Det som hände under ett par dagar i början av april 1940 är avgörande för det moderna Norges historia. Tyska krigsfartyg är på väg in till Oslo för att invadera staden men kryssaren Blücher sänks av det norska kustartilleriet. Det sätter en liten käpp i hjulet på det tyska invasionsmaskineriet, och framför allt kostar det lite tid. Tid är just vad som behövs för det norska kungahuset och den norska regeringen att lämna huvudstaden för att sätta sig i säkerhet. Quisling passar då på att statskuppa till sig en position i statsstyret. Den tyska armén är kung Haakon VII i hälarna, och till slut hamnar han i det trängda läget att antingen kapitulera och därmed formellt överlämna makten till Quisling och hans Nationella Samling, eller att neka till det och därmed gå in i fullt krig. Vad han väljer framgår av originaltiteln till Kungens val,
av Erik Poppe.
Jag tycker filmen är intressant, eftersom jag inte har så tydliga begrepp om detaljerna kring den norska ockupationen. Filmen visar i enkel kronologisk ordning vad som händer under de första 80 timmarna efter att kryssaren sänks. Den utvecklas som en spännande politisk thriller där den stackars tyske envoyén försöker ägna sig åt klassisk diplomati medans krigsmaskineriet samtidigt dundrar på. Den känns också som en typisk storfilm, med bra skådespeleri och påkostad scenografi, men också förstås en hel del ganska fega val. Man kan ju inte i en norsk film ifrågasätta sin egen hjältekonung, som framstår som någon som är helt utan några som helst dåliga egenskaper. Det blir ibland också lite långrandigt när det som sägs av viktiga män ska kännas extra viktigt. Filmen är alltså välgjord, men känns samtidigt lite feg.
En otäck detalj i filmen tycker jag är när man får höra Quislings första tal i radion när han ger sig till känna efter statskuppen. Retoriken som han använder låter så obehagligt lik vad man hör från de moderna svenska nationalistpopulisterna att jag blir riktigt rädd.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.