Category: Film

Om 18 år i Paris har allting gått åt skogen. Storföretagen har tagit över allt, och för att hålla befolkningen underhållen och lugn ordnas TV-sända slagsmål där det mesta är tillåtet. Framför allt doping. Arès är lite av en föredetting i branschen, men tvingas mot sin vilja kliva in i ringen igen för att skydda sin syster och hennes båda döttrar.

Det skulle ha kunnat blivit en film med rader av dystopi-klyschor som följer på varandra, men Arès av
Jean-Patrick Benes lyckas överraska mig. Den kanske inte är så visuellt klatschig som den hade kunnat vara, men historiens snårighet och hela det nattsvarta pessimistiska anslaget lyfter upp den ändå. Den kändes måhända onödigt våldsam på sina ställen, och själva bakgrunden till historien fungerar inte riktigt. Ett samhälle kan liksom inte fungera på det sättet trots att så mycket energi i filmen gått åt till att beskriva hur samhället ser ut och hur det blev som det blev. Som helhet är filmen helt OK.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Två hjortar i en skog som är klädd i vacker vinterskrud och ett slakteri i Budapest. Det tar ett tag innan man får någon klarhet i den kopplingen när man ser Om själ och kropp av Ildikó Enyedi. En ledtråd finns i filmens titel.

På slakteriet arbetar en medelålders manlig ekonomichef, Endre, och en nyanställd yngre kvinnlig kvalitetsinspektör, Maria. Han har bara en fungerande arm, och hon har någon obestämd psykisk diagnos som gör att hennes sociala liv krånglar. Som en följd av en utredning efter ett brott upptäcker de båda att de delar samma dröm. Det gör att de sakta dras till varandra och med tiden utvecklar en ganska komplicerad relation.

Filmen frossar i bilder från slakteriet. Man får noggrant följa slaktprocessens detaljer, så det är mycket blod i vit belysning och kött. Man får också följa hur Maria arbetar med att försöka lära sig hur man ska vara om man är som vanligt folk, och hur Endre försöker att åter få in lite känslor i sitt liv.

Det känns konstigt att kalla filmens foto för vackert, men det är nog det ord som ändå passar bäst för att beskriva det. Dels det mer traditionellt vackra med hjortarna i snön, men också i hur arbetet på slakteriet fortgår på ett närmast rituellt vis. Historien som berättas är också spännande och intressant, trots att den är fylld med blod och att alla känslor utvecklas så oerhört långsamt. Återhållsamt och vackert. Det finns säkert mycket att hämta ur filmen om man gör en djupare analys, men jag är glad ändå.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Vacker och brutal är den isländska naturen, och det verkar färga av sig på livet i den lilla och mycket ensliga byn i Heartstone. Thor är en pojke som bor i ett rätt stökigt hem med sin kärlekstörstande mor och två irriterande storasystrar, medan Kristian har en supande och misshandlande far. Thor och Kristian är bästa vänner, men under sommaren som den större delen av filmen utspelar sig, så börjar de upptäcka kärleken. Det skulle kunna vara enkelt, men Thor svärmar för Beth medan Kristians hjärta verkar gå åt ett helt annat håll.

Guðmundur Arnar Guðmundsson har tidigare regisserat kortfilmer. Det här är hans första film i längre format, och det märks. Hela sättet som historien dras fram med använder det typiska bildspråket som är så vanligt i kortfilm, där inte så mycket egentligen händer i scenerna men det ser bra ut på bild. Det blir lite ansträngande i längden när filmen är drygt två timmar lång. För övrigt är det en alldeles utmärkt film, men den är mycket brutal. I byn skvallrar alla om alla, och det hänger hela tiden hot om våld i luften. Det är också spännande att till skillnad från många andra filmer låta berättelsen koncentrera sig på Thor, den mindre intressanta i vänskapsduon. Filmen blir därmed mera reaktioner på yttre händelser än en rak berättelse. Allt handlar om att gå vidare, att överleva, att växa upp.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Det känns som om Chiron aldrig hade någon egentlig chans. Han växer upp i de sämre delarna av Miami där han blir retad av sina jämnåriga kamrater. Han hittar en langare att se upp till som en fadersfigur, men som dessutom förser Chirons mamma med crack. Det finns verkligen ingen rimlig väg ut, så han växer upp rädd och skadad, och med kroppen fylld av undertryckta känslor, och formas därmed till någon han egentligen inte vill vara.

