Month: November 2019

Brevbäraren som byggde ett palats av Nils Tavernier bygger på den sanna historien om den lite händige (för att tala väst-gästrikska) Ferdinand Cheval. Han arbetade som brevbärare i Drôme i södra Frankrike under andra halvan av artonhundratalet. Hans fru dog, hans son flyttades ifrån honom, han finner en ny kvinna och han får en dotter. En dag snubblar han på en sten som han sedan tar med hem, och med början från den påbörjar han bygget av ett palats, som han sedan jobbar med i stort sett hela resten av sitt liv.

Det är en rätt fascinerande historia som det har blivit en rätt tråkig film av. Själva byggandet känns poänglöst även om resultatet är intressant, och personerna i filmen verkar sakna riktiga personligheter. Till råga på allt kryddas anrättningen med en stor skopa sentimentalitet som gör den lite svårsmält på slutet. Det som lättar upp är att man i alla fall kan njuta av vackra miljöer och fint smakfullt foto.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Flykten från DDR av Michael Bully Herbig inleds mitt under de slutliga förberedelserna inför en flykt från Östtyskland till Västtyskland med luftballong. Historien bygger på verkliga händelser från 1979 och det är de två familjerna Strelzyk och Wetzel som ska genomföra det hela.

Filmen är riktigt spännande trots att man vet hur det kommer att sluta. Man vet ju att man inte skulle göra en film om en misslyckad flykt. En del enkla, lite billiga, grepp i berättandet ser ändå till att spänningen hålls vid liv filmen igenom. Man kastas på ett lite opedagogiskt sätt rakt in i handlingen innan man hunnit få något grepp om personerna, så filmen innehåller inte särskilt mycket av planering, utan man bjuds direkt på spänning. Östtyskland brukar förknippas med stor paranoia där man måste anta att varje person man råkar på kommer att rapportera om det till Stasi, och den känslan genomsyrar verkligen filmen. Det känns också speciellt skönt för mig att få veta vilken stor fördel man har av att inneha ett efternamn långt ner i bokstavsordningen när man är på flykt undan ett totalitärt och välorganiserat system.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Den brittiska diskbänksrealismens främsta förgrundsfigur Ken Loach ligger inte på latsidan utan gör film efter film om olika företeelser i det nutida samhället som slår hårt mot svagaste grupperna. I Sorry we missed you har han vänt blicken mot den i vissa kretsar så hyllade gig-ekonomin där flexibilitet går före alla andra aspekter i arbetslivet, vilket i praktiken ofta innebär extremt tillfälliga arbeten, dåligt betalt, och en allmän otrygghet i arbetet genom frånvaro av inkomstgaranti och kollektivavtal.

I filmen får vi följa familjen Turner i Newcastle. Pappa Ricky börjar i brist på andra möjligheter att jobba på budbilsfirma. Haken är att han inte är anställd på firman utan istället är franchisetagare, och därmed i princip är egenföretagare med eget ansvar för arbetstider och uppdrag men i praktiken är helt beroende av sin stenhårde uppdragsgivare. Dessutom innebär det att Ricky även måste stå för budbilen. För att få råd med det måste han sälja familjens bil, vilket krånglar till tillvaron för mamma Abby som egentligen behöver den för transporterna mellan sina ärenden i hemtjänsten. Hon får ju bara betalt för tiden hon är hos dem och inte för transporterna mellan dem. Föräldrarnas långa arbetsdagar gör att barnen far illa hemma och i skolan, men det finns inte tid att stanna upp och få det att fungera igen. Det går liksom bara neråt.

