Tár

En del filmskapare vill verkligen göra det svårt för tittarna. Todd Field inleder sin film Tár bakvänt, med vad som brukar vara evighetslånga eftertexter med alla tekniska och konstnärliga medarbetare. Sedan introduceras filmens huvudperson, Lydia Tár, av en presentatör inför en imponerad publik och så följer en mycket lång intervju av henne där hon levererar intellektuell skarphet och vassa repliker. Hon är ju verkligen på höjden av sin karriär, chefsdirigent för Berlins filharmoniker efter en karriär som gått spikrakt uppåt. Hon är gästföreläsare på hyperprestigefulla Juilliard i New York, hon bor tillsammans med orkesterns förstaviolinist i en tjusig våning i Berlin, och hon är på väg att slutföra inspelningarna av Mahlers samtliga symfonier i och med repetitionerna av den så svåra femte. Men hon är också en manipulativ maktmänniska som styr allt i sin väg efter eget godtycke. Filmen Tár skildrar hennes fall.

Filmens poäng är ordentligt svårtolkad. Lydia Tár själv är synnerligen osympatisk, men också lite av en konstnärlig urkraft, och hon är briljant gestaltad av Cate Blanchett som är närvarande i varenda scen i den drygt två och en halv timme långa filmen. Om man man läser på lite om filmen så inser man också att den är oerhört genomtänkt i de små detaljerna, och är välfylld av referenser åt alla möjliga håll. Trots att Tár tar god tid på sig att komma igång håller den spänningen uppe mest hela tiden. En riktig kvalitetsfilm helt enkelt, även om den är svår att beskriva.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Mr. Jones

Gareth Jones är en walesisk ung politisk rådgivare och frilansande journalist, verksam i London under tidigt 1930-tal. Hans främsta merit är att ha lyckats göra en intervju med Hitler under en flygresa, men hans varningar till politikerna om utvecklingen i Tyskland faller för döva öron. Därför intresserar han sig för utvecklingen i Sovjetunionen, som börjat göra stora industriella och ekonomiska framsteg. Kanske är det läge att använda Stalin som en bundsförvant mot Hitler, men för mer insikt måste han intervjua just Stalin. Jones reser till Moskva, där han möts av övervakning, hemlighetsmakeri, och västerländska korrespondenter som lever dekadent, men ingen intervju är över huvud taget möjlig. Han följer istället ett spår till Ukraina, som han har en lättare anknytning till, och där möter han den extremt brutala svälten (Holodomor) som uppstått efter att regimen rekvirerat all spannmål för att uppfylla femårsplanerna. Kan någon utanför Ukraina tro på vad han varit med om?

Agnieszka Hollands film Mr. Jones bygger på en sann historia, men har förstås snitsats till lite för att göra historien filmvärdig. Svältscenerna är fruktansvärt brutala, faktiskt bland de hemskaste jag har sett på film, så det normala livet man lever känns närmast underbart. Rent filmmässigt tycker jag dock att, den visserligen tämligen begränsade, parallellhandlingen med George Orwell som sitter och skriver Djurfarmen mest känns påklistrad och rör till berättandet. I övrigt är det en mycket bra och övertygande film som tyvärr verkar ha hamnat i skymundan. Väldigt få tycks känna till den.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Barbie

Det börjar i en öken. Små flickor har i alla tider lekt med dockor som liknar småbarn, som en slags övning inför moderskapet. Plötsligt dyker Barbie upp och barnen krossar sina gamla dockor i slowmotion. Hon kan göra allt och har en drömtillvaro i en rosafärgad värld, och visar därmed vägen för alla flickor som leker med henne. Alla dagar är en fest och Barbie är lycklig. Ken, däremot, har hela tiden känt att någonting fattas i hans tillvaro i och med att han bara finns till för Barbie, och inte har något annat att komma med. En morgon upplever Barbie en omskakande upplevelse när hennes hälar plötsligt når ner till marken, tankar på döden börjar börjar dyka upp i huvudet, och celluliter observeras på den perfekta kroppen. Det leder till att Barbie, med Ken, måste resa till den verkliga världen för att reda ut vad det är som händer vilket har en del rätt oväntade följder.

Greta Gerwigs film Barbie är mycket tydligt sponsrad av leksakstillverkaren, men det har inte hindrat Gerwig från att driva ganska uppfriskande med Barbie-bilden. Kulturkrockarna mellan den verkliga världen och Barbies värld är ofta roliga, och själva logiken i filmen är underhållande märklig. Mycket möda har lagts ner på detaljer i scenografin för att verkligen motsvara leksaksvärldens proportioner. Ingenting kan egentligen göras för överdrivet där. Filmen gjorde mig glad, även om den faktiskt kändes lite utdragen fram mot slutet.

