Author: Juldans

Sällan kan väl uttrycket “tidsdokument” användas lämpligare än om Josephine Bornebuschs film Orca. I samband med att pandemin stängde ner världen så sköts många filminspelningar upp, och följaktligen fanns det gott om ofrivilligt lediga skådespelare att tillgå. Bornebusch själv hamnade i den sitsen, men kunde snabbt skriva ihop ett filmmanus som matchade situationen. Det är ett drama som till största delen utspelar sig via videosamtalsdialoger mellan socialt distanserade människor, och som späds ut med obehagligt folktomma drönarbilder över Stockholms centrala delar. Det är ett grepp som fångade atmosfären under våren 2020 närmast perfekt.

Filmen följer ett antal människor under ett dygn i coronans Stockholm. De är samtliga tämligen medelklassiga med Stockholmstypiska så kallade skapande, kreativa jobb, men de genomlider också ganska allvarliga och omvälvande livskriser under det här dygnet. Dessa förstärks och förvrids i och med frånvaron av äkta kontakt mellan personerna, och att mycket kontakt sker en skärm bort. Det är ett antal olika historier som berättas samtidigt, och de knyts samman mycket löst av personerna i filmen. Historierna möts nästan inte alls, och påverkar alltså inte varandra, utan hade kunnat vara ett antal kortfilmer med ett gemensamt tema istället som nu, en långfilm. Det är alltså i princip ett antal småidéer som kopplas ihop med personernas släktskap, eller yrkesroller, snarare än en berättarmässig helhet, men det kan man också förstå utifrån hur snabbt filmen kom till.

I stort sett är Orca en lyckad film där dialogen får stå i centrum. Det sker då på bekostnad av mera filmiska inslag. Filmen känns lite instängd, och därmed även lite utdragen, vilket som sagt fångar våren 2020.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Jag tycker att det finns något fascinerande i fenomenet spekulationsbubblor. Sådana kan jag uppleva som underhållande aspekter i den mänskliga girighetens natur, i alla fall fram till dess att bubblorna spricker vilket de alltid gör förr eller senare. Då är det lika fascinerande att se skörden av de kortsiktiga satsningarna, men absolut inte lika underhållande.

Justin Chadwicks film Tulpanfeber har de stora tulpangalenskaperna i Nederländerna som bakgrund till huvudhandlingen. Den unga Sophia, som vuxit upp i ett klosterbarnhem, plockas där upp av den äldre affärsmannen Cornelis för giftermål. Hans plan är att skaffa sig en arvinge så att han lämnar något efter sig i världen när han går bort, men det går trögt i flera år med barnalstrandet. Därför ser han till att anlita porträttmålaren Jan för att på så sätt lämna något av sig själv, och hans vackra fru, till eftervärlden. Nu råkar Jan och Sophia bli passionerat förälskade i varandra, samtidigt som hushållerskan Marias kärlekshistoria med fiskhandlaren Willem står i full blom, och invecklade intriger utvecklas. Inte minst när det är ett barn på väg.

Filmen bygger på en bok med samma namn, och det märks ganska tydligt på den stora mängden med historietrådar som går in och ut ur varandra. Filmen ser bra ut och har många goda skådespelare, men den känns på något sätt överarbetad. Som om alldeles för mycket tid ägnats åt arbetet efter själva inspelningen. Det klipps hejvilt trots att handlingen inte rör sig särskilt fort framåt, och det dyker upp berättarröster på lite fler ställen än vad god ton medger. Jag kan inte undgå ordvitsen i att en del bitar av intrigen känns lite lökiga, men filmen som helhet fungerar bra för mig. Det är underhållande utan djup, och det räcker ibland.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

När en brutal tid i en brutal miljö ska skildras på film är det naturligt att filmen också blir brutal. Det är The nightingale av Jennifer Kent ett lysande exempel på. Den är verkligen brutalt våldsam.

