Category: Film

Ibland går det inte riktigt som det är tänkt. Den här gången satte jag mig i biofåtöljen för att få se det franska diskbänksrealistiska dramat När livet vänder, men en smärre fadäs av biomaskinisten gjorde att den purfärska Downton Abbey istället drog igång. I och med att det skulle ta alltför lång tid att rent tekniskt byta film så fick vi i publiken lov att hålla till godo med vad vi fick. Man kan dessutom förmodligen kalla det för en exklusiv smygpremiär eftersom filmen egentligen inte får visas officiellt i Sverige förrän i morgon. Sådant kan få mig att känna mig speciell.

Intrigen i filmen är mycket enkel. Ett brev kommer till Downtin Abbey, och med det meddelas att kung George V och hans drottning Mary ska komma på besök med kort varsel. En middag och en övernattning i huset ska det bli, och då är det förstås mycket som ska hinna göras och många som blir uppspelta. Allt går förstås inte som det är tänkt och smärre konflikter uppstår, men det reder sig nog.

Ja, filmen är förstås en rak förlängning av TV-serien med samma namn, men eftersom jag inte har följt den särskilt noga är jag nog inte del av den förväntade målgruppen med filmen. Exempelvis är persongalleriet alldeles för stort för att det ska fungera i en långfilm om man inte har någon bra koll på allas bakgrundshistorier. Det känns också som att regissören Michael Engler och manusförfattaren Julian Fellowes i mycket kryddar dramaturgin i filmen på att man ska känna igen personerna redan från början.

Downton Abbey är en mycket snygg film att se på. Fantastiska miljöer, lysande foto och utmärkta skådespelare. Allt är mycket välgjort och det känns också som en mycket dyr produktion. Det finns en del märkliga luckor i själva historien men de spacklas över med sockervadd så man tänker inte på dem förrän efter filmen. Det är stort, det är påkostat, men det känns också mycket tomt under den magnifika ytan. Den är framför allt underhållande.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Av affischen till Benedikt Erlingssons Woman at War att döma är filmen någon slags tokrolig tjuv-och-polis-komedi, men i själva verket är det en genremässigt något förvirrad skapelse med miljöaktivism i fokus. Framför allt känns den spretig.

Halla jobbar till vardags som körledare i Reykyavik, men hon smyger också omkring på de stora vidderna och saboterar högspänningsledningarna som matar elkraft till det stora aluminiumsmältverket som knaprar i sig bit för bit av den isländska naturen. Hon kallar sig för Mountain Woman när hon till sist får ut sitt miljöterroristiska manifest, men i samma veva får hon veta att hennes adoptionsansökan gått igenom och att det därför finns en liten flicka i Ukraina som väntar på henne. Om man till handlingen även lägger till en tvillingsyster som är på väg till en tvåårsmeditation i Indien och en spansktalande cykelturist som alltid verkar hamna i händelsernas centrum så har man de sinsemellan rätt åtskilda grunderna som bygger den här filmen.

Stilmässigt är filmen en snygg drama-thriller med just miljön i fokus, och med en del riktigt spännande element när Halla jagas av lagens väktare genom den ödsliga naturen. Det rytmen bryts emellanåt av små ovidkommande element åt det absurda och långsökta hållet. Och så har vi det där med att filmmusiken framförs av musiker i filmen, vilket känns uppfriskande trevligt till en början, men som upprepas så mycket att det snarast blir tradigt i längden. Det blir en gimmick, och jag gillar inte sådana. Tyvärr är nog det även det element som jag kommer att minnas längst från Woman at War. och inte det fina fotot, de utmärkta skådespelarinsatserna, eller den i grunden godhjärtade intrigen.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Andrew Neiman är 19 år och spelar jazz-trummor, inspirerad av storheter som Buddy Rich. Han tycker själv att han är riktigt bra, och han har blivit antagen som student vid en av de mest prestigefyllda musikskolorna i New York. Väl där får han chansen att spela med i skolans mest prestigefyllda storband som dirigeras av den legendariske orkesterledaren Terence Fletcher. Fletcher är stenhård, illvillig, skrämmande, sadistisk, macho, manipulativ och spritt språngande galen, men Neiman är beredd att ge sitt yttersta för förtjäna sin plats i orkestern.

Whiplash av Damien Chazelle är en film som verkligen inte gör mig sugen på att spela musik. För mig är musik ett sätt att uttrycka och få utlopp för känslor, inte ett sätt att skaffa sig känslor såsom ångest och rädsla. Musik ska inte vara bokstavligt blodigt allvar. Det hindrar inte filmen från att vara välspelad, både musikaliskt och skådespelarmässigt. Den har ett rätt avigt anslag där det musikaliska nötandet fullkomligt dominerar tillställningen, vilket speglar Neimans liv där han väljer bort vänner, familj och romantik för att fokusera helt på musiken.