Holy Spider

För tjugo år sedan härjade en seriemördare, the Spider Killer, i den för shiamuslimerna heliga staden Mashhad. Han ströp sina offer, kvinnliga prostituerade, i deras egna sjalar och dumpade dem senare på olika ställen utanför staden. Ali Abbasis mörka thriller Holy Spider bygger på den historien.

Filmen inleds med att man får följa med en prostituerad på sin vandring genom stadens nattliv på jakt efter pengar. Efter ett ha betjänat ett antal kunder plockas hon upp av en man på motorcykel, som tar hem henne till sin lägenhet och stryper henne i lång och outhärdligt obehaglig filmsekvens. Därefter får man dels följa en kvinnlig kriminaljournalists efterforskningar kring dödsfallen, och dels mördaren själv i hans vardagsliv med fru och tre barn. Det hinner under filmens gång ske flera obehagliga strypningar innan mördaren kan ringas in och fångas.

Bortsett från det visuellt obehagliga kring själva strypningarna är filmen även obehaglig på många andra plan. Mördaren är obehaglig i sig eftersom han tycker att han gör samhället en tjänst som rensar bort monstren från gatan, men obehagligt nog verkar rätt stora delar av stadens invånare, inklusive polis, hålla med honom om det. Holy Spider är inte det minsta subtil, utan är väldigt tydlig med att peka på politiska aspekter och, inte minst, organiserat statsstött kvinnoförakt.

Om man står ut med de obehagliga scenerna är filmen helt okej fram tills den närmar sig slutet, då den blir riktigt bra. Det är då berättelsen, filmens själva poäng, tar fart. Innan dess får man nöja sig med ett par mycket välgjorda personskildringar av filmens båda huvudroller.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Brustna omfamningar

Harry Caine är namnet som en manusförfattare har tagit sig som en nystart i sitt numera blinda liv. Han lever tätt ihop med sin agent Judit, och hennes son Diego hjälper till med manusarbetet. Han får veta att en gammal finansman gått bort, och senare dyker dennes son upp och vill ha ett manus till en film, men Harry vägrar. Allt eftersom börjar han i samtal med Diego gå igenom den långa historien varför han inte vill ha något alls att göra med rikemanssonen. Det är en lång historia som går tillbaka till det tidiga 1990-talet (filmens nutid ät runt 2009) då Harry levde under sitt riktiga namn och var en framgångsrik filmregissör, och då hans vägar korsade affärsmannens älskarinna Magdalena. Det är en het, passionerad och olycklig, men också synnerligen dramatisk, historia som kommer upp till ytan.

Pedro Almodóvars Brustna omfamningar är en fascinerande film. Rent atmosfärsmässigt balanserar den mellan film noir och melodrama, men mycket av handlingen skulle också kunna höra till en TV-såpa. Dock en mycket välskriven sådan, för berättelsens många trådar håller ihop bra, och följer någon slags inre logik. Den är fylld med ingredienser som droger, prostitution, död, hämnd, sex, misshandel och fixering, men ändå gjord med gott humör. Almodóvar hade en historia han verkligen ville få till, och samtliga skådespelare hjälpe till på ett bra sätt. Brustna omfamningar är ett stycke filmisk underhållning, som dessutom ser bra ut.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Boy from Heaven

Att se om en film ger en rätt kluven känsla. Det var inte allt för länge sedan jag såg Tarik Salehs film Boy from Heaven då den var invigningsfilm för Kirunas kulturhus Aurora i början av september i fjol, men eftersom jag den här gången skulle få se den i en bekväm fåtölj hade jag inget emot att se den på nytt.

Filmen håller helt klart att ses flera gånger. Skildringen av fiskarpojken som börjar studera vid Al-Azharuniversitetet och där dras in farliga intriger, klarar av att hålla spänningen uppe fast jag vet hur den slutar. Delar av den invecklade kampen mellan den politiska och religiösa makten är också andra gången snårig att hänga med i. En intressant sak som jag lade märke till den här gången, som jag missade förra gången, är vilket bra ljud filmen bjöd på. Ljudspåret med bakgrundsljuden känns hela tiden genomarbetat ner till minsta lysrörsbrum. Så slutsatsen är att även spännande filmer kan utan problem ses om, åtminstone om de är tillräckligt bra.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.