Category: Recension / Review

Året är 1967 och spänningen i Israel och dess närmaste omgivningar trappas upp inför det som ska bli sexdagarskriget. Den palestinska Tala nästlar sig in hos den israeliska militärledningen under namnet Rachel, och förför generalen Yehuda samtidigt som hennes käresta Marwan strider någon annanstans. Det är grundhandlingen i den mycket såpiga fiktiva TV-serien Tel Aviv on Fire, som är mycket populär både bland palestinier och israeler. Filmen Tel Aviv on Fire, av Sameh Zoabi, handlar om vissa förvecklingar kring inspelningen av serien. Det är nämligen så att såpan spelas in i palestinska Ramallah, och för att komma dit från Jerusalem varje dag måste man passera en militärkontroll. Filmens huvudperson Salem gör lite av varje runt inspelningarna, mest för att en släkting producerar serien. En dag fastnar han i kontrollen, men när gränsvakten får reda på att Salem är inblandad i produktionen av fruns favoritserie kan han inte hålla sig ifrån att försöka påverka innehållet. Den israeliske generalen måste ju exempelvis vara hjälten och inte skurken i dramat. Det sätter förstås press på Salem att försöka göra alla till lags.

Filmens idé känns riktigt originell, och filmen bjuder bitvis på tämligen skarp satir. Filmen är en trevlig och underhållande bekantskap även om det tar ett tag för den att komma igång så pass att man börjar bry sig om den. Den drar lite åt farshållet med Salems försök att så smidigt han kan försöka balansera allas viljor trots att han egentligen inte har någonting att säga till om, och det romantiska sidospåret känns nästan lite barnsligt. Den ovanliga miljön på ockuperad mark sticker också ut, när det blir så tydligt med den militära ockupationsmaktens ständiga närvaro. Filmen säger rakt ut ett par gånger att allt blir bättre bara man lyssnar på varandra, och det är ju bra. Men den växer inte ut till att vara något mer än bara trevlig och sympatisk. Även kritiken mot ockupationen lutar ju åt det trevliga hållet.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Inledningsorden i Roy Anderssons Om det oändliga är “Det är redan september”, och det verkar liksom vara det som är huvudbudskapet i filmen: Man ska ta vara på tiden man har medan man kan, det har redan blivit lite senare än vad man trodde.

På Roy Anderssons vanliga vis är filmen en följd av scener som inte har så mycket med varandra att göra, utan som mera är som små dioraman ur tillvaron. Kameran är nästan hela tiden statisk, färgerna kraftigt dämpade, och människorna har svårt att låta sina känslor komma till uttryck. Allt har liksom stannat av och förlorat sin lyster.

Jag hade gärna tyckt om filmen, men jag gör det inte riktigt. Infallen och de fria associationerna mellan dess scener känns inte så inspirerade utan snarare lite begagnade. Berättarrösten tycker jag inte heller tillför något annat än ett sätt att släta över vissa skarvar. Det kan vara så att filmen är för lik tidigare alster i Roy Anderssons produktion för att kännas riktigt fräsch, och att jag i dess ensamhet skulle ha upplevt den som bättre. Istället nickade jag till lite då och då och blev överraskad av hur snabbt den tog slut. Det hade blivit lite senare än vad jag trodde…

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Brevbäraren som byggde ett palats av Nils Tavernier bygger på den sanna historien om den lite händige (för att tala väst-gästrikska) Ferdinand Cheval. Han arbetade som brevbärare i Drôme i södra Frankrike under andra halvan av artonhundratalet. Hans fru dog, hans son flyttades ifrån honom, han finner en ny kvinna och han får en dotter. En dag snubblar han på en sten som han sedan tar med hem, och med början från den påbörjar han bygget av ett palats, som han sedan jobbar med i stort sett hela resten av sitt liv.

Det är en rätt fascinerande historia som det har blivit en rätt tråkig film av. Själva byggandet känns poänglöst även om resultatet är intressant, och personerna i filmen verkar sakna riktiga personligheter. Till råga på allt kryddas anrättningen med en stor skopa sentimentalitet som gör den lite svårsmält på slutet. Det som lättar upp är att man i alla fall kan njuta av vackra miljöer och fint smakfullt foto.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Flykten från DDR av Michael Bully Herbig inleds mitt under de slutliga förberedelserna inför en flykt från Östtyskland till Västtyskland med luftballong. Historien bygger på verkliga händelser från 1979 och det är de två familjerna Strelzyk och Wetzel som ska genomföra det hela.

