Month: October 2018

Bron över floden Kwai

Ofta när man pratar om fredsprojekt brukar det heta att man bygger broar; en bro fungerar ju som en enkel metafor om att förena två sidor som inte tidigare varit sammankopplade. I den verkliga, ometaforiska, världen är en bro en typ av infrastruktur som på något sätt förbättrar möjligheter till transport och kommunikation och därmed är viktig även i krigssammanhang. Under andra världskriget ville japanerna bygga en järnväg från Singapore, via Bangkok, till Rangoon, för att på ett effektivt sätt klara transporter och förenkla eventuella möjligheter att invadera Indien. På vägen måste då floden Kwai passeras, vilket krävde att en bro byggdes, och det bygget genomfördes med hjälp av krigsfångar. Det är bakgrunden till David Leans stora filmklassiker Bron över floden Kwai.

Filmer som kallas klassiker är av naturen oftast mycket bra, så även den här. Jag hade sett den tidigare, men märkligt nog kom jag bara ihåg knappt hälften av historien. En principfast brittisk överste hamnar, tillsammans med sina soldater, vid fånglägret vid brobygget. Han propsar på att Genèvekonventionen följs, vilket leder till att han stängs in i en låda och att fångsoldaterna maskar med bygget. Lägerkommendanten har hård tidspress på sig för bygget, så efter förhandlingar släpper han ut översten och låter honom organisera bygget på effektivt brittiskt vis. Det blir en rejäl bro. Parallellt med detta flyr en av de andra fångarna, en småmyglande jänkare, och lyckas efter vissa äventyr bli räddad av brittiska trupper. Mot sin vilja måste han ta sig tillbaka till platsen för brobygget och delta i ett sabotageuppdrag som går ut på att spränga bron.

Filmen känns något i det längsta laget, men annars är den helt utmärkt. Handlingen drar igång direkt, och det är spännande mest hela tiden. Även scener som till att börja med känns som utfyllnad visar sig i de allra flesta fall ha något relevant att tillföra. Till och med det lite löjliga framvisslade ledmotivet (Colonel Bogey March) är med just för att vara lite löjligt, och markera vansinnet i situationen. Men hur som helst, det jag vill komma fram till (utan att riktigt finna vägen dit) är att om man har möjlighet att se en filmklassiker på stor duk så ska man göra det.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

The Awesome Adventures of Captain Spirit

Diskbänksrealism är inte särskilt vanligt i datorspelssammanhang, men The Awesome Adentures of Captain Spirit är i alla fall ett exempel på att det är möjligt, och att det fungerar. Spelet är egentligen främst menat som en liten aptitretare inför spelet Life is Strange 2 men det fungerar alldeles utmärkt på egen hand. Man spelar som den lille pojken Chris som bor med sin far i ett hus i Oregon. De försöker båda på olika sätt hantera sorgen efter att Chris mamma gått bort. Medan pappa vänder sig till spriten skapar sig Chris ett alter ego som superhjälten Captain Spirit och väver ihop spännande äventyr i hemmet.

Spelet är en riktig snyftare. Antydningarna om hur livet går vidare i det lilla huset är inte direkt subtila, utan det är istället närmast övertydligt. Själva spelet är av typen där man knallar runt och ser ser sig omkring och klickar på saker, så det är egentligen inte så mycket spel utan snarare en interaktiv historia. Det gör att berättelsen ibland helt byter karaktär och ton beroende på i vilken ordning man just råkar pyssla med sakerna, från djupaste svärta till barnlek och vimsigheter och så tillbaka igen. Spelet ser bra ut, och musiken (Sufjan Stevens och Bat for Lashes) sätter stämningen helt rätt. Det är just stämningen som spelmakarna har lyckats bäst med; oron för att man ska säga fel saker, längtan tillbaka till en lyckligare tid, känslan av att vara liten i en svår värld, och så vidare. Så, om man känner att man behöver dämpa sin stämning en smula kan jag helt klart rekommendera The Awesome Adentures of Captain Spirit och ta till vara på de drygt två timmar det tar att spela igenom historien.