Jag märker att jag blir upprörd av det här ämnet. Jag avskyr dessa samtida ekonomiska system som verkar fullt rationella för de som investerar från toppen, men som verkligen slår ut de svagare i samhället helt utan skyddsnät. Filmen ger en riktigt mörk syn på hur det fungerar i praktiken, och den förmedlar en stark och obehaglig känsla av hopplöshet. Är det verkligen så här vi vill att det ska vara? Filmen är bra, skådespelarna trovärdiga och budskapet känns viktigt och aktuellt. Som det ska vara när det rör sig om diskbänksrealism.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Under ett världsomspännande strömavbrott blir den i det närmaste olyssnade östengelska låtskrivaren Jack Malik påkörd av en buss och vaknar upp på sjukhus. Världen han vaknar upp i är inte helt som den brukar vara utan en del små detaljer har ändrats. Viktigast för Jack som låtskrivare är att the Beatles aldrig verkar ha existerat, så då har han plötsligt fått sig en enorm källa av låtmaterial att ösa ur. Samtidigt blir han förstås också en guldgruva för musikindustrin att hugga tag i. Kan han hantera framgången som egentligen bygger på andras verk, och hur ska det gå med flickan han lämnar i England när musikfolket drar honom till USA?

Grundidén i Yesterday är kittlande och inspirerande. Därför känns det konstigt att historien i Danny Boyles film är så pass ordinär. Det är en typisk berättelse om en enkel man vars plötsliga framgångar förvandlar honom till någon han inte vill vara, och han inser att livet inte var så dumt från början. Den är i alla fall trevlig och underhållande, och det är många Beatleslåtar att lyssna till. Även resten av musiken har lånat drag från kända alster, exempelvis tyckte jag mig höra slutklangen till “A day in life” lite då och då. Med filmens bra skådisar, bra musik, skickliga regissör och spännande premiss känns det verkligen som ett slöseri att låta historien vara så beige.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Katherine Newbury har lett en av Amerikas populäraste kvällspratshower i 27 år, men programmet har de senaste åren stadigt tappat tittare då det börjar kännas lite mossigt. En pratshowsvärd är starkt beroende av sina manusskrivare och Katherines stab är en mycket homogen grupp av vita män, där hon med ojämna mellanrum avskedar folk. Av en ren händelse, eller förbiseende, får den för uppgiften helt oerfarne Molly Patel en plats i skrivargruppen och ingen vill egentligen ha henne där. Som ovit, oman och ovan sticker hon ut i gruppen, inte minst med sin arbetslivserfarenhet som kvalitetskontrollant på en kemisk industri. Kanske är det ändå hon som behövs för att få liv i programmet.

Nisha Ganatras Late Night är en träffsäker komedi som i alla fall i mina ögon verkar fånga upp stämningarna i TV-produktionsbolagens parallella värld, där man kan hinna sparkas och återanställas under loppet av en kväll. Emma Thompson gör en lysande insats som TV-ankare, och många skämt sitter vältajmat. Historien känns lite spretig då den drar åt en väldans massa håll samtidigt, och grundhandlingen är i sig inte särskilt intressant. Däremot fungerar den bra som bakgrund till ett antal underhållande scener och situationer, även om de kan kännas lite krystade.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Nu har årets upplaga av Arctic Film Festival i Kiruna dragit igång. Den här gången var invigningsfilmen den koreanska The Gangster, the Cop, the Devil av Lee Won-tea, vilket kanske kändes lite oväntat med tanke på att det finns betydligt bredare filmer i programmet.

En man blir påkörd i sin bil, och när han plockar fram kameran för att ta bilder på karosskadan attackeras han med kniv av den andre föraren. En stentuff snut utreder och misstänker att mordet kan ha utförts av en seriemördare. En ännu stentuffare gangsterledare attackeras av samma gärningsman, men överlever och hamnar på sjukhus. En jakt på mördaren tar därmed sin början från två olika håll, och även ett slags samarbete över “lag-gränserna”.

Filmen är så spännande som thrillrar ska vara. Den har snyggt foto och många fina bildövergångar att njuta av mellan en del ganska råa, men i regel inte alltför blodiga, sekvenser. Lite överspel märks, men det kommer nästan automatiskt när rollfigurerna har fått så pass serietidningsaktiga personligheter att det ibland närmast drar åt det komiska hållet. Filmen är utmärkt, och den grundläggande trekampen mellan de tre personerna i filmens titel är en bra grund för historien.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.