Category: Läsning / Reading

Leningrad lider av den värsta värmeböljan i flera mannaminnen och den teoretiske astrofysikern Dmitrij Maljanov sitter hemma i sin stökiga lägenhet och försöker komma någonstans med sin forskning. Hans fru och hans son har åkt till Odessa på semester så Maljanov har lägenheten för sig själv, och sin katt. Han gör små, men stadiga, framsteg i sina idéer om stjärnors växelverkan med omgivande kosmiskt stoft och de kaviteter som kan tänkas bildas, om symmetrin i ekvationerna nu speglar verkligheten. Han tänker kalla systemen för M-kaviteter, så att han kan få lite ära för sin upptäckt, men det är svårt att samla ihop tankarna. Det är alltid något som stör, såsom folk som ringer fel, obeställda leveranser och oväntade gäster. Det verkar nästan systematiskt. Bekanta, och bekantas bekanta, forskare inom andra ämnen visar sig ha liknande problem med att slutföra sina genombrott. Vad är det som händer, och vem drar i trådarna? Går det att göra något åt det?

En miljard år före världens slut av bröderna Arkadij och Boris Strugatskij är en fascinerande liten kort roman, eller om det nu är en lång novell. Även om man bortser från det uppenbara: att boken är en allegori över hur den fria tanken behandlas i en totalitär stat, så har den mycket att ge. Handlingen har element av spänning, och andra närmast farsliknande situationer, och allt som händer krokar i varandra i ett riktigt snabbt tempo. Det blir inga lugna stunder för de inblandade. Tempot finns även skrivtekniskt genom att varje delkapitel både avslutas och inleds med en tydlig klipphängare. Det första är naturligtvis inte så ovanligt, men det andra upplevs väldigt skevt. För mig gav det en skarp känsla av att man inte riktigt har koll på läget; att man just precis missat något viktigt och det tar ett litet tag innan man börjar ordning på tankarna igen.

Bokens idé är fantastiskt bra, och jag är också tacksam för det lilla avsnittet på slutet med “anmärkningar” där ett större antal litterära anspelningar listas som jag förstås själv missat. Handlingen som utspelas i En miljard år före världens slut skulle faktiskt passa bra som en scenföreställning också, och jag skulle inte bli förvånad om någon sådan redan gjorts. Då kan man få höra djuplodande och tvetydiga plattityder i stil med

När man inte vet vad man ska göra, kan man alltid göra ingenting.

i ett sammanhang där frasen faktiskt betyder något.

Det är en bra bok, och den är mycket väl värd att läsa, och att läsa om igen.

 

 

 

It is rather interesting that a book that claims to contain more than one hundred of the most dangerous and bizarre forgotten sports in history does not clearly define exactly what turns an activity  into a sport. That is something that at least I would have found to be a very interesting starting point for a deeper discussion. Instead Edward Brooke-Hitching, in his Fox Tossing, Octopus Wrestling and Other Forgotten Sports, aims at providing light entertainment for the reader, an effort with which I think he is successful. I am lightly entertained.

It seems that the sports in this compilation can be divided in a small number of main categories: There is a surprisingly large selection of different ways to torment animals, a variety of ill-advised ideas in exploiting technological advances, a number of businessmen milking money from a crowd by offering something novel, and of course all the different ways village brawls can be codified. In my opinion only the last variety is what I would call sports. However, if I see the book as a collection of human ideas for physical entertainment through history everything makes sense. We, as a species, are very inventive in finding ways to spend our time, which this book is evidence of. It is nice to bring out the book to read about a “sport” or two and chuckle a little, while waiting for the snooker to start on TV after the Formula 1 broadcast.

Skräckhistorier passar mycket bra i novellformat eftersom de ofta bygger på att utforska en ensam tydlig idé. Pappersväggar av John Ajvide Lindqvist är en novellsamling som tydligt visar på det. Han förankrar sina historier i svensk samtida vardag, men lägger förstås på det lilla fröet av skräck. Det där “Hur skulle det vara om…”.

Den kanske mest kända novellen i samlingen, och i mitt tycke den bästa, är Gräns som ju omarbetades till den prisade filmen Gräns för ett par år sedan. Den handlar om Tina som jobbar vid tullen i Kapellskär och har en fantastisk förmåga att sniffa sig till vilka människor som har något att dölja. Hon har däremot aldrig känt att hon passar in och har ett inte särskilt stimulerande hemmaliv, i stark kontrast till sina yrkesmässiga framgångar. En dag går dock en man förbi vars lukt inte passar in, och det gör henne förbryllad. Jag tycker att novellen är bättre än filmen, dels för att Tinas bakgrund fångas bättre och dels för att bihandlingen med otäcka smugglare och polisarbete som kändes lite krystad inte alls är med i novellen.

En annan novell värd att nämna är Sluthanteringen, som fungerar som en epilog till romanen Hanteringen av odöda, där premissen är att en större mängd avlidna människor vaknat till liv för ett par år sedan men att situation nu är under någon slags kontroll och har sopats lite grand under mattan. Den är något av en actionhistoria som är spännande och fullt begriplig (tror jag…) trots att jag inte läst huvudromanen.

Ajvide Lindqvist är en skicklig författare som hanterar språket väl och kan balansera tempot i historieberättandet. I vissa av novellerna är dock själva idén, det som så att säga utgör skälet till att berätta historien, inte så intressant. Det gör att att berättelserna då går på tomgång. Det händer också att själva idén ska fungera som överraskande knorr på slutet av ett par av novellerna, och det berättargreppet är jag inte alls förtjust i. Det är ju bara billigt effektsökeri. När å andra sidan historien, som i Gräns, flyter på framåt av egen kraft och bygger vidare runt grundidén så blir det riktigt bra. Så är det i ett par av novellerna.