Filmen är riktigt spännande trots att man vet hur det kommer att sluta. Man vet ju att man inte skulle göra en film om en misslyckad flykt. En del enkla, lite billiga, grepp i berättandet ser ändå till att spänningen hålls vid liv filmen igenom. Man kastas på ett lite opedagogiskt sätt rakt in i handlingen innan man hunnit få något grepp om personerna, så filmen innehåller inte särskilt mycket av planering, utan man bjuds direkt på spänning. Östtyskland brukar förknippas med stor paranoia där man måste anta att varje person man råkar på kommer att rapportera om det till Stasi, och den känslan genomsyrar verkligen filmen. Det känns också speciellt skönt för mig att få veta vilken stor fördel man har av att inneha ett efternamn långt ner i bokstavsordningen när man är på flykt undan ett totalitärt och välorganiserat system.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Den brittiska diskbänksrealismens främsta förgrundsfigur Ken Loach ligger inte på latsidan utan gör film efter film om olika företeelser i det nutida samhället som slår hårt mot svagaste grupperna. I Sorry we missed you har han vänt blicken mot den i vissa kretsar så hyllade gig-ekonomin där flexibilitet går före alla andra aspekter i arbetslivet, vilket i praktiken ofta innebär extremt tillfälliga arbeten, dåligt betalt, och en allmän otrygghet i arbetet genom frånvaro av inkomstgaranti och kollektivavtal.

I filmen får vi följa familjen Turner i Newcastle. Pappa Ricky börjar i brist på andra möjligheter att jobba på budbilsfirma. Haken är att han inte är anställd på firman utan istället är franchisetagare, och därmed i princip är egenföretagare med eget ansvar för arbetstider och uppdrag men i praktiken är helt beroende av sin stenhårde uppdragsgivare. Dessutom innebär det att Ricky även måste stå för budbilen. För att få råd med det måste han sälja familjens bil, vilket krånglar till tillvaron för mamma Abby som egentligen behöver den för transporterna mellan sina ärenden i hemtjänsten. Hon får ju bara betalt för tiden hon är hos dem och inte för transporterna mellan dem. Föräldrarnas långa arbetsdagar gör att barnen far illa hemma och i skolan, men det finns inte tid att stanna upp och få det att fungera igen. Det går liksom bara neråt.

Jag märker att jag blir upprörd av det här ämnet. Jag avskyr dessa samtida ekonomiska system som verkar fullt rationella för de som investerar från toppen, men som verkligen slår ut de svagare i samhället helt utan skyddsnät. Filmen ger en riktigt mörk syn på hur det fungerar i praktiken, och den förmedlar en stark och obehaglig känsla av hopplöshet. Är det verkligen så här vi vill att det ska vara? Filmen är bra, skådespelarna trovärdiga och budskapet känns viktigt och aktuellt. Som det ska vara när det rör sig om diskbänksrealism.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Under ett världsomspännande strömavbrott blir den i det närmaste olyssnade östengelska låtskrivaren Jack Malik påkörd av en buss och vaknar upp på sjukhus. Världen han vaknar upp i är inte helt som den brukar vara utan en del små detaljer har ändrats. Viktigast för Jack som låtskrivare är att the Beatles aldrig verkar ha existerat, så då har han plötsligt fått sig en enorm källa av låtmaterial att ösa ur. Samtidigt blir han förstås också en guldgruva för musikindustrin att hugga tag i. Kan han hantera framgången som egentligen bygger på andras verk, och hur ska det gå med flickan han lämnar i England när musikfolket drar honom till USA?

Grundidén i Yesterday är kittlande och inspirerande. Därför känns det konstigt att historien i Danny Boyles film är så pass ordinär. Det är en typisk berättelse om en enkel man vars plötsliga framgångar förvandlar honom till någon han inte vill vara, och han inser att livet inte var så dumt från början. Den är i alla fall trevlig och underhållande, och det är många Beatleslåtar att lyssna till. Även resten av musiken har lånat drag från kända alster, exempelvis tyckte jag mig höra slutklangen till “A day in life” lite då och då. Med filmens bra skådisar, bra musik, skickliga regissör och spännande premiss känns det verkligen som ett slöseri att låta historien vara så beige.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.