Category: Film

I Kiruna firas en årlig snöfestival i slutet av januari, med snöskulpturtävling, snöslungerace, och en heldag där de lokala rymdaktörerna visar upp sig på Folkets Hus. Den brukar rundas av med att Rymdrådet bjuder på en film med något slags rymdtema. Den här gången blev det Edge of Tomorrow av Doug Liman som fungerade som återhämtning efter att ha pratat rymd med Kiruna.

Bakgrunden är rätt skissartad. En himlakropp har slagit ner någonstans i Europa, och med den följde illvilliga rymdvarelser som krossat allt motstånd i deras väg nere på kontinenten, men som ännu inte korsat Engelska Kanalen (eller Öresund). Efter fem års svåra krigsförluster för människorna ser det ut att vända och en stor landstigningsmanöver planeras att ske i Normandie. En amerikansk PR-officer, major Cage, skickas mot sin vilja med i landstigningsstyrkorna, men allt går åt skogen, alla dör, och allt hopp upphör för mänskligheten. Plötsligt vaknar Cage upp igen dagen före anfallet, och allt upprepar sig. Han har fastnat i någon slags tidscykel som startar om varje gång han dör. Och dör, det gör han ofta när han sakta men säkert arbetar sig fram till hur han ska klara sig längre och bättre.

Trots att filmen innehåller åtminstone ett ordentligt logiskt feltänk (hur kan man berätta för någon att man har lämnat tidscykeln när det krävs att man dör för att bevisa det för sig själv?) så fungerar den till stor del. Det är ordentligt med action, spänning, och dessutom de klurigheter man kan genomföra när man i princip har ett obegränsat antal försök på sig. Det är bara fram emot ungefär den sista tredjedelen som Edge of Tomorrow det känns som om den går över styr. Den känns påkostad och rätt genomtänkt, även om en del riktiga dumheter också kommer med. Det är också skönt att man aldrig får någon egentlig bild av hur fienderna fungerar, vad de har för motiv till vad de håller på med, eller ens hur de egentligen ser ut. Det gör allt så mycket enklare att greppa.

Slutsatsen är att filmen valts av Rymdrådet för att propagera om hur viktigt det är att integrera rymdverksamhet i vardagslivet. Tack vare Sveriges starka ställning som rymdnation passerar illasinnade Europabaserade rymdgubbar aldrig Öresund!

Filmen visades på Snöfestivalen, Kiruna.

Livslögner, livslögner och ännu flera livslögner. Det kryllar av livslögner på Manhattan, och det inte bara bland de hippa och nervösa utan även bland de skitiga och sjaviga. I alla fall om man får tro filmen The Drop som regisserats av Michaël R. Roskam.

Bob är en stillsam och tillbakadragen bartender på en rätt sunkig bar i ett “dåligt” område på Manhattan med ett liv som tuffar på i maklig takt. Under mellandagarna ändras det genom två händelser: Han hittar en söt hundvalp i en soptunna, och sunkbaren blir rånad av ett par busar. Det ena leder till det andra, Bob börjar umgås med en Nadia, och ett större antal olika brottsplaner sätts i rörelse, och spänningen byggs upp till det måste ske någon slags urladdning.

Filmen är inte snygg alls att se på, utan den är mest grå och regnig på ett dystert och ganska hopplöst sätt. Men det är det som är själva poängen! Historien i sig är rätt spännande men det är de olika människorna i filmen som jag mest fastnar för. Det är så många som lever i sina livslögner, som tror att de är hårdingar, att de har kontroll, att de vet vad de gör, att de kan överlista alla andra, att de är goda människor, att de har förändrats, att de inte har förändrats, och så vidare, och så vidare. Det känns som om varenda en som dyker upp i filmen har någon slags historia, och det fina är att det mesta bara antyds utan att det egentligen läggs någon tyngd vid det. Det är det som jag framför allt fastnar vid när jag så här efteråt funderar på filmen. Varför gör man inte så i fler filmer?

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Margot råkar möta en kille på en turistig historisk plats i Nova Scotia, och han hamnar också bredvid henne på flyget hem till Toronto. De småflirtar lite och delar en taxi från flygplatsen. När det visar sig att han bor tvärsöver gatan från henne förvandlas hennes lilla romantiska fantasi till verklighet, och det är nog inte vad hon ville från början. Margot är nämligen lyckligt gift sedan fem år med en varm och rolig man som är en hejare på att laga mat. Hon verkar inte veta vad hon vill, och vacklar fram och tillbaka mellan att välja tryggheten eller att våga försöka växa som människa och följa passionen.

Det är inte någon särskilt originell historia som Sarah Polley berättar i Take This Waltz, och all tvehågsenhet gör att dialogen i stora delar av filmen känns stel och halvhjärtad och som att den inte vet vart den ska ta vägen. Filmen känns dessutom rätt pratig, men det gör att de personligheterna hos rollpersonerna kommer fram riktigt bra och pratet har en del poänger. Det gör dessutom att ett par helt ordlösa scener med musik sticker ut ordentligt i filmen. En scen med “Take This Waltz” (Leonard Cohen) fångar hyfsat, men rätt beräknande, upp den stora passionen och hur den utvecklas med tiden, men det är framför allt tivoliscenerna med “Video Killed the Radio Star” (The Buggles) som jag gillade. De är rent ut sagt lysande! De skildrar kombinationen av förälskelse och eftertanke på fantastiskt sätt och lyfter hela filmen i mina ögon från något lite småtrist till något bra. Egentligen borde filmens titel komma från dessa scener istället, men Video Killed the Radio Star är nog inget bra namn på ett romantiskt drama. I alla fall inte om man ska ta det på allvar.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Det hela utspelar sig för länge sedan i en galax långt, långt borta. Eller snarare till och med strax innan dess. Rogue One: A Star Wars Story handlar om händelserna precis innan det som skedde i början av den ursprungliga Stjärnornas Krig-filmen. I filmen får vi följa Jyn Erso. Hennes far är en av forskarna bakom konstruktionen av Dödsstjärnan, som precis håller på att färdigställas. Jyn tas som ung om hand av en extremist bland de anti-imperialistiska rebellerna vid namn Saw Gerrera, och har femton år senare blivit en mycket duglig soldat som tyvärr tagits till fånga av imperiets trupper. Hon fritas av mindre extrema rebeller och blir inblandad i det stora spelet som handlar om att få information om Dödsstjärnan, och om att bygga en motståndsrörelse på hopp.

