Category: Recension / Review

Det serveras middag i den mycket fina Helsingfors-familjen Lilliehjelm när husan drabbas av plötsligt illamående. Som havande och ogift avskedas hon omedelbart på stående fot. Barnets far dyker upp och försöker hävda rätten till lön för den påbörjade månaden, men får inget gehör för det argumentet och måste ilsken lämna huset. Året är 1906, och den här inledningen sätter tonen i filmen Där vi en gång gått av Peter Lindholm som följer ett par familjer ur olika klasser under ett par decennier genom den våldsamma födelsen av nationen Finland, med inbördeskrig och klassmotsättningar djupa sprickor som fortfarande verkar sitta kvar djupt.

Filmen i sig är en omklippt version av en kortare TV-serie som i sin tur bygger på en bok av Kjell Westö. Den bakgrunden gör att filmen har påfallande många personer och berättelsetrådar som följs vilket gör att den ibland känns lite ofokuserad och plottrig. Det känns att historien som berättas är betydligt större än vad som får plats i en, trots allt, rätt lång film, och det är lite synd. Men den är välgjord och ämnet tål att tas upp upprepade gånger. Jag tycker också om att höra riktig finlandssvenska, så det är trevligt med en hel film på den dialekten. Tyvärr gjorde filmens rumphuggenhet att jag aldrig blev riktigt gripen trots en lång serie tragiska och dramatiska händelser.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Mariam går på fest som ordnats av en förening på universitetet. Tyvärr har hennes klänning fått en reva så en kompis ordnar en annan, måhända något utmanande, klänning åt henne. Hon blir intresserad av en lite äldre kille, Youssef, som hänger vid dansgolvet och de går ut en liten sväng i natten. Filmen hoppar lite i tiden, och i nästa scen springer Mariam ensam på gatan, fullkomligt uppriven och närmast i panik med nedrufsat hår och utsmetat smink. Youssef jagar ifatt henne, och uppenbarligen har något fruktansvärt hänt, men vad? Han hjälper Mariam till ett sjukhus där de förklarar att hon har blivit våldtagen av ett par poliser, men receptionisten vägrar skriva in henne då hon saknar legitimation eftersom handväskan lämnats kvar i polisernas bil. Så inleds en lång natt i Tunis där Mariam och Youssef vandrar kring i en byråkratisk mardröm fylld av förnedringar och smärta för att försöka anmäla händelsen och förövarna.

Skönheten och odjuren, av Kaouther Ben Hania, är i grund och botten en väldigt enkel film, men också en mycket stark sådan. Jag känner mig allt argare och mera upprörd ju längre filmen skrider framåt. Det har lite att göra med den listiga berättartekniken att dela upp filmen i tydliga kapitel där man inte får rakt av veta vad som hänt mellan kapitlen. Det gör att själva grundhistorien, vad som egentligen har hänt, läggs fram gradvis så att man inte har klart för sig
Men ilskan har förstås mest att göra med situationen när de samhällsfunktioner som finns för att skydda människorna inte fungerar alls som de ska på grund av ovilja och ren illvilja hos de ansvariga. Det är ingen vacker bild man får av Tunisien. Det mest skrämmande kommer fram i slutet av filmen när man får veta att den bygger på en verklig händelse som skedde strax efter att den så kallade Arabiska våren hade inletts. En tid då man verkligen behövde kunna lita på rättsväsendet.

Det är en mycket bra film, men det känns så konstigt att uppskatta något som gjort mig så upprörd.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Han, Will, kommer från en löjligt förnäm familj och arbetar i London City med att tjäna pengar och ringa viktiga telefonsamtal. Hon, Lou, bor med sina vardagliga arbetslösa arbetarklassföräldrar i en sömnig liten småstad och arbetar på ett litet typiskt engelskt tehus iklädd färggranna kläder. Tehuset måste dock lägga ner sin verksamhet och Lou tvingas därför hitta ett nytt ställe att få in familjens enda inkomst. Will har det värre ändå då han har blivit så gott som helt förlamad efter en trafikolycka, och bor nu hemma hos sina föräldrars slottsnära herrgård och är bitter. Lou får jobbet som Wills personliga assistent, och snart börjar också känslor blanda sig in.

