De tappra 600

Under min tid i England lärde jag mig att engelsmän fäster synnerligen stor vikt vid sin militära historia, och det verkar som att alla kände till den lätta brigadens anfall och såg det som något stort och rörande. Jag förstod att det skedde under Krimkriget på 1800-talet, och att det verkligen gick åt skogen. Senare har jag förstått att det räknas som en av krigshistoriens mest berömda misslyckanden, som i mycket berodde på inkompetens i den engelska stridsledningen i den akuta delen, men också berodde på strukturell skevhet i hela det engelska krigsmaskineriet som gjorde att det gick som det gick. Filmen De tappra 600 handlar av Tony Richardson om allt detta.

I filmen får man framför allt följa en kavalleriofficer vid namn Nolan, som är en duglig militär med striderfarenhet från Indien. Den bakgrunden gör att han inte står inte högt i kurs hos sin överordnade, självaste lord Cardigan, men han gillar inte heller sina kollegor som mestadels är aristokrater som köpt till sig sina befattningar. Lord Cardigan framställs som ett riktigt praktpucko av det extremt stöddiga slaget, och som dessutom är inkompetent i sitt jobb. Den engelska armén har i stort varit utanför krig i 40 år, och har under tiden hunnit bli trög i strukturen, gammalmodig i upplägget med ett system som mer beror på börd än på kompetens och där skillnader i rang osvikligen leder till pennalism. Ett krig behövs, och därför beger sig styrkorna till Krim för att bränna Sevastopol och därmed visa tsaren vem som är bäst.

Jag kan inte avgöra hur historiskt korrekt filmen är, men den har ett mycket tydligt anti-krigsbudskap. Krig är ren idioti. Filmen inleds med animationer gjorda i samma stil som i den samtida satirskriften Punch, men med propagandainslag och det blir riktigt häftigt. Det brittiska imperiet hyllas och politiken kring upptakten till Krim-kriget avhandlas effektivt. Inför kriget sker allt i ett slags triumfatoriskt rus, där det engelska lejonet ska visa den ryska björnen var skåpet ska stå. Musiken är upplyftande och pådrivande. Sedan kommer verkligheten ikapp, och till eftertexterna är det bara flugors surr kring liken på slagfältet som hörs. Tyvärr ger även inblandningen av tecknade inslag, tillsammans med officerarnas överdrivet aristokratiska engelska kraftfulla associationer till Monty Python’s flygande cirkus, vilket ändå känns lite fel. Det finns så att säga olika grader av galenskap.

Filmen är inte spännande i och med att man vet att det kommer att sluta illa, men den är ändå sevärd med sitt tydliga budskap. Jag kan verkligen inte förstå storheten i att engelska soldater följer order från sina officerer in till döden utan att ifrågasätta dem ens då de är uppenbart fel.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.