Month: November 2019

Redan under förtexterna till Nadine Lebakis film Kapernaum finns det bilder som fastnar. Ett gäng pojkar, som är runt tio år gamla, springer runt och leker krig med trägevär. De gör det obehagligt trovärdigt bland Beiruts halvrasade hus, med alla rörelser på rätt sätt, slår sönder där det går, och blossar cigaretter. Man förstår direkt att det är en minst sagt bister film som drar igång.

Filmens egentliga början sker i en rättssal där en av pojkarna har hamnat. Han säger att han är där för att stämma sina föräldrar för att de har fött honom. Först därefter börjar berättelsen om bakgrunden till domstolssituationen, och det är en rätt hemsk och sorglig historia om pojken Zain som lever i en urfattig familj med ett otal barn i den mest slitna delen av Beirut, och som sliter hårt på mer eller mindre ärliga sätt för att få mat för dagen. Han försöker desperat att få föräldrarna att inte gifta bort hans lillasyster som en delbetalning av hyran, men misslyckas med det. Då flyr han hemmet och träffar efter hand på Rahil, en illegal invandrare från Etiopien som jobbar med olika städjobb, och han får vara barnvakt till hennes ettårige son Yonas. Det tillfälliga hyfsat normala familjelivet han lever i Rahils lägenhet avbryts tyvärr raskt av att världens elände åter ger sig till känna.

Filmen är stark, och framför allt de yngsta huvudpersonerna spelar sina roller mycket trovärdigt. Obegripligt trovärdigt för att vara ett år gammal, det borde ju inte vara möjligt. Annars går berättelsen lite ryckigt, och det kan i alla fall till en början vara rätt svårt att få något grepp om vad som egentligen händer i och med det att det inte var helt klart att huvuddelen av historien är en tillbakablick. Trovärdigheten hos skådespelarna kombineras med ett handkamerabaserat filmande vilket gör att Kapernaum känns mer som en dokumentär än som en spelfilm. Berättelsen blir därmed osentimental och slår därför hårdare. Precis mot slutet blir det hela tyvärr lite krystat och stämningen bryts av på ett lite påklistrat sätt. Det får man lov att glömma, för i övrigt är ju filmen så pass bra.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

I en lantlig del av Quebec, granne med Abenaki-indianernas reservat, bor Mylia med sina föräldrar och lillasyster. Lillasystern mobbas av de andra barnen så Mylia är hennes enda egentliga vän, så nu när Mylia börjar högstadiet är hon fullständigt förkrossad. Högstadiet är jobbigt när man är inåtvänd och inte känner att man passar in, men Mylia blir ändå vän med Jacinthe, som pushar för att sätta igång med alkohol och sex. Samtidigt knyter hon vänskapsband med den lite utstötte och avige Jimmy, som tillhör den lokala indiangruppen. Mylia slits mellan de båda väldigt väsensskilda vänskapsrelationerna samtidigt som hon brottas med att finna sig själv.

A Colony av Geneviève Dulude-De Celles är en mycket typisk film på det rätt vanliga temat att växa upp och in i sig själv, men det hindrar den inte från att vara sevärd. Barnen och ungdomarna spelar sina roller mycket trovärdigt, och känslorna är universella. Eller i alla fall västerländskt universella, då man skulle kunna byta miljön ganska enkelt och ändå kunna berätta samma historia. Att den nu råkar utspela sig i den fransktalande delen av Kanada livar bara upp, inte minst för att dialekten låter så lustig i mina öron. Frågan är bara hur mycket av filmen jag egentligen kommer att komma ihåg om ett par veckor i och med att den inte hade något nytt att säga. Bara ett nytt sätt att säga det på.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

I andra försöket lyckades filmdistributören till slut skicka May el-Toukhys så omtalade och prisbehängda Hjärter dam till Kiruna, och den känns synnerligen dansk.

Dansk övre medelklass verkar alltid bo i genomdesignade hem som genomsyras av god smak. Läkaren Peter och advokaten Anne bor i ett sådant med sina tvillingdöttrar och lever ett balanserat medelklass- och medelåldersliv. In i detta trillar Gustav, pappa Peters omyndige tonårsson från ett tidigare äktenskap som är allmänt strulig och blandar det med en smula problem i brottsregistret. Efter en tid passar han allt bättre in i familjen och blir till tvillingarnas älskade storebror, och spänningen gentemot styvmamma Anne minskar efter hand. Den minskar så pass att en sexuell relation inleds mellan dem. Det kan väl aldrig sluta väl?

