hända och vilken form som själva berättelserna kommer att ta. Som läsare undrar man vart de egentligen är på väg. Aira lyckas med bedriften att klart och tydligt beskriva vad som kommer att hända även om man inte förstår det till att börja med och därför kan han ändå överraska mig som läsare när just detta sker. Han målar berättarmässigt in sig i hörn, men han njuter av det.

Att läsa historierna kräver dock koncentration. Jag kände att det var ovanligt svårt att hålla intresset uppe för att fortsätta läsa trots att det var det jag ville göra. Det blir helt enkelt ganska svårt att greppa den röda tråden under läsningen och att förstå vad som är betydelsefullt för historien och vad som är enbart nonsens. Det blir också rätt babbligt och ordrikt emellanåt. Dessutom får i alla fall jag en känsla av att Aira vill visa sig på styva linan i skrivandet istället för att bara låta berättelserna flöda fram. Han uppvisar dock obestridligen upp en stor berättarglädje.

Historierna i Fri flykt framåt är fyllda med intressanta tankar och vändningar, och de kommer från en synvinkel som jag inte är särskilt van med. Jag antar att det betyder att jag helt enkelt läser alltför få författare från Sydamerika.