Category: Recension / Review

Katherine Newbury har lett en av Amerikas populäraste kvällspratshower i 27 år, men programmet har de senaste åren stadigt tappat tittare då det börjar kännas lite mossigt. En pratshowsvärd är starkt beroende av sina manusskrivare och Katherines stab är en mycket homogen grupp av vita män, där hon med ojämna mellanrum avskedar folk. Av en ren händelse, eller förbiseende, får den för uppgiften helt oerfarne Molly Patel en plats i skrivargruppen och ingen vill egentligen ha henne där. Som ovit, oman och ovan sticker hon ut i gruppen, inte minst med sin arbetslivserfarenhet som kvalitetskontrollant på en kemisk industri. Kanske är det ändå hon som behövs för att få liv i programmet.

Nisha Ganatras Late Night är en träffsäker komedi som i alla fall i mina ögon verkar fånga upp stämningarna i TV-produktionsbolagens parallella värld, där man kan hinna sparkas och återanställas under loppet av en kväll. Emma Thompson gör en lysande insats som TV-ankare, och många skämt sitter vältajmat. Historien känns lite spretig då den drar åt en väldans massa håll samtidigt, och grundhandlingen är i sig inte särskilt intressant. Däremot fungerar den bra som bakgrund till ett antal underhållande scener och situationer, även om de kan kännas lite krystade.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Nu har årets upplaga av Arctic Film Festival i Kiruna dragit igång. Den här gången var invigningsfilmen den koreanska The Gangster, the Cop, the Devil av Lee Won-tea, vilket kanske kändes lite oväntat med tanke på att det finns betydligt bredare filmer i programmet.

En man blir påkörd i sin bil, och när han plockar fram kameran för att ta bilder på karosskadan attackeras han med kniv av den andre föraren. En stentuff snut utreder och misstänker att mordet kan ha utförts av en seriemördare. En ännu stentuffare gangsterledare attackeras av samma gärningsman, men överlever och hamnar på sjukhus. En jakt på mördaren tar därmed sin början från två olika håll, och även ett slags samarbete över “lag-gränserna”.

Filmen är så spännande som thrillrar ska vara. Den har snyggt foto och många fina bildövergångar att njuta av mellan en del ganska råa, men i regel inte alltför blodiga, sekvenser. Lite överspel märks, men det kommer nästan automatiskt när rollfigurerna har fått så pass serietidningsaktiga personligheter att det ibland närmast drar åt det komiska hållet. Filmen är utmärkt, och den grundläggande trekampen mellan de tre personerna i filmens titel är en bra grund för historien.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Åter igen gick det snett vid en filmvisning i Kiruna. Den här gången var det den danska filmen Hjärter dam som inte skickades när den skulle. I stället visades Thomas Vinterbergs lika danska Jakten, som jag redan hade sett för ett par år sedan. I och med att jag gillade den då stannade jag kvar för att se den ännu en gång, och det ångrar jag inte.

Lucas är frånskild, och arbetar på dagis i ett litet danskt samhälle där han är djupt integrerad i gemenskapen kring jaktklubben. Det ändras snabbt när en lögn från ett av dagisbarnen leder till att han blir oskyldigt anklagad för sexuella övergrepp på barn. Skvaller och lögner sprids ohejdat, han blir utfryst och misshandlad, hans vänner vänder honom ryggen och hans liv slås i spillror när han blir till en måltavla för hela samhällets hetsjakt.

Filmen är alltså väl värd att se om, och förlorar inte så mycket på att man redan har sett den. Jag reagerar alltid stark på historier där oskyldigt anklagade utsätts för omgivningens hat, och även där övergrepp sker med samma omgivnings goda minne, så Jakten träffar mig hårt. Utmärkta skådespelare, inte minst bland barnen, bidrar också till filmens effekt på mig. Jag tycker helt enkelt att det är en riktigt bra film.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

I det ockuperade Paris gömmer sig den tyske politiska flyktingen Georg för ockupationsmakten. Av en blodig händelse kommer han över identitetshandlingar och ett outgivet manuskript som tillför en känd författare. Han flyr till Marseille, och hamnar då mer eller mindre mot sin vilja i en situation där han tar över författarens identitet för en möjlighet att resa till Mexiko och därmed kunna fly undan ockupationen. I Marseille finns också frun till författaren vars namn han tagit, och hon söker efter sin make.