Gareth Edwards har regisserat filmen, som är riktigt spännande trots att man hela tiden vet hur den kommer att sluta (i alla fall om man sett den klassiska första filmen). Den känns mer som krigsfilm än vad jag hade väntat mig, och dessutom ordentligt mycket mörkare och smutsigare (och bullrigare). Den har en bra balans mellan rena krigssekvenser och stillsammare stunder så den blir inte tröttsam på det sättet, men till att börja med hade jag lite svårt med namn på planeter, platser och personer, och det tog ett tag för handlingen att dra igång ordentligt. Historien är engagerande, men en del av skådespelarna kändes lite mjäkiga och ett par rollfigurers personlighet kändes rätt krystade, vilket fick de vederbörande skådespelarna att verka lite småträiga, som mindre viktiga karaktärer i ett datorspel. Den här filmen kanske inte lämnar några djupare spår hos mig, men den har riktigt bra underhållningsvärde.

Rogue One: A Star Wars Story skulle kunna ses som Star Wars episod 3½, men egentligen ska den ses som en fristående historia i samma värld som Star Wars-filmerna. Jag gillar tanken eftersom den världen är så pass välutvecklad att det finns gott om utrymme att få in massor av nya historier i den. I den här filmen fanns det också ett antal miljöer som var så spännande att jag blev nyfiken på deras historia, och gärna skulle kunna tänka mig att fördjupa mig i dem.

Jag måste också nämna att det kändes rätt konstigt att komma ut från filmföreställningen och få höra att Carrie Fisher precis gått bort.

Det är nästan exakt 75 år sedan attacken mot Pearl Harbour skedde, och därför visade Kiruna filmstudio filmen Tora! Tora! Tora! från 1970 som handlar om just den händelsen. Vad jag har förstått så är samtliga skeenden i filmen historiskt korrekta så den blir i mitt tycke extra intressant eftersom det har gjorts så mycket påhittad smörja och propagandaproduktioner kring det hela som jag alltid har tyckt varit svårsmälta. Det är framför allt händelserna innan anfallet som jag fastnade för: hur det kom sig att USA inte var beredda alls på ett anfall, och hur Japan kunde anfalla nästan en timme före någon krigsförklaring mot USA och därmed verkligen se till att få en oförsonlig fiende i kriget. Det räcker med någon liten felbedömning på ett ställe och en gnutta inkompetens på något annat ställe för att alla i övrigt rationella beslut och handlingar leder till katastrof.

Filmen sticker ut genom att den visar händelserna både från japansk och amerikansk synvinkel. Den japanska sidan regisserades av Kinji Fukasaku och den amerikanska av Richard Fleischer, båda med egna filmteam och skådespelare. Det ger en lättare känsla av att det är två olika filmer som visas samtidigt med en lite mer konstnärlig känsla i den japanska delen och en lite skarpare amerikansk del.

Sista tredjedelen ungefär av filmen består av själva anfallet. Det känns mycket välgjort, men jag tyckte också att det var rätt tråkigt. Det sprängs, brinner, skjuts och så vidare, men det tillför egentligen inte något nytt. Jag tycks dock vara ganska ensam om den åsikten att döma av andras reaktioner.

Filmens titel kommer från japanernas kodord för att överraskningsanfallet var lyckat, men jag associerar förstås till en gammal 80-talshit.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Äntligen har jag sett Fanny och Alexander, Ingemar Bergmans sista stora film. När den kom 1982 var jag bara åtta år och då sattes ett frö i huvudet att det skulle vara en trist och träig evighetslång kostymfilm och den fördomen har liksom suttit i sedan dess. Jag hade fel och fördomar fördummar, osv…

Filmen utspelar sig i Uppsala några år efter det förra sekelskiftet och följer den högborgerliga familjen Ekdahl, och de båda syskonen Fanny och Alexander i synnerhet. Den inleds med ett överdådigt julfirande med fyllda fat, tömda glas, långdans och glädje. Den sekvensen skulle kunna fungera helt på egen hand eftersom den egentligen bara slår an tonen så att man förstår hur familjen Ekdahl fungerar. När barnens far avlider, gifter sig deras mor med biskopen, och ett nytt strängt och spartanskt liv börjar.

Det är en mastig film, men den kändes ändå inte så lång som klockan ville påskina. De 188 minuterna helt enkelt bara försvann. Så gott som hela den dåtida svenska skådespelareliten är med, och foto och scenografi är av yppersta klass, så det finns ingenting att klaga på där. Jag gillar också Uppsala-miljöerna som är med genom hela filmen. Jag drabbades av en rejäl Uppsala-längtan. Möjligen kan jag gnälla lite över att Bergman i andra halvan av filmen snårar till gränserna mellan dröm och verklighet på ett lite irriterande sätt, och att en del monologer känns väldigt teatrala. Det känns också lite märkligt att Fanny knappt märks av i filmen och det mesta är skildrat från Alexanders synvinkel när filmen heter Fanny och Alexander, men det är bara småsaker. Filmen är en riktig klassiker, och det förtjänar den att vara.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.