Moonlight av Barry Jenkins skulle kunna ha blivit ett pekoral med de pretentioner som manuset är fyllt med, men filmen håller sig ifrån det och är i stället riktigt bra. Det finns en slags lekfullhet i skildringen av misären där kameran emellanåt glider omkring och fångar upp små detaljer, där klippen kan ske på listiga ställen och där musikvalet ofta betyder mer än att bara vara bakgrund till bilderna. Skådespelarna är också riktigt bra, även när de måste leverera plattityder maskerade till visdomsord. Filmen känns lite oslipad, men det gör den bara bättre i mitt tycke. Det tog ett litet tag att komma in i den, men efter ett tag var jag fast. Lite utdragen kunde den bitvis kännas, men inte seg utan den lät bara historien sakta komma fram. Moonlight känns alltså precis som en typisk sådan där film som kommer att snurra i huvudet länge utan att omedelbart ha fångat intresset. Det är sådana filmer som vinner priser…

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Det är rätt ovanligt att se en filmad rak hyllning av en samtida hjälte, men det är just vad Oliver Stone har satt ihop i filmen Snowden. Det är ett närmast gammalmodigt hjälteporträtt av visselblåsaren Edward Snowden, och det bygger på två biografiska böcker men självklart tar sig Stone en del friheter för dramaturgins skull. Annars skulle ju spänningen i historien helt försvinna.

Filmen börjar med att Snowden har stämt träff i Hong Kong med de journalister han valt ut för att sprida informationen om USAs stora avlyssningsprogram. Samtidigt som han intervjuas och planerna för publiceringen görs upp berättas via återblickar hur han hamnat där han är. Hur han hamnar på CIA och NSA och mot sin vilja lyckas skapa ett fungerande system för massiv övervakning, och vad som leder till att han till slut får nog av hemligheterna och olagligheterna kring vad den amerikanska staten gör i säkerhetens namn. Till slut släpps nyheten och han blir för ett par dagar världens mest eftersökte man.

Stone har gjort så att filmen känns väldigt mycket som spelfilm och inte så mycket som dokumentär. Det är egentligen först precis mot slutet som jag blev påmind om verklighetsbakgrunden, vilken jag liksom hade glömt bort i hastigheten. Visserligen har massövervakningen uppmärksammats och stoppats(?), och Snowden har hyllats som den hjälte han är, men han sitter fortfarande fast i Moskva utan någon rimlig möjlighet att återvända hem till sitt älskade hemland. Jag misstänker att det var det illa valda användandet av Hollywood-storstjärnor i ett par biroller som fick filmen att tappa förankringen i verkligheten för mig. I övrigt är det en helt fungerande film.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Under brinnande världskrig sänks ett civilt skepp på Nordatlanten av en tysk ubåt. Ett litet antal passagerare och besättningsmän klarar sig från den akuta nöden och hamnar tillsammans i en liten livbåt. De försöker organisera ihop någon slags dräglig tillvaro ombord, men då kravlar en ur ubåtens besättning upp ur havet och rubbar ordningen.

Jag måste erkänna att jag inte hade hört talas om filmen Livbåt innan den dök upp på Kiruna filmstudio, trots att självaste Alfred Hitchcock har stått för regin och John Steinbeck för historien. Filmen är därmed förstås välgjord och välskriven, men den känns mer som en filmad teaterföreställning än en typisk spelfilm i och med att precis allt utspelar sig i den lilla livbåten. Även filmens pratighet bidrar till den känslan. Det blir sällan riktigt tyst ombord på båten. Någon verkar alltid vilja ha något att säga.

Filmen är ganska spännande att se. Man har svårt att lista ut vad som kommer att hända och hur de stackars skeppsbrutna löser problemen som dyker upp. Att medmänsklighet i krig är ett starkt tema i filmen är faktiskt också ganska spännande, med tanke på att filmen hade premiär 1944 när det nog måste ha varit ordentligt provocerande att resonera kring sådant. Filmen har åldrats ganska bra, bortsett från hur den ende svarte ombord tillåts vara, och är helt klart sevärd trots att den verkar ha blivit bortglömd.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.