Det känns illa att man irriterar sig över en films titel, men tyvärr är det vad jag gör då Florian Henckel von Donnersmarcks episka Werk ohne Autor fått namnet Never look away på “svenska”. Det blir ju bara dumt, och filmen förtjänar bättre än så, episk och välspelad som den är.
Under filmens dryga tre timmar får vi följa huvudpersonen Kurt under trettio år. Som liten gosse på trettiotalet i en by utanför Dresden får han se sin moster släpas iväg till sinnessjukhus, och senare också bevittna den ökända brandbombningen av staden. Han får också uppleva skiftet från en totalitär regim till en annan, men han är mest intresserad av att teckna och måla och kommer in på konsthögskola, finner kärleken, får en kraftfullt intrigant kappvändande svärfar, och så vidare. Det är egentligen inte den yttre handlingen i sig som är intressant i filmen utan snarare den inre utvecklingen och framför allt bakgrundsmiljöerna och den levande skildringen av samhällsklimatet.
Filmen är minst sagt övertydlig när den visar på tendenserna i totalitära samhällen att försöka styra konst och kväva fri kultur, och självklart kan man dra det vidare mot tendenser i vissa politiska inriktningar i dagens samhälle att styra åt samma håll. Rollfigurerna är ganska endimensionella, men det hör på något sätt till när det rör sig om en så kallad storfilm, och det är just vad den här filmen är. Det känns exempelvis som om det gamla Dresden åter byggts upp Dresden för att fungera som bakgrund i början av filmen. Never look away flyter på bra och håller för sin längd.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.