Filmen Transit av Christian Petzold bygger till stor del på Anna Segehrs roman med samma namn. Ursprungstexten skrevs 1943 och handlar om författarens flykt från nazisterna, men den här filmen utspelar sig i nutid. Det enkla berättargreppet gör att stämningen i filmen känns oväntat obehaglig. Man vill känslomässigt liksom inte koppla ihop behovet av att fly med samtida europeiska miljöer. Filmens huvudtema är känslan av att vara på flykt, och att det inte så mycket handlar om att ta sig från en plats till en annan utan att det mer handlar om vad och vilka man lämnar bakom sig, och om man är beredd att verkligen lämna dem.

Det finns en berättarröst i filmen, som behövs både för att föra handlingen framåt och för att förklara delar av känslolivet hos de olika personerna, och det fungerar riktigt bra. Å andra sidan känns det som om flera av skådespelarna spelar lite över med sina sammanbitna uttryck och längtande blickar. Det känns därmed ibland mera som teater än som film, men med den krypande obehagliga stämningen och den starka historien som berättas gör det inte så mycket för helhetsintrycket. Transit är mycket sevärd.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Det känns illa att man irriterar sig över en films titel, men tyvärr är det vad jag gör då Florian Henckel von Donnersmarcks episka Werk ohne Autor fått namnet Never look away på “svenska”. Det blir ju bara dumt, och filmen förtjänar bättre än så, episk och välspelad som den är.

Under filmens dryga tre timmar får vi följa huvudpersonen Kurt under trettio år. Som liten gosse på trettiotalet i en by utanför Dresden får han se sin moster släpas iväg till sinnessjukhus, och senare också bevittna den ökända brandbombningen av staden. Han får också uppleva skiftet från en totalitär regim till en annan, men han är mest intresserad av att teckna och måla och kommer in på konsthögskola, finner kärleken, får en kraftfullt intrigant kappvändande svärfar, och så vidare. Det är egentligen inte den yttre handlingen i sig som är intressant i filmen utan snarare den inre utvecklingen och framför allt bakgrundsmiljöerna och den levande skildringen av samhällsklimatet.

Filmen är minst sagt övertydlig när den visar på tendenserna i totalitära samhällen att försöka styra konst och kväva fri kultur, och självklart kan man dra det vidare mot tendenser i vissa politiska inriktningar i dagens samhälle att styra åt samma håll. Rollfigurerna är ganska endimensionella, men det hör på något sätt till när det rör sig om en så kallad storfilm, och det är just vad den här filmen är. Det känns exempelvis som om det gamla Dresden åter byggts upp Dresden för att fungera som bakgrund i början av filmen. Never look away flyter på bra och håller för sin längd.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Harry Martinssons Aniara är ett diktverk jag inte har läst, men vars huvuddrag jag trots det har rätt bra grepp om. När Aniara presenteras i filmformat, i regi av Pella Kågerman och Hugo Lilja, är handlingen lätt moderniserad för att fungera lite bättre.

Jorden har av oss människor gjorts i praktiken obeboelig så mänskligheten transporterar sig till Mars i stället. Aniara är en av farkosterna som används och rymmer tusentals passagerare. Resan ska ta tre veckor, vilket inte är så länge då Aniara har alla upptänkliga bekvämligheter ombord – precis som en Finlandsfärja. Den här resan går dock på tok då Aniara tvingas väja för rymdskrot och en påföljande skada i reaktorn tvingar besättningen att dumpa allt bränsle, så rymdskeppet driver ohejdbart ut ur vårt solsystem i riktning mot Lyrans stjärnbild. Människorna ombord söker tröst på de sätt de kan, vilket i alla fall till en början bäst görs genom att använda Miman, ett gränssnitt som får en att uppleva just det man vill minnas. Historien berättas ur Mimarobens synvinkel, det vill säga av kvinnan som sköter Miman.

Det som överraskade mig mest med filmen var hur bra scenografin fungerade. Befintliga miljöer från shoppingcenter och konferenspalats används på ett mycket effektivt till Aniaras inre. Mänskligheten vill ta med sig konsumerismen även när den är en del av orsaken till mänsklighetens problem. Historien är ju sig mycket pessimistisk, men det understryks av sådana detaljer. Det är liksom inte futuristiskt alls, utan precis som ett sådant skepp skulle inredas om det byggts idag. Jag förvånades också över hur ovant det känns att höra svenska talas i rymdfilm. Filmen är gripande, och det är fascinerande att se hur de olika människorna reagerar på att glida fram i åratal genom rymdens mörker. Det finns mycket folk ombord, men många av dem är tyvärr rätt anonyma. Huvudpersonerna är i alla fall tydliga både till personligheter och uttryck tack vare flera utmärkta skådespelare.

Filmen Aniara känns uppfriskande. Det är skönt att veta att man med rätt begränsade resurser ändå kan göra något stort och episk utan att det känns billigt.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.