Author: Juldans

Vissa filmer får mycket medial uppmärksamhet. Den svensk-georgiska And Then We Danced, regisserad av Levan Akin, är en sådan. Dels så är den årets svenska bidrag till oscarsgalan, men framför allt har mycket handlat om den stora våg av protester filmen gett upphov till kring premiärvisningen Tbilisi härom veckan. Så varför är de så arga?

Filmen handlar om den unge hårt arbetande dansaren Merab som håller till på det georgiska nationella danskompaniet. En dag dyker en nykomling, Irakli, upp, och blir en svår konkurrent om de bästa dansrollerna. Det oväntade är då att Merab blir plötsligt och rejält förälskad i Irakli, och det går kärvar då rejält med den gravt maskulinitetshyllande miljön och kulturen både på danskompaniet och i Georgien i stort.

Filmen kombinerar alltså två teman som faktiskt är ganska slitna i filmsammanhang: Den ena är att upptäcka sin normbrytande sexualitet i en repressiv omgivning, den andra är att slita ont i en prestigefylld traditionell kulturinstitution. Det som får den här filmen att sticka ut är den ovanliga miljön i Tblisi, som man ytterst sällan får uppleva på film, men som fångas på bilderna på ett poetiskt sätt. Jag hade personligen rätt svårt att förstå vissa av valen huvudpersonen gör, men det beror förstås på att jag inte vet särskilt mycket om den georgiska folksjälen och dess traditioner, eller om dans över huvud taget. Jag tycker filmen känns rätt gjuten ändå, med framför allt dess estetiska genomtänkta stil och huvudrollens uttrycksfulla spel.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Den Nordmakedonska filmen Gud finns, hennes namn är Petrunya av Teona Strugar Mitevska inleds stenhårt. Bland drivsnö på botten av en sliten och tom simbassäng står en ensam kvinna, till tonerna av mycket aggressiv musik. Den slår an känslorna som filmen ger, om än inte dess ton. Kvinnan heter Petrunya, är 32 år och utbildad historiker men har aldrig i sitt liv haft något jobb. Hon bor hos sina föräldrar i ett enkelt hem i den lilla textilindustristaden Štip. Hon går till en jobbintervju som hennes mor har ordnat, men den är synnerligen misslyckad när hon utsätts för både närmanden och grova förolämpningar. På väg hem hamnar hon mitt i en av stadens årliga traditioner då ett träkors kastas i floden och traktens unga män tävlar om att fiska upp det ur vattnet. Vinnaren får uppleva stor lycka under det kommande året. Som ett rent infall kastar sig Petrunya i vattnet och får tag i korset. Men hon är ju kvinna, så uppståndelsen blir förstås enorm.

Filmen inleds starkt med ett par riktigt minnesvärda scener, och framför allt jobbintervjun sitter kvar i minnet. Filmen belyser väl det orimliga i att hålla kvar vid gamla patriarkala traditioner i ett modernt samhälle, jag satt och blev allt argare allt eftersom filmen travade vidare. Men någonstans nära slutet kändes det som att filmens karaktär byttes från att framföra kraftfull feministisk samhällskritik till att rinna ut i romantisk komedi. Det vann filmen inte på, men kanske är det bättre för filmens rollfigurer. Det är bättre att vara glad än att vara arg sägs det ju.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Året är 1967 och spänningen i Israel och dess närmaste omgivningar trappas upp inför det som ska bli sexdagarskriget. Den palestinska Tala nästlar sig in hos den israeliska militärledningen under namnet Rachel, och förför generalen Yehuda samtidigt som hennes käresta Marwan strider någon annanstans. Det är grundhandlingen i den mycket såpiga fiktiva TV-serien Tel Aviv on Fire, som är mycket populär både bland palestinier och israeler. Filmen Tel Aviv on Fire, av Sameh Zoabi, handlar om vissa förvecklingar kring inspelningen av serien. Det är nämligen så att såpan spelas in i palestinska Ramallah, och för att komma dit från Jerusalem varje dag måste man passera en militärkontroll. Filmens huvudperson Salem gör lite av varje runt inspelningarna, mest för att en släkting producerar serien. En dag fastnar han i kontrollen, men när gränsvakten får reda på att Salem är inblandad i produktionen av fruns favoritserie kan han inte hålla sig ifrån att försöka påverka innehållet. Den israeliske generalen måste ju exempelvis vara hjälten och inte skurken i dramat. Det sätter förstås press på Salem att försöka göra alla till lags.

