Category: Film

Det filmer som är så pass trivsamma att det inte gör något att man ser om dem lite då och då. The Intern av Nancy Meyers är just en sådan film, och jag har nu sett den åtminstone tre gånger. Även om den stundtals är övermåttan fånig och gullig så sitter jag och trivs framför den. Jag har väl lite fån och gull i mig.

Filmen rör sig kring en näthandelssajt med bas i Brooklyn som har vuxit enormt snabbt. Ben Whitaker är en pensionerad änkling som har lite svårt att fylla sina dagar med innehåll, och söker därför en så kallad pensionärspraktikantplats (Senior Intern) på sajtens huvudkontor som av oklara anledningar har utannonserats. Jules Austin är hjärnan och hjärtat bakom sajten, och hon får lite mot sin vilja Ben som personlig praktikant. Jules har lite svårt att para ihop familjelivet med sina affärsframgångar men med hjälp av Bens livserfarenhet så styrs allt upp till det bättre.

Jag borde egentligen inte gilla det här dravlet, men jag gör det ändå. The Intern är gjord med ett gott humör, och skådespelarna i huvudrollerna (Robert De Niro och Anne Hathaway) är på topp, så att jag inte behöver bry om dess brister. Det finns en rent idiotisk sekvens i filmen där ett felskickat meddelande ska åtgärdas, men det påverkar ändå inte mitt goda humör. Jag är till och med opåverkad av den återkommande tanken i filmen att en kvinna i karriären inte skulle kunna vara lycklig.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Levan Koguashvilis film Brighton 4:e gatan följer inte riktigt mönstret för hur en film brukar byggas upp. Man får följa med på ett skeende snarare än att en historia berättas. Det börjar inne på ett inrökt ölkafé i Tblisi där TVn visar en match mellan Liverpool och Manchester United. En man vinner lite pengar på ett sent mål och blir så glad att han irriterar en av de andra gubbarna så pass att det drar ihop sig till handgemäng. Den förlorande kastas ut, och man förstår att han spelat bort väldigt mycket: Alla pengar hans fru skickat honom från New York för att ordna med lägenhet. Bostadslös får han hjälp med att hitta en tillfällig bostadslösning av sin bror Kakhi, en gammal brottningsmästare. Det är nu det visar sig att det är på Kakhi som filmens huvudsakliga fokus ligger. De handlar stora mängder ost, för Kakhi är på väg till Amerika för att besöka sin svägerska och för att kolla upp hur hans son Soso egentligen har det. De håller till i Brighton Beach i New York där många immigranter från de gamla sovjetrepublikerna bor. Soso har sina egna bekymmer med en stor skuld till ryska organiserade brottslingar, medicinstudier som står på paus, och ett uppehållstillstånd som är på väg att löpa ut. Kakhi tar sig an allt detta med ett lugn som bara gamla mästare verkar kunna ha.

Filmen ger liksom en ögonblicksbild av vardagsliv och fattigdom, med människor som sliter för att få livet att gå ihop. Det är ju inte bara Kakhi man får följa, utan det är framför allt livet hos dem i hans omgivning. Det är en ganska blandad uppsättning av folk som inte har det så lätt i New York, men georgier, uzbeker och kazaker kan i alla fall sjunga tillsammans och även bära varandras bördor

Regissörens val att inledningsvis inte förklara någonting alls, utan bara låta tittaren följa med tar ett litet tag att vänja sig vid. Men när man inser att det bara är att luta sig tillbaka och se vad som händer så märker man hur ömsint gjord filmen är. Brighton 4:e gatan bjuder på en ganska stillsam humor, en del spänning, och en mycket stor dos faderskärlek. Det är en sevärd film som sticker ut tack vare att den känns så pass ovanlig.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Det är dags för skolfotografering för den femtonårige Gary Valentine när han blir förälskad i den tio år äldre fotoassistenten Alana Kane. Han försöker på alla sätt övertala henne till att gå på en dejt med honom, och hon dyker faktiskt upp till sin egen förvåning. Det är inledningen på Paul Thomas Andersons Licorice Pizza och den slår an tonen för resten av filmen. Det är en film som undviker att röra sig dit man väntar sig.

Gary är en riktig fixare som redan har en smärre skådespelarkarriär bakom sig, och som filmen igenom mest är fokuserad på att tjäna pengar på olika sätt. Alana å andra sidan har inte riktigt hittat vart hon ska ta vägen, och bor hemma med sina föräldrar. Runt dessa båda utvecklar sig sedan många situationer som skildras med stor berättarglädje. Handlingen utspelar sig 1973 med en oljekris och ett krig i Vietnam som pågår i bakgrunden, men det är en tid som skildras i ett välvilligt nostalgiskt skimmer. Livet flyter på och ingenting är egentligen farligt på riktigt utan bara en ny möjlighet.

