Nathalie är en omtyckt gymnasielärare i filosofi i Paris och hon gillar sitt jobb. Hon har varit behagligt gift i tjugofem år och hennes båda barn börjar bli vuxna. Det är då livskrisen slår till. Hennes man vill lämna henne och hennes mors hälsa blir allt sämre, och plötsligt är inte längre allting självklart i livet.
Trots att Dagen efter denna av Mia Hansen-Løve handlar om en livskris blir den inte särskilt dramatisk, utan handlingen går lugnt stilla framåt och förändringarna i tillvaron skildras mycket subtilt. Skilsmässan sker lugnt och samlat, utan skrikande och storgrälande och förödmjukelser. Det är riktigt provocerande hur enkelt det komplicerade behandlas, och hur Nathalie analyserar sin förändrade situation på ett filosofisk plan. Alla personer i filmen känns som ovanligt verkliga människor, bland annat tack vare riktigt lysande återhållsamt skådespeleri. Det gör att det inte känns som en film utan att det man ser sker på riktigt.
Jag vet att filmen kan verka småtråkig när jag beskriver handlingen, men det är inte historien i sig som är filmens behållning, utan det är hur den berättas via vardagliga scener och små gester. Man kan säga att det här är en riktig film, inte en filmad berättelse eller en iscensatt idé. Sådana är tyvärr inte särskilt vanliga.
Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.