The Dark Tower

Jake är en pojke som inte har det lätt i livet. Hans far, brandmannen, dog i tjänsten av en explosion och Jakes drömmar är fyllda av eld och mörker. Hans mors nya kille tycker inte om honom, men i drömmarna finns en revolverman som skulle kunna fungera som fadersgestalt. I drömmarna finns också en mycket ond man, mannen i svart, som revolvermannen vill besegra för att kunna rädda världen från slutliga elden och mörkret. Det hela kretsar kring ett mörkt torn som fungerar som ett slags nav i universum som håller alltet i balans. Naturligtvis är allt på riktigt, världen finns i flera olika upplagor, varav vår är den så kallade nyckeljorden, och man kan resa mellan dem via portaler. Magi är påfallande användbart, men våld fungerar också, och ondskan verkar vara på väg att segra.

Filmen The Dark Tower innehåller ett sammelsurium av olika trådar, som alla drar åt olika håll. Nikolaj Arcel har regisserat det hela, som bygger på en romanserie av Stephen King, men det känns inte som om regissören har haft så mycket att säga till om. Filmen känns väldans spretig så det verkar ha funnits många fler inblandade i skapandet som alla ville få sitt sagt. Filmen är rätt underhållande, men det är alldeles för mycket på gång mest hela tiden och därför känns den nästan som en uppräkning av händelser snarare än som en historia. Det dyker upp många personer i berättelsen som säkert skulle kunna ha varit intressanta att lära känna närmare, men som man aldrig får någon chans att förstå sig på. Det finns hela världar som bara skissas upp. Det är inte riktigt tydligt vad den onda sidan egentligen vill uppnå, men det är i alla fall tydligt vilka som är på den onda sidan. Jag är faktiskt imponerad av hur genomond mannen i svart är, det är till och med en av de stora behållningarna efter att ha sett filmen. En annan behållning var att skyltar i filmen som visade sifferkombinationen 19-19 faktiskt även översattes i den svenska textningen. Två gånger för säkerhets skull, så att man inte skulle missa numrets relevans.

Jag tyckte inte att The Dark Tower var en särskilt bra film, men jag blev i alla fall underhållen. Det blir ju roligt när en film håller sig med repliker i gammaltestamentligt patos och samtidigt leker med en serietidningsaktiga attityd, mitt i en komplicerad fantasivärld. Jag tror tyvärr att jag skrattade på fel ställen.

Showtime!

Det verkar vara så lätt att driva en filmstudio i Hollywood. Man får en filmidé, låter en författare kladda ihop ett fungerande manus, väljer ut regissör, producent, och några skådisar, ser till att det finns bra utrustning och lite slantar till produktionen, och så vräker man ut en massa pengar på marknadsföring för att därefter kamma hem storkovan. I spelet Showtime! gör man just det: driver glatt en filmstudio i kommersialismens anda.

Showtime! är småtrevligt som spel, men jag upplevde det inte som särskilt utmanande att få sin studio att gå med vinst. Ganska snabbt hade jag dessutom sett till att de tio mest ekonomiskt framgångsrika filmerna i filmhistorien kom från min fina studio. I stället var det roligt att komma på dumma filmtitlar och att hitta aviga utmarker i världen av filmgenrer att markera som sitt eget revir. Exempelvis blev den erotiska familjefilmen “Father’s Little Dividend” den första filmen som fick ett hundraprocentigt bemötande av publiken och den bibliska science fiction-rullen “The 12th Day” den mest vinstgivande filmen genom tiderna med över en miljard dollar i nettointäkter redan 1955, men personligen är jag nog mest stolt över katastrof-komedin “The Penultimate Way” (there’s more than one way to skin a cat)…

Spelet är mestadels textbaserat så det var synd att det krävdes en del pyssel med typsnittsinstallation för att få texten att överhuvudtaget synas. Användargränssnittet är också irriterande inkonsekvent med tillbaka-knappar placerade ömsom längst ner till vänster och ömsom längst upp till höger, och med plus-knappar till vänster om minus-knappar när man ska förhandla om löner till skådisarna. Spelet i sig är inte heller särskilt varierande, och ganska snabbt börjar det kännas rätt repetitivt. Men det är som sagt småtrevligt, och det ger möjlighet att “vara kreativ” (fåna sig), så det duger gott som korttidsunderhållning.

Simma med de drunknade

Bokomslag Simma med de drunknade

Efter att ha läst ett par böcker där berättandet är huvudsaken känns det skönt att variera sin läsning med en bok där berättelsen är i fokus. Dock tillsammans med en hel del geografiska detaljer, men framför allt noggranna beskrivningar av trä. Det dyker helt enkelt upp mycket trä, i alla former från ungträ till ruttnande ved, i historien som Lars Mytting berättar i sin bok Simma med de drunknade.

Berättelsen börjar år 1991. Edvard Hirifjell har vuxit upp på en potatisgård med får i Saksum i Norge tillsammans med sin farfar, som är rätt utstött ur byagemenskapen efter att ha stridit på tyskarnas sida under andra världskriget. Edvard har bott hos farfar ända sedan hans föräldrar hittats döda i en skogsdunge i Frankrike 1971. Edvard själv, tre år gammal vid tillfället, var spårlöst försvunnen men hittades efter fyra dagar på en läkarmottagning en bra bit bort. När farfar går bort börjar den tjugotreårige Edvard att rota i sitt förflutna för att förstå vad som egentligen hände med föräldrarna. Spåren leder till Shetlandsöarna och historien visar sig bli allt mer komplicerad med rötter som går tillbaka till händelser under slaget vid Somme under det första världskriget, och konflikter både inom släkten och mellan släkter.