Filmen är mycket underhållande, och ibland även riktigt sketchartat rolig med knasiga typer som får ordentligt med tid på sig att fylla ut historien. Dessutom är den riktigt stilsäkert snygg, fylld av små detaljer att njuta av, och har förstås tidsanpassad nostalgisk musik. Licorice Pizza är ren underhållning utan egentligt djup, men det kan kännas skönt att bara bli glad ibland. Det enda i filmen som inbjuder till djupare diskussioner är frågan om varför det springs så mycket.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

När Kiruna årligen har sin Snöfestival så brukar det bjudas på gratis filmvisning genom Kiruna filmstudios försorg. I år blev det John Carpenters klassiska, och så väldigt temariktiga, The Thing som stod på programmet.

Det är under ett par dagar på vintern 1982 i Antarktis som hela handlingen utspelar sig. En norsk helikopter flyger och jagar en slädhund genom det snöiga landskapet. Hunden springer till en amerikansk forskningsstation, och helikopterns passagerare råkar ramponera helikoptern för att sedan springa med gevär och skjuta vilt mot hunden. Han skriker några varnande ord på norska men skjuts själv ihjäl av den amerikanske stationschefen. Hela situationen är gåtfull så ett par av amerikanerna flyger till den närliggande norska forskningsstationen för att se vad som står på. De finner den nedbrunnen och utkyld med ett gäng frusna lik. Dessutom hittar de en märklig sargad kropp som de tar med sig tillbaka. Den visar sig vara roten till allt ont som skett på den norska stationen, och som nu även drabbar amerikanarna.

Det känns märkligt nu att läsa att en film som är så känd och omskriven nuförtiden som The Thing verkligen sågades av filmkritiker och publik när den släpptes för 40 år sedan. Tydligen så passade inte filmens pessimistiska ton och antiauktoritära anslag inte ihop med tidsandan. Jag tycker dock att det är en riktigt bra sammansatt film. Det är skönt med en riktigt tydlig berättelse utan sidospår, men som inte visar allting. Saker har redan hänt innan filmen börjar, och saker händer under filmens gång utan att visas. Det är ju också ett bra filmisk miljö att hålla en ytterst liten grupp av män helt isolerade från omvärlden, och att dessutom inte vet vem eller vilka av de andra i gruppen de kan lita på. Paranoia är en bra grogrund för en intrig.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Isabelle är en frånskild konstnär. Hon dejtar runt bland en massa män men hittar inte den rätta. Framför allt pratar hon. Hon babblar med karlarna och vännerna, diskuterar vad de har pratat om, ställer det de just diskuterat i relation till tidigare samtal, analyserar vad de just har sagt och vad de kan komma att älta vidare kring. Däremellan träffar hon kanske någon ny, ligger lite, gråter och pratar en hel del.

Claire Denis har med Let the sunshine in lyft den inneboende pratigheten i franska relationsdramer till en ny nivå. På det viset har hon skapat en film som jag inte på något sätt känner att jag bryr mig i. För mig känns det bara tråkigt. Pratet känns dessutom ganska tomt på verkligt innehåll utan går bara runt, runt och runt. Förmodligen är det den effekten som filmen är tänkt att ge, en slags anspelning på tomheten i tillvaron hos en etablerad konstnär som söker något hon inte verkar kunna få. Men jag bryr mig inte alls. Den här filmen är verkligen inte för mig.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

There is no evil är en långfilm, eller snarare fyra kortare spelfilmer, av den iranske regissören Mohammad Rasoulof. Den var inspelad i hemlighet i Iran och har sedermera blivit förbjuden att överhuvudtaget visas där. Det kan man förstå med tanke på filmernas genomgående tema: dödsstraffet och vad det betyder för dem påverkas av det, de anhöriga till de dömda och de som utför handlingen. I ett land som Iran verkar dödsstraffet ligga som en mörk skugga över hela samhället och påverkar det i grunden.

Jag nöjer mig med att beskriva den första filmen, för det är den som gav mig störst intryck. I den får man följa en ganska beskedlig man som kör hem ifrån sitt arbete med en stor tung plastsäck i bakluckan. Han kommer hem, slötittar på TV, räddar en katt som hamnat i kläm, hämtar frun på jobbet, gör bankärenden, hämtar dottern från skolan, handlar mat, städar hos sin mor och äter pizza med familjen på kvällen. Det är helt enkelt en lite småtråkig man med ett småtråkigt liv, och man undrar varför man alls ska bry sig om honom. Fram tills dess man förstår vad hans jobb går ut på, i de allra sista bilderna i den första episoden.

Filmen är mycket tung i sitt tema, och den är dessutom lite långsam i sitt berättande, så den kan vara lite svår att ta till sig. Den inbjuder å andra sidan till diskussioner, eller i alla fall egna grubblerier om vad individerna i ett förtryckarsystem egentligen kan sägas ha för ansvar. Vilka blir egentligen konsekvenserna av valen man gör? There is no evil är en mycket bra film, men man bör nog se den utvilad just för berättartempots skull.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.