Det börjar med en pojke som springer genom en skog med ett litet tamt djur tryckt mot bröstet. Pojken fälls och misshandlas medan hans lilla djurvän bränns upp. Pojken bor mot sin vilja hos sin faster, och han finner henne något senare död i en stol och råkar av chocken bränna ner huset. Sedan blir det värre. Pojken driver runt i slavisk landsbygd och hamnar ständigt i riktigt hemska situationer, i klorna på vidriga typer. Andra världskriget pågår för fullt, och det präglar förstås också livet för den stackars pojken.
The Painted Bird av Václav Marhoul är en djupt pessimistisk film som visar människan från dess sämsta sida. Man får se hur råhet, våld och tvång formar en människa, och inte minst får man se en lång rad av exempel på just råhet, våld och tvång. Det är brutalt och obehagligt, men det leder till en väldigt sorglig känsla. Är vi människor inte bättre än så här när vi får möjligheten att trycka ner någon som redan är utsatt?
Det svartvita fotot är anmärkningsvärt vackert med närbilder av ansikten blandat med naturmiljöer. Filmen är riktigt lång, men den känns inte utdragen utan håller faktiskt ett ganska effektivt berättartempo. Det är inte så många ord som används utan skeendena får tala för sig själva. Allting är dessutom sett från pojkens synvinkel, så det blir liksom något ofiltrerat men också väldigt konsekvent.
Filmen är riktigt bra och sevärd, men det finns förhållandevis många scener som är riktigt obehagliga att se så det är verkligen inte en film för alla. Filmens titel, the Painted Bird, syftar på en scen där färg stryks på en fångad fågel som sedan släpps ut till en flock artfränder. Dessa attackerar och hackar på den målade fågeln, varefter den faller ner död till marken. Det är tydligt att pojken känner sig vara i samma läge. Varför en tjeckisk film har en engelsk titel i Sverige är dock för mig en gåta.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.