Historien är enkel, men dramat är stort. Det är laddat mest hela tiden. Så här efter filmen börjar jag fundera på vad den egentligen vill säga. Menar den att den tok-militäriska pennalistiska pedagogiken krävs för att få ut musikalisk perfektion ur eleverna? Är det i så fall värt att försöka följa sina musikaliska drömmar?

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Flamman och Citronen av Ole Christian Madsen bygger på verkliga händelser i Danmark under andra världskriget. Flamman är en ung och framåt man som är väldigt aktiv i motståndsrörelsen mot ockupationsmakten, och Citronen är äldre och tuffare, men kanske inte lika drivande. Man skulle kunna säga att Flamman brinner medan Citronen surar. De fungerar egentligen mest som motståndsrörelselejda lönnmördare av både danska och tyska nazister i Köpenhamn. Under ett av jobben börjar de inse att det kanske inte är uppenbart vem man kan lita på. Vilka är egentligen skälen till att deras mål ska tas av daga?

Filmen är snygg att se på och skådespelarna är utmärkta. Tyvärr lider filmen dock av att den inte är särskilt engagerande under en ganska stor del av dess längd. Det dröjer faktiskt ganska länge tills huvudpersonerna visar upp någon slags personlighet annat än att vara schablonbilder av motståndsmän. Den känns också ganska otydlig i sitt berättande, men det kanske beror på att man nog bör ha viss koll på historien för att förstå en del detaljer. För mig känns filmen som ännu ett bevis på att det inte räcker med att ta ett dramatiskt och spännande stycke ur den historiska verkligheten för att göra en bra film. Det krävs att man gör någonting intressant av materialet också.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Kumail Nanjiani försöker slå igen som stå-uppare i Chicago. Han är född och uppvuxen i Pakistan, men följde med till USA när hans familj flyttade dit. Familjen håller på traditionerna från hemlandet och arbetar på att försöka hitta en lämplig brud för honom att gifta sig med. Han har å andra sidan träffat en amerikansk tjej, som han måste hålla hemlig från familjen för att inte den ska vända honom ryggen. Självklart fungerar det inte i längden, framför allt inte när en svår sjukdom dyker upp i bilden.

Filmen The Big Sick bygger på den sanna berättelsen om Kumail Nanjianis liv, och i och med att han och hans fru Emily skrivit manus får man anta att det faktiskt är så. Najiani har dessutom den tacksamma uppgiften att spela sig själv, dock en smula stelt, men han har i varje fall inte regisserat filmen. Det har Michael Showalter gjort.

Historien är väldigt traditionell i och med att den har de där vändningarna man kan förvänta sig i romantisk komedi där man vet att slutet kommer att vara lyckligt. Men den är faktiskt både rörande och rolig. Humorn är lagd åt det tillbakadragna, men ändå vassa, ironiska hållet som har varit ganska vanligt i de mera nyskapande amerikanska komedierna de senaste åren. Dialogen, och det är mycket av den varan, är ofta tillräckligt fyndig för att filmen ska bli till ett gott stycke underhållning.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Roma av Alfonso Cuarón är en riktigt mäktig filmupplevelse, och jag är glad att ha kunnat se den på bio. Den bjuder på långsamt tempo och vackra svartvita bilder vilket helt klart gör sig bättre på stora dukar.

Filmen har sin bas i en barnrik akademisk familj som bor i en stor lägenhet i Mexico City 1970. Ett av familjens två hembiträden heter Cleo, och det är henne man får följa i filmen, med hennes husliga arbete med tvättning, uppassning, städning, väckning av barn och så vidare, men också hennes liv för övrigt när hon romantiserar med den rätt obehaglige Fermín.

Historien berättas via ett ganska begränsat antal scener där mycket drama även sker i bakgrunden. Det hela utspelar sig ju under en ganska dramatisk tidsperiod i Mexikos historia, och det färgar hela filmen. Kombinationen av att skildra både det inre, Cleos personliga drama samtidigt med vardagslivets rutiner, och det yttre på samma gång ger filmen en personlig och innerlig karaktär.

Rent filmtekniskt känns Roma som en av de bästa filmer jag har sett med fantastiskt foto och scenografi. Fotot är mycket genomtänkt och det känns som om man skulle kunna stanna filmen när som helst och få sig ett välkomponerat fotografi. Det är helt enkelt en njutning att se.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.