Glasgow in the 80s seems to have been a bleak place as an industrial town with the industries newly gone but the industry workers still there. In addition it was also a violent place, with strong tension between catholics and protestants. That is the setting Douglas Stuart’s price-winning novel Shuggie Bain.

The titular character, Shuggie, is the youngest son of Agnes Bain, and the focus of the book is on her although the story is about Shuggie. Agnes was a stunning beauty, who left her first husband because he was boring, although kind, and she took their two children with her. Her second husband, and the father of Shuggie, Big Shug, had a more magnetic personality, but was also mostly absent at work as a cab driver. The family moves to a very rough area in the outskirts of Glasgow, and then Big Shug promptly leaves to live with another woman. Agnes was always a heavy drinker, but this turns her into a full alcoholist. The book tells the story of Agnes’ downward spiral into alcoholism and poverty and her children’s ways of dealing with it while growing up into a rather hostile world.

The book is really good, and from all the details in the story it is clear that a lot of it comes from the experiences of the author. It is also very moving, with Shuggie’s deep love of his mother and his fight to keep her afloat, and alive. The book is well-written with a clear language, but there were a few expressions and concepts that I had to look up mostly due to the, for me as a reader, unusual setting. So the book deserves all the good reviews it has received, including this one.

Att Lydia Sandgrens debutroman just fått titeln Samlade verk är på sätt och vis mycket passande. Det signalerar att det är en bok som subtilt vänder och leker med begreppen och som på ytan tycks självfokuserad, men som under ytan samtidigt leker på allvar. Det är en slags avledande manöver som lurar läsaren dubbelt. Det är en sådan titel som lockar mig.

När boken inleds ligger den lagom framgångsrike bokförläggaren Martin Berg på vardagsrumsgolvet i sin göteborgska lägenhet omgiven av högvis med gammal text han skrivit men som det inte blivit något av. Hade det blivit något av honom själv när allt kommer omkring? Texten fortsätter med berättelsen om hur han hamnade där och det sker genom blandade återblickar från vad som hänt den senaste tiden, och från skeenden tidigare i hans liv. Han är tvåbarnspappa där de båda barnen är på väg att fly boet och börja sina egna vuxenliv, och han är ensamstående sedan ett femtontal år då hans älskade fru Cecilia en dag försvunnit spårlöst. Återblickarna går långsamt och noggrant igenom allt viktigt som hänt i hans liv från gymnasieåldern och framåt. Författardrömmarna, den djupa vänskapen med den blivande stora konstnären Gustav Becker vars favoritmotiv blev Cecilia, verkligheten, föräldraskapet, karriären, osäkerheten och sorgen.

Med den beskrivningen av boken kan den verka mer än måttligt tråkig, inte minst då den tar närmare 700 sidor på sig att komma runt till där den startade, men det finns en slags lätthet i berättandet som hela tiden driver på framåt. De båda olika tidsplanen den rör sig i växelverkar med varandra och rör historien effektivt framåt. Det finns också någon slags rörande ironi i de konventionella tankebanor som personerna som vill bryta mot världens konventioner ändå hamnar i. Hur de som verkligen är begåvade på en sak inte kunna klara av det fulla livet. Alla dessa förlorade möjligheter. Ja, det var när jag började se genom klyschorna i berättelsen började känna att det låg något medvetet över dem. Någon slags författarskapets självironi, där Sandgren mycket medvetet smugit in ett rätt stort antal litterära referenser man kan hitta om man letar lite. Och har lite fantasi. Boken blir alltså en hyllning till den stora romanen, en slags pastisch.

Jag övertolkar förstås Samlade verk nu, och jag vet om det, men jag kan ändå inte komma ifrån den trivsamma meta-litterära känsla jag kände i magen när jag läste den. Den som känner mig vet att jag gillar den känslan. Som en sann ironisk postmodernist – eller lurifax.

 

 

 

Ungefär var sjätte månad kommer en farfar som är en pappa till Stockholm för att få sig lite svensk sjukvård och se till bankaffärerna som hans son som är en far sköter om. I Stockholm övernattar han på sonens kontor och har lite sporadiska kontakter med den familj som han egentligen övergivit. Just den här gången känner dock sonen att det är dags att pappan ska ta hand om sig själv.

Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri har ingen djup, spännande eller ens intressant intrig. Istället är den ganska vardaglig, och jag skulle förmodligen ha känt stor igenkänning om jag hade levt i småbarnsfamilj i Stockholm, till skillnad från ensamstående i Kiruna. Vardagligheten till trots har romanen genomgående en spännande stilistisk klang, där berättarperspektiven ändras mest hela tiden och underfyndiga formuleringar frodas. Det kan dock bli lite för mycket av alla “en farfar som är en pappa”, “en dotter som är en syster”, och så vidare, för att det inte ska skava. Ingen av personerna i texten har ju ens fått något namn, så effekten blir ett fjärmande till personerna som man liksom iakttar från någon slags utsida trots att man berättarmässigt är inne i deras huvuden. I slutänden blir Pappaklausulen på det här sättet en lättläst, småtrevlig, välformulerad berättelse som inte engagerar mig särskilt mycket. Det finns ju inget att berätta, men det är ett utmärkt berättande.