Category: Film

Det händer inte alltför ofta att jag ser om filmer på stor duk. Den tysta revolutionen av Lars Kraume såg jag på Arctic Light Filmfestival redan för drygt fyra år sedan, men nu var det dags för Kiruna Filmstudio att visa den. Hur är det då att återse en film man tyckte var hyfsat bra?

Filmen i sig har inte förändrats. Fortfarande känns den välgjord men tillrättalagd. Handlingen tar åter god tid på sig att komma igång, och spänningen som byggs upp mot slutet blir lika tät. Det som mest har förändrats är omvärlden. Man kan ganska enkelt dra paralleller till situationen i exempelvis Vitryssland under den nuvarande ryska invasionen av Ukraina. Det är det här med vinklad information om händelser i nära länder kombinerat med auktoritärt och totalitärt styre. Det kanske inte är så att det påverkar intrycket av filmen, men det ger i alla fall lite extra att tänka på. Förutom detta så påverkades min filmupplevelse förstås av vetskapen om hur filmen slutar. Sådant kan man inte komma ifrån.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Det finns ett par uppenbara hål i min filmallmänbildning. Ett av dem är att jag aldrig sett Miloš Formans så hysteriskt filmprisbelönade Amadeus. Faktum är att jag inte ens känt till handlingen i filmen utan i stort sett bara dess huvudperson. Inte ens där hade jag rätt visade det sig nu när jag äntligen sett den numera nästan 40-åriga filmen.

Filmens handling inleds när den åldrade Antonio Salieri, tidigare hovkompositör i Wien, försöker begå självmord genom att skära upp sin strupe. Det lyckas inte. Istället hamnar han på mentalsjukhus där han påstår att han dödat Wolfgang Amadeus Mozart, den av alla så älskade kompositören som dött runt trettio år tidigare. Han får sig en präst tillsänd som han kan bikta sig inför, och det är Salieris egen berättelse till prästen som är utgångspunkten för filmen. Kort sagt en genomgång av hans kontakter med den unge, allmänt populäre och talangfyllda kompositören som precis kommit till Wien och frenetiskt skapat musik. Mozarts uppenbara musikaliska talang väcker Salieris avundsjuka eftersom den hamnat hos en sådan oborstad och vulgär slyngel istället för hos honom, en hårt arbetande och seriös musiker. Det är denna bitterhet som styr Salieris försök att sabotera tillvaron för Mozart, och dessa är möjliga tack vare att Salieri ändå är etablerad vid hovet, och har kontakter och pengar vilket Mozart fullkomligt saknar.

Amadeus är förvisso en riktigt bra film, men jag tycker inte att den förtjänar den tokiga mängden hyllningar den fått. Filmtekniskt är den toppen, med maffig scenografi, vackra kostymer, listig klippning och så förstås legendarisk musik, men handlingen känns faktiskt lite småfånig ibland. Det kombinerat med ett drag åt överspel bland de ledande rollerna bryter av en del mot den fina bakgrunden. Filmen drar emellanåt också lite åt att vara en fars snarare än det lustspel den verkar vilja vara, men då är jag också lite väl känslig. Filmen är ju riktigt bra. Versionen jag såg av filmen var en förlängd, runt tre timmar lång, variant men filmens längd är faktiskt inget problem, utan den håller för det.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Det känns märkligt att återse filmer som tidigare gjort stort intryck på mig. Det måste ha varit drygt trettio år sedan jag såg Luc Bessons Det stora blå på video bandad från TV, och då tyckte jag att det var en fin film, lite fascinerande och dessutom ganska djupsinnig. Att se den igen var i alla fall till en början riktigt jobbigt, beroende på den ytterst 80-taliga musikmattan som tynger ner hela filmen, men efter ett tag kunde jag lugnt sjunka in i en ganska långa filmen. Bilderna är riktigt fina, men både handling och dialog känns direkt ytliga. Den har helt enkelt inte åldrats så väl.

Filmen inleds på en grekisk ö på 1960-talet där den stöddige italienske pojken Enzo utmanar den lite mer tillbakadragne franske pojken Jacques på att plocka upp en slant från havsbotten i den lilla hamnen. Jacques står över utmaningen och följer senare med sin far ut när han ska dyka efter tvättsvamp, vilket slutar illa. Långt senare försörjer sig både Jacques och Enzo som fridykare. Enzo är världsmästare i grenen medan Jacques fungerar som forskningsobjekt och leker med delfiner. När Enzo kommer över lite pengar söker han upp Jacques för att utmana honom vid fridykarmästerskapen. Jacques i sin tur har upptäckts av Johana, en amerikansk försäkringsreglerare, som fattat tycke för honom. Alla strålar samman och filmen följer deras relationer, känslomässiga utveckling och dykarrivalitet.

