Det börjar i en öken. Små flickor har i alla tider lekt med dockor som liknar småbarn, som en slags övning inför moderskapet. Plötsligt dyker Barbie upp och barnen krossar sina gamla dockor i slowmotion. Hon kan göra allt och har en drömtillvaro i en rosafärgad värld, och visar därmed vägen för alla flickor som leker med henne. Alla dagar är en fest och Barbie är lycklig. Ken, däremot, har hela tiden känt att någonting fattas i hans tillvaro i och med att han bara finns till för Barbie, och inte har något annat att komma med. En morgon upplever Barbie en omskakande upplevelse när hennes hälar plötsligt når ner till marken, tankar på döden börjar börjar dyka upp i huvudet, och celluliter observeras på den perfekta kroppen. Det leder till att Barbie, med Ken, måste resa till den verkliga världen för att reda ut vad det är som händer vilket har en del rätt oväntade följder.
Greta Gerwigs film Barbie är mycket tydligt sponsrad av leksakstillverkaren, men det har inte hindrat Gerwig från att driva ganska uppfriskande med Barbie-bilden. Kulturkrockarna mellan den verkliga världen och Barbies värld är ofta roliga, och själva logiken i filmen är underhållande märklig. Mycket möda har lagts ner på detaljer i scenografin för att verkligen motsvara leksaksvärldens proportioner. Ingenting kan egentligen göras för överdrivet där. Filmen gjorde mig glad, även om den faktiskt kändes lite utdragen fram mot slutet.