Filmens idé känns riktigt originell, och filmen bjuder bitvis på tämligen skarp satir. Filmen är en trevlig och underhållande bekantskap även om det tar ett tag för den att komma igång så pass att man börjar bry sig om den. Den drar lite åt farshållet med Salems försök att så smidigt han kan försöka balansera allas viljor trots att han egentligen inte har någonting att säga till om, och det romantiska sidospåret känns nästan lite barnsligt. Den ovanliga miljön på ockuperad mark sticker också ut, när det blir så tydligt med den militära ockupationsmaktens ständiga närvaro. Filmen säger rakt ut ett par gånger att allt blir bättre bara man lyssnar på varandra, och det är ju bra. Men den växer inte ut till att vara något mer än bara trevlig och sympatisk. Även kritiken mot ockupationen lutar ju åt det trevliga hållet.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Inledningsorden i Roy Anderssons Om det oändliga är “Det är redan september”, och det verkar liksom vara det som är huvudbudskapet i filmen: Man ska ta vara på tiden man har medan man kan, det har redan blivit lite senare än vad man trodde.

På Roy Anderssons vanliga vis är filmen en följd av scener som inte har så mycket med varandra att göra, utan som mera är som små dioraman ur tillvaron. Kameran är nästan hela tiden statisk, färgerna kraftigt dämpade, och människorna har svårt att låta sina känslor komma till uttryck. Allt har liksom stannat av och förlorat sin lyster.

Jag hade gärna tyckt om filmen, men jag gör det inte riktigt. Infallen och de fria associationerna mellan dess scener känns inte så inspirerade utan snarare lite begagnade. Berättarrösten tycker jag inte heller tillför något annat än ett sätt att släta över vissa skarvar. Det kan vara så att filmen är för lik tidigare alster i Roy Anderssons produktion för att kännas riktigt fräsch, och att jag i dess ensamhet skulle ha upplevt den som bättre. Istället nickade jag till lite då och då och blev överraskad av hur snabbt den tog slut. Det hade blivit lite senare än vad jag trodde…

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Brevbäraren som byggde ett palats av Nils Tavernier bygger på den sanna historien om den lite händige (för att tala väst-gästrikska) Ferdinand Cheval. Han arbetade som brevbärare i Drôme i södra Frankrike under andra halvan av artonhundratalet. Hans fru dog, hans son flyttades ifrån honom, han finner en ny kvinna och han får en dotter. En dag snubblar han på en sten som han sedan tar med hem, och med början från den påbörjar han bygget av ett palats, som han sedan jobbar med i stort sett hela resten av sitt liv.

Det är en rätt fascinerande historia som det har blivit en rätt tråkig film av. Själva byggandet känns poänglöst även om resultatet är intressant, och personerna i filmen verkar sakna riktiga personligheter. Till råga på allt kryddas anrättningen med en stor skopa sentimentalitet som gör den lite svårsmält på slutet. Det som lättar upp är att man i alla fall kan njuta av vackra miljöer och fint smakfullt foto.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Flykten från DDR av Michael Bully Herbig inleds mitt under de slutliga förberedelserna inför en flykt från Östtyskland till Västtyskland med luftballong. Historien bygger på verkliga händelser från 1979 och det är de två familjerna Strelzyk och Wetzel som ska genomföra det hela.

Filmen är riktigt spännande trots att man vet hur det kommer att sluta. Man vet ju att man inte skulle göra en film om en misslyckad flykt. En del enkla, lite billiga, grepp i berättandet ser ändå till att spänningen hålls vid liv filmen igenom. Man kastas på ett lite opedagogiskt sätt rakt in i handlingen innan man hunnit få något grepp om personerna, så filmen innehåller inte särskilt mycket av planering, utan man bjuds direkt på spänning. Östtyskland brukar förknippas med stor paranoia där man måste anta att varje person man råkar på kommer att rapportera om det till Stasi, och den känslan genomsyrar verkligen filmen. Det känns också speciellt skönt för mig att få veta vilken stor fördel man har av att inneha ett efternamn långt ner i bokstavsordningen när man är på flykt undan ett totalitärt och välorganiserat system.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.