Historien är spännande och väl hopsnickrad. Det finns många delar som är intressanta, såsom exempelvis hur skuggorna efter världskrigen länge lever kvar både i norra Frankrike men också i Norge. Däremot tycker jag att många av personerna i berättelsen känns lite aviga. Visserligen är de ordentligt sammansatta och komplicerade individer, inga levande klyschor, men deras handlingar känns ofta omotiverade. Framför allt känns de flesta kvinnornas inre liv mycket gåtfullt. Texten känns märkligt norsk. Det verkar som om den blivit översatt till svenska lite väl snabbt, och den ger därför ett lite slarvigt intryck trots att de rika detaljerna i historien egentligen borde förmedla en känsla av genomarbetad efterforskning.

Simma med de drunknade bjuder på spännande läsning, med en blandning av släktkrönika och spänningsroman. Det är bara de allra sista sidorna som inte känns riktigt rätt, så det är tur att jag väntade två dagar med att skriva ihop den här texten. Hade jag skrivit den tidigare hade den träiga eftersmaken suttit kvar och färgat mitt omdöme betydligt kraftigare.

Allt jag inte minns

Bokomslag Allt jag inte minns

Vad var det egentligen som hände med Samuel? Hur kunde han köra ihjäl sig? Var det en olycka eller ett självmord? Varför skulle just han ta livet av sig?

Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri handlar om minnen; om hur olika man minns samma saker. Samuel har dött men minnena av honom finns kvar. En författare försöker återskapa Samuels sista tid i livet genom att intervjua hans familj, hans vänner och andra han kommit i kontakt med. Berättelsen består av vad de intervjuade har att säga, och den växlar ständigt synvinkel baserat på vem det är som minns. Vilken roll de olika personerna som stod nära Samuel spelade under den sista tiden beror också den på vem som för stunden råkar berätta. Hur den stora kärleken mellan honom och Laide utvecklades. Hur vänskapen mellan honom och Vandad förändrades. Hur han hanterade sin oförmåga att komma ihåg saker.

Egentligen är personerna i berättelsen sådana där självupptagna storstadstyper som jag alltid irriterar mig på i böcker och filmer, men Jonas Hassen Khemiri lyckas blåsa liv i dem och göra dem intressanta på riktigt tack vare sitt exakta raka språk. Det är ju ändå berättandet, och inte berättelsen, som är huvudskälet till att läsa Allt jag inte minns. När jag förstod textens uppbyggnad, som var riktigt förvirrande till att börja med med de skiftande berättarna, så var det just de skiftande perspektiven på enkla händelser som gav värde åt läsningen. Jag tycker om boken, men jag kan också mycket väl förstå dem som avskyr den. Allt beror på perspektivet.

Flaskpost från P

Filmens titel, Flaskpost från P, är rätt märklig. Den lockar inte fram några förväntningar om innehållet, och ger knappt ens någon ledtråd om det, men är ändå både avvikande och svår att komma ihåg. Hans Petter Molands filmatisering av Jussi Adler-Olsens bok har titeln emot sig. Det är den tredje filmen i serien om avdelning Q vid Köpenhamnspolisen, där gamla och ouppklarade mord till sist hamnar, och jag har faktiskt redan sett en av de tidigare filmerna (Fasanjägarna).

En flaskpost hittas där ett barn söker hjälp från fångenskap, och ungefär samtidigt försvinner ett syskonpar från en svårt religiös familj. Det är i stort sett allt som behövs för att dra igång en riktigt spännande jakt på elakingen som ligger bakom det hela. Spänningen finns där nästan hela filmen igenom, trots att man vet vem som är ond. Det syns ju redan från första början. Historien håller helt enkelt så pass bra klass att den fungerar ändå, och själva grundidén, motiveringen till brotten, är intressant. Det är en bra och välgjord deckare, men med kanske lite för mycket överlagt våld för min mage. Men det står i alla fall klart att ondskan talar norska.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Yarden

En malmö-poet utan publik klarar sig naturligtvis inte särskilt bra ekonomiskt. I brist på andra möjligheter tar han ett jobb på “Yarden”, en enorm parkering i hamnen där nylossade fabriksfärska bilar står och väntar. Han får sig ett nummer, 11811, istället för ett namn, och orange arbetarkläder så att han kan ta itu med arbetsuppgifterna där. Det finns ett bonussystem som bygger på att ange arbetskamraterna. Borde inte det här jobbet räcka för en dräglig tillvaro tillsammans med tonårssonen och hunden Zlatan?

Yarden av Måns Månsson ger en rätt märklig filmupplevelse. Den bygger tydligen löst på en självbiografisk bok av Kristian Lundberg, med betoning på löst. I grunden finns en känsla av att man aldrig kan känna sig trygg, men samtidigt är känslorna väldigt avtrubbade. Det finns aldrig någon egentlig ilska eller sorg, det är bara med en stilla resignation som år stackars poet möter sina motgångar. Det blir så grått att det blir närmast parodiskt. Fotot är tidvis väldigt fint med den enorma parkeringen fylld av vitklädda bilar och en och annan utspridd färgklick (arbetare). Den stora geometriska skalan och den trånga färgskalan skulle kunna ge filmen en teoretisk känsla av undergång, men den andas snarare något mera jordnära. Tillvaron är skör när man är vid botten.

Det finns skönhet i sammanbrottet.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.