Det är frustrerande med spel som man väldigt gärna vill tycka om, men ändå inte gör det. Neverending Nightmares är just ett sådant spel. Det är ett väldigt snyggt spel med handritade miljöer och animationer som uppenbarligen gjorts med stor möda. Allt är svartvitt, utom blod (rött förstås) och detaljer som är viktiga för handlingen, och hela atmosfären i spelet är obehaglig och mardrömslik precis som sig bör i ett spel om mardrömmar. Det blir också en riktigt kuslig upplevelse att spela med hörlurar över öronen i ett mörkt rum en vinterkväll. Dessutom har spelets skapare försökt spegla känslan från sina egna depressionsepisoder i spelet som ett sätt att öppna ögonen hos spelare för psykisk ohälsa. Alltså borde jag tycka om spelet.
Spelet inleds med att Thomas vaknar upp i sin säng, kliver upp och börjar vandra omkring i ett stort viktorianskt hus med långa korridorer och en stor mängd allt mer skrämmande objekt, spår efter onda ting och obehagliga miljöer spridda runt huset. Symboler för skuld och förfall, både fysiskt och psykiskt, blir allt tydligare och fler allt eftersom, och varje gång Thomas vaknar upp fortsätter mardrömmen allt djupare och obehagligare. Beroende på vilka vägar man tar genom det undermedvetna spelas handlingen upp på lite olika sätt. Alltså borde jag tycka om spelet.
Tyvärr är Neverending Nightmares mycket enahanda och fyllt med stora mängder äckel som mest känns som utfyllnad och rena skrämselsekvenser som bara finns för att man ska rycka till. Det blir mycket vandrande genom korridorer utan att särskilt mycket händer, eller att särskilt mycket förändras. Jag spelade igenom spelet så att jag fick se de tre olika sätten som mardrömmen kan upphöra på som ett sätt att förstå vad grunden till mardrömmarna är, men det blev bara mer förvirrande. Historien saknar i min mening ett ordentligt djup, men spelet försöker dölja det, och gör det förvisso bra, genom den välgenomtänkta atmosfären. Det är synd att det känns så tomt under ytan i så pass stor mån att jag helt enkelt inte kan uppskatta spelet.