Ja, Livet efter dig av Thea Sharrock är en en rätt typisk romantisk komedi, och den bygger på boken med samma namn av Jojo Moyes. Känslorna mellan Lou och Will känns riktigt äkta, men inte så mycket annat med dem. De blir liksom mest klichéer istället. Han är mörk, bitter, har god klassisk smak och är extremt målinriktad och hon är sprallig, känslogrann, lätt vulgär och kompromissvillig. De tillsammans fångar så att säga in alla egenskaper man kan ha, och erbjuder därmed extra allt. Trots detta funkar filmen bra. Jag blir underhållen, filmens berättelse är fin och tårarna dyker upp i ögonvrån emellanåt. Precis som det ska vara i en duglig romantisk komedi.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Mirja muckar lyckligen från fängelset och plockas omedelbart upp av sina gamla kompisar i Alby som tänker dra till Montevideo. Men först måste de skaffa kosing, och planen är att därför råna en guldsmed. Mirja är inte direkt sugen på att följa den planen utan söker istället jobb på ett hotell, och håller sig undan från gamla gänget som tycker att hon sviker dem genom att tillbringa mer tid med sin lilla lillasyster och sin kol-sjuka mamma.

Det grundläggande temat i Dröm vidare av Rojda Sekersöz handlar om att försöka ändra vart man är på väg i livet trots enorm yttre press och förväntningar om vad man ska göra. Handlingen i sig är ganska sönderryckt, men filmen har istället ett par minnesvärda scener fyllda av någon slags svart humor. Mycket i filmen känns rätt grovt tillyxat vilket gör att i alla fall jag har svårt att ordentligt engagera mig i den, men det finns också en lekfullhet i anslaget som tilltalar mig, med många skarpa detaljer. Det är också roligt med en ny film där musiken är riktigt spännande. Men det jag känner att jag saknar är ett mänskligt djup hos filmens rollpersoner. Det verkar som om det bara är Mirja själv som inte är exakt vad fasaden säger. Jag tror att det är därför jag har så svårt att engagera mig i filmens handling.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Ända sedan jag första gången på en världskarta såg namnet Ouagadougou djupt i det inre av Västafrika har jag varit fascinerad av själva ordet Ouagadougou. Däremot är jag tveksam till om jag någonsin sett några bilder från Burkina Fasos huvudstad, så det kändes därför rätt spännande för mig att se Theresa Traoré Dahlbergs dokumentärfilm Ouaga Girls.

Man får följa en grupp unga kvinnor som utbildar sig till bilmekaniker. De verkar inte vara särskilt intresserade av just det bilmekaniska, men å andra sidan är det väldigt nyttigt att överhuvud taget utbilda sig i någonting i ett land med skyhög arbetslöshet så de håller ut genom utbildningens kurser i franska, matematik, lackering och så vidare. De håller även ihop som grupp trots sina inbördes olikheter.

Jag är egentligen inte särskilt förtjust i okommenterade dokumentärfilmer eftersom det ofta känns som att man bara tittar på utan att förstå sammanhanget. När jag ser Ouaga Girls lider jag av just den känslan. Någonstans i bakgrunden sker ett presidentval, som förmodligen kan vara det allra första demokratiska valet i landets historia. Det är inte heller riktigt klart varför just de här kvinnorna hamnat på skolan. Filmen är dock välgjord. Man kommer filmobjekten riktigt nära in på livet, och man inser att unga människor i Ouagadougou är som unga människor är överallt annars. Uttryckssätten skiljer sig åt, men känslorna är desamma.

Filmen är välgjord rent tekniskt med ett intressant ämne, men den känns lite lång. Och så skulle jag gärna vilja få någon slags uppföljning. Vad hände sen? Kanske skulle jag också ha behövt en introduktion innan filmen för att till fullo få i mig bakgrunden.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.