Filmen utspelas på Tasmanien år 1825, som fungerar som en brittisk straffkoloni och befolkas av de soldater som inte duger till att vara någon annanstans, deporterade fångar, nybyggare som tidigare varit fångar, och så förstås en urbefolkning som tämligen metodiskt utrotas. Clare är en irländska som trots att hon har klarat av sin strafftid utnyttjas av den lokale engelske löjtnanten Hawkins, som alltså helt enkelt tar sig den starkes rätt till vad han vill ha. Clare våldtas av Hawkins och hans underhuggare, som dessutom skjuter ihjäl hennes man och slår ihjäl hennes dotter. Hon överlever, och ger sig ut på jakt efter förövarna för att uppnå vedergällning. På den jakten får hon med sig urinvånaren Billy (eller Mangana) som vägvisare genom den trånga urskogen, och det visar sig att han behövs, och att han är mer än vad han verkar vara vid första intrycket.

Historien kan verka lite klyschig vid första anblicken för det har ju gjorts väldigt många filmer som bygger på idén med vedergällning. Men The nightingale sticker verkligen ut med sättet som bakgrunden till vedergällningen skildras. Våldtäkter och öppet våld mot dem som anses lägre stående visas utan att biobesökaren skonas, och det har stor effekt på hur man tar till sig motivet. Man blir ju uppriktigt förbannad på hur våld och makt kan korrumpera människor och hur lätt det är att sparka neråt. Att när man inte längre har någonting kvar att förlora, ens familj,ens land, ens hela tillvaro, finns det bara våldet kvar att ta till för att i alla fall känna någon upprättelse.

The nightingale är trots sin brutalitet en riktigt bra film som skildrar en historisk fas som mycket sällan skildras fast det inte ens är tvåhundra år sedan. Enkelt och rakt berättat, och med ett foto som alltid känns lite instängt. Det finns liksom inga stora vyer att titta på, utan allt sker i tät skog eller i trånga rum vilket driver på viljan att slå sig ut.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Norge har under sin ganska korta nutidshistoria haft ett stort antal hjältar som nått närmast mytologisk status. Många av dessa har det gjorts filmer om, såsom exempelvis Thor Heyerdahl, Jan Baalsrud och Kung Haakon VII, om man ska ta några av de senaste årens filmer. En självklar plats bland hjältarna har Roald Amundsen, och en självklar plats bland hjältefilmerna har förstås därmed också Espen Sandbergs Amundsen.

Filmen inleds spännande med en flygkrasch i arktisk havsmiljö där den stora polarforskaren Roald Amundsen hamnar i trångmål. Sedan ett klipp till ett möte mellan hans bror Leon och hans älskarinna Bess. Under ett dygnslångt samtal dem emellan, i väntan på livstecken från den försvunne äventyraren, får man gå igenom huvudpunkterna i nationalhjältens historia. Från inspirationen till polarfarandet: Firandet av Nansens hemkomst efter att ha korsat Grönland på skidor, till de stora egna framgångarna: först genom Nordvästpassagen, först till Sydpolen, och så vidare.

Det är inte något särskilt smickrande porträtt av Amundsen man får. Han upplevs helt enkelt som en rätt outhärdlig människa som alltid satte sig själv i första rummet i någon slags drift att bli hyllad av folket. Det kan mycket väl vara sant, men det känns lite fegt att låta det komma fram genom hans förbittrade brors berättelse. Filmen känns påkostad och lyxig, som så många av de norska storfilmerna har känts de senaste åren. Men den känns också väldigt hattig. Trots att historien i stort sett berättas i kronologisk ordning känns den spretig, och den är egentligen varken spännande eller djupgående, utan liksom utspädd. Det finns utrymme för dramatik i filmen, men det finns mer utrymme däremellan som inte riktigt fyllts med någonting. Filmen är dock i alla fall storslagen. Fin att se på och inte minst lyssna på.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.