Det stora blå är sprängfylld med undervattenscener, lekande delfiner och klarblå vatten, och är rent visuellt en njutning. Filmens längd märks inte av så mycket tack vare allt ögongodis, men den känns för övrigt ganska platt. Personligheterna är överdrivna åt alla håll utan att få någon egentlig möjlighet att utvecklas med tiden. Historien har ett episkt anslag, men den den genomförs som en romantisk komedi. Det är som att manus och regi inte passar ihop vilket är extra märkligt då Luc Besson ligger bakom bådadera. Men närmare tre timmar ögongodis är inte heller helt fel.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Det drar ihop sig till jul någon gång under det franska 1950-talet, och Suzon återvänder hem till sin familjs stora herrgård för att fira jul med mor och far, mormor, lillasyster och moster, samt tjänstefolket. Husets herre hittas då överraskande död i sin säng med en dolk i ryggen, och det står ganska snart klart att någon av kvinnorna i huset måste ligga bakom det. Men vem? Huset är isolerat på grund av vädret och telefonförbindelsen till omvärlden är bruten, så kvinnorna får reda ut situationen på egen hand. Alla visar sig ha stora hemligheter att dölja, och alla har dessutom rimliga skäl att vilja se mannen död. François Ozon har alltså byggt sin film 8 kvinnor på klassiska premisser, men han har även kryddat anrättningen med musikaliska nummer.

Det är tacksamt med historier där alla på goda grunder misstänker alla andra, och filmen är gjord med glatt humör trots att historien i sig egentligen är riktigt mörk. På franskt vis är alla riktigt elaka mot varandra, och det är många hårda ord i omlopp. Filmen upplevs därmed uppseendeväckande pratig, trots att den ofta benämns som en musikal. Just musiknumren känns rätt påklistrade, men scenografi och kostymer är toppen i den här färgglada pastischen. Vissa kunskaper om vad skådespelerskorna gjort tidigare i sina karriärer kan nog krävas för att uppfatta en del filmiska blinkningar. Jag känner mig dock lite kluven till filmen. Den är väldigt trevlig att se på, men samtidigt är den babblig och på gränsen till överspelad så det beror nog helt på ens personliga dagsform om man rycks med eller bara gäspar sig igenom filmen.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Brygge är en av Europas bäst bevarade medeltidsstäder. Dit har två irländska yrkesmördare skickats för att ligga lågt ett tag. Den äldre av dem, Ken, uppskattar tillvaron som turist i en mysig, nästan sagoliknande, stad medan den yngre, Ray, är enastående uttråkad av blotta tanken på att titta på gamla hus och kullerstensgator. Deras olika sätt att ta till sig Brygge gör att de hamnar i diverse olika märkliga situationer när de möter lokalbefolkningen och andra turister. Efter ett tag hinner förstås deras bakgrund ikapp dem och det mörka skälet till att de är i Brygge uppdagas.

Någonstans i botten av Martin McDonaghs film In Bruges finns en mörk komik, men samtidigt tar den upp ämnen som ångest, hur den ska hanteras, och på vilka sätt moral och principer styr våra val i livet. Mycket av filmens charm bygger på krocken mellan de stenhårda typerna och den fotogeniska stadsmiljön. Intrigen utvecklas i ganska krystade riktningar, men det dämpas upp av den utmärkta dialogen som blandar mellan djupsinnigheter och rent nonsens. Filmen bygger ju på gnabbandet, men också på vänskapen, mellan Ken och Ray. Det märks inte minst av att jag trots att jag redan tidigare sett den faktiskt inte mindes någonting av hur den slutade, men däremot ämnena för nästan samtliga samtal. Filmen är välgjord och välspelad, och alltså helt klart värd att se, och även att se om när man hunnit glömma slutet.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

I Leningrad drar det ihop sig till vinter – den första efter kriget. Ija, som kallas för Långskånken, arbetar på ett sjukhus där skadade efter kriget lappas ihop och vårdas. Hon lider av återkommande anfall där kroppen liksom stängs av, vilket kommer från en hjärnskada hon ådragit sig vid fronten, och hon är även tämligen blyg och försagd. Hon bor i ett rum i en delad lägenhet, där hon också tar hand om den lilla pojken Pasjka. Det är en miljö där sorgliga händelser hör till vardagen. Hennes drivande väninna Misja kommer tillbaka från fronten, flyttar in i det lilla rummet och tar också hon arbete på sjukhuset. Tillsammans kämpar de på för att klara sig i en svältande och sargad traumatiserad stad som försöker hämta sig efter det stora kriget och den långa belägringen.

Jag antar att man inte kan ta en film på allvar om den heter Långskånken så den svenska titeln på Kantemir Balakovs film fick bli det något märkligt hybridaktiga Beanpole – den väldiga kvinnan. Det är en komplex historia med många bottnar som inramas av mycket vackert foto och genomtänkt scenografi. Det är oväntat färgrikt, med framför allt djupa gröna toner, vilket bryter av mot hur efterkrigsmisär brukar se ut på film. Vissa scener kan upplevas som väl långsamma när det går lång tid mellan replikerna i en dialog, men det gör att man sakta sjunker ner i ungefär samma stämning som människorna i filmen. Filmen lider lite av sin längd i förhållande till sin variation så den drar åt det tunga hållet, men om man har tålamodet som krävs så är det en mycket bra film.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.