Filmen inleds ganska tråkigt, och det trots ett par rätt avancerade sexscener. Det känns lite felplacerat med vad som närmast är mjukporr i den annars rätt torra miljön. Inledningen av relationen, med de besvarade begären blir liksom inte trovärdig. Däremot, när det börjar gå överstyr och de inblandade börjar förlora kontrollen över händelseförloppet så tänder filmen till ordentligt, och man börjar fundera på den mänskliga själens mörker när hela tillvaron står på spel. Det blir riktigt bra då, men jag upplever att berättelsen mot slutet rinner ut i sanden. Det är allmänt välspelat, och den minimala variationen av miljöer ger en passanda klaustrofobisk känsla över filmen. Man vill ut, men på vilket sätt kan det ske?

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Poliskåren i den lilla lantliga hålan Centerville har normalt inte så mycket att göra mer än att reda ut kycklingstölder och liknande. Men allt står inte rätt till i världen då dygnets timmar inte riktigt fungerar som de brukar göra, och månen ser rätt underlig ut. På TV rapporteras om att jordaxeln rubbats ur sitt läge, men myndigheterna säger att det inte är någon fara. Fara blir det dock då de döda börjar gräva sig upp ur sina gravar för att smaska i sig köttet från de levande, så poliserna gör sig redo för att möta faran med ett blandat utbud av zombiebegränsande tillhyggen.

Jim Jarmuschs The Dead Don’t Die är en riktig bagatell till film. Den är ganska fånig, även för att vara del i en genre som ofta bjuder på fåniga filmer. Den sticker i ut bland zombie-filmer genom att hålla sig så lågmäld hela tiden, vilket gör att den blir underhållande på ett långsamt sätt. Om man vill vara pretentiös kan man se filmen som en kommentar till samtidens konsumism med dess själlösa jakt efter världsliga ting för att skänka någon mån av lycka. Annars duger det att se den som rent nonsens. Det finns en hel del metahumor i filmens detaljer som man kan skratta gott åt, och den fjärde väggen bryts ganska ofta. Filmens högironiska anslag gör den nästa lite ansträngande att se på. Filmen är fylld av kända ansikten i de flesta rollerna, och de spelar de udda typerna som befolkar trakten och dess kyrkogård. Filmen roar bra för stunden och är välspelad, men känns lite onödig.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Victor är en åldrande satirtecknare som inte riktigt hänger med i tiden. Hans äktenskap knakar i fogarna och hans yrke finns inte kvar nu när dagstidningarna digitaliseras. Han nappar på ett erbjudande från ett framgångsrikt företag som drivs av en av hans sons kompisar. Det handlar om ett företag som erbjuder avancerade studiomiljöer och skådespelare för att återskapa historiska händelser som de förmögna klienterna får delta i, mot betalning förstås. Victor väljer att återuppleva Lyon 1974, dagarna då han träffade sin fru.

La belle époque av Nicolas Bedos är en förvånansvärt listig film. Själva grundtanken att skapa en låtsasmiljö att uppleva kittlar lite, men i filmen används den som en bakgrund till själva huvuddramat: Relationen mellan människor. Filmen är smart gjord, kanske lite för smart för mig till att börja med. Jag kände mig lite dum då jag inte riktigt hängde med i allt som hände under den första kvarten, med frågor i mitt huvud som inleddes med vem, var och varför. Allt kändes bara så franskt med bråk och gräl med höjda röster och folk som var allmänt taskiga mot varandra. När jag väl kommit in i handlingen är den mycket underhållande, med alla olika lager av osanning som flyger omkring i filmen. Så filmen är krävande men har också ordentliga poänger som gör den mycket sevärd. Det är ju den film jag sett under årets filmfestival i Kiruna som har roat mig mest.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

En ensam man har kraschat med sitt flygplan någonstans i högsta Arktis, och när filmen inleds har han redan tillbringat hopplöst lång tid i kylan. Hans dagar är inrutade och går åt till att söka hjälp via handvevad radio och att fånga fisk för att överleva en dag till i sitt flygplansvrak. En oväntad händelse leder till att han får ett liv till att ansvara för, och han inser att han måste ge sig av från den relativa tryggheten där han hållit sig och ta sig fram till möjlig hjälp någonstans på andra sidan stora arktiska vidder.

Joe Pennas film Arctic har en mycket enkel handling. Det är en människas kamp mot brysk natur och ogin väderlek, och det blir riktigt fängslande. Kylan kryper verkligen fram genom bilderna, och man känner hur nära det hela tiden är att bara ge upp. Mycket av det kommer från det fina fotot, och inte minst från Mads Mikkelsens toppenskådespeleri. Med små gester förmedlar han övertygande nyanserna i hopplösheten. Å andra sidan känns filmen faktiskt ganska poänglös då den inte har något nytt alls att berätta. Den bjuder på spänning och drama, men inte på innehåll.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.