Att inte passa in är ett ämne som dyker upp i många filmer. Ett annat vanligt ämne är att identifiera orättvisor i samhället och kämpa för att rätta till dem. Filmen Belle, som regisserats av Amma Asante, tar effektivt nog upp båda ämnena.
Filmen, som bygger på en verklig historia från andra halvan av sjuttonhundratalet, handlar om Dido Elizabeth Belle som fötts av en svart mor, men med en far som var kapten i brittiska flottan. Hon får växa upp i den aristokratiska miljön hos sin gammelfarbor, som dessutom råkar vara högste domare i det brittiska rättssystemet, tillsammans med sin kusin. Tack vare sin börd har hon vissa privilegier, och på grund av sin blandade bakgrund hindras hon av traditioner. Det ställer till det när det börjar bli dags att finna kandidater för giftermål.
Historien i sig är intressant, men jag tycker inte att filmen är särskilt lyckad trots det. Man får intrycket att Belle utspelar sig under tid då män var långsamtalande träbockar medan kvinnorna var bittra och besvikna. Det finns liksom nästan inga trovärdiga människor bland de endimensionella karaktärerna, och filmen puttrade sakta framåt i makligt tempo. Jag hade lite småtråkigt. Kvaliteten på skådespeleriet varierade också kraftigt från ett par lysande insatser till ett stort antal ganska misslyckade försök.
Jag inser i efterhand att jag kan ha sett filmen med hjärnan fokuserad på dess politiska budskap. Hade jag istället sett den som ett romantiskt kostymdrama så är det möjligt att jag hade upplevt den på ett annat sett. Störst av allt är ju ändå kärleken.
Filmen sågs via Kiruna filmstudio.