M

Första scenen utspelas på en stödgrupp för stammande, där gymnasisten Lila verkar vara den som har de största problemen. Nästa scen är någon slags nattlig inomhusdragracing mot betongvägg där Mo sitter bakom ratten, vilket bryts av med att han bakar makroner hemma i sin dubbeldäckarbuss. De båda huvudpersonerna träffas av en händelse och kärlek uppstår redan vid första ögonkastet, och de lider båda av utanförskap och trassliga relationer med sina respektive familjer. Mo hjälper till slut Lila att öppna upp sig så att hon ska kunna klara av sin muntliga studentexamen, men han bär själv på en skamfylld hemlighet: han kan inte läsa.

Grundintrigen i Sara Forestiers debutfilm M är väldigt tydlig. Hon har talsvårigheter och han har lässvårigheter, men de har varandra så det spelar ingen roll. Det blir på en gång lite banalt och rätt pretentiöst, så hur man upplever filmen beror rätt mycket på ens egen dagsform. Som jag kände det ikväll var filmen rätt sevärd med goda skådespelarinsatser och ett spännande anslag i berättandet. Men grundsituationen som uppstod i filmen kändes påfallande fransk, med en tjurig, missförstådd och aggressiv trettioåring som raggar upp en vän och begåvad gymnasist, och det gav i alla fall mig en lite unken eftersmak. Men eftersom Forestier inte bara regisserat filmen utan också skrivit manus och spelar huvudrollen får man förutsätta att i alla fall hon tycker att situationen känns bra och att mina smaklökar är alltför känsliga. Men makroner blev jag sugen på.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Borderlands: The Pre-Sequel

För att förstå namnet Borderlands: The Pre-Sequel räcker det med att förstå att handlingen i spelet utspelar sig efter Borderlands, men före Borderlands 2, vilket alltså gör det till en för-uppföljare. För att göra tidslinjen lite mera komplex inleds spelet en tid efter händelserna i Borderlands 2 med ett fångförhör. Där återberättas historien om hur fyra äventyrare (det är dessa fyra karaktärer man kan spela, om man inte betalar mera för sig) skulle ta sig till månen Helios, men överfölls av ondingar och hamnade efter en hel del besvär på en annan måne, Elpis. Och det var bara början på komplikationerna. Det är dessa komplikationer som man måste genomlida som spelare.

Uppbyggnaden av Borderlands: The Pre-Sequel är i stort sett densamma som i Borderlands 2, med ett par nya spelmekanismer. Det är alltså en förstapersonsskjutare i rymdmiljö där man vet vad man får. Det är alltså inte så mycket nytt utan spelet känns närmast som en utbyggnad av tvåan. Historien är inte särskilt upphetsande, och uppdragen man gör är inte särskilt varierande vilket även gäller miljöerna där spelet utspelas.

Spelet är rätt underhållande, men inte så intressant. En spännande känsla när man spelar är att spelet på något sätt kombinerar totalkaos med att man i stort sett bör min-maxa för att det ska flyta på bra. Det är dessutom kryddat med någon slags avslappnad australiensisk humor, som ofta fungerar bra i sammanhanget men ibland bara blir påfrestande. Spelet är tillräckligt trevligt för att spela igenom en gång, men jag känner ingen lust att fortsätta spela nu när den sista bossen besegrats. Jag vet ju redan hur det slutar nu, eller hur det börjar.

Herr Arnes penningar – Liljecronas hem – Körkarlen

Omslag Selma Legrlöf

Ibland förvånar jag mig själv med hur långsamt jag kan läsa vissa böcker, även om de är bra. Exempelvis har det tagit löjligt lång tid för mig att komma igenom en inte särskilt tjock samlingsbok med tre av Selma Lagerlöfs kortare historier. Den begränsade lästakten beror i regel på att det ofta har kommit något emellan, så att det inte finns någon riktigt lämplig lästid på kvällen. Men nu är jag äntligen klar!

Herr Arnes penningar utspelar sig i Bohuslän då den danske kungen Fredrik II bestämde över området. En kall vinternatt mördas alla i Herr Arnes hem av rövare som stjäl hans silverpenningar och bränner ner huset, men fosterdottern Elsalill kommer undan. Hon blir senare förälskad i en soldat som hon inte känner igen som familjens mördare, och hon får möta sin fostersysters vålnad som öppnar hennes ögon för vem soldaten är.

Liljecronas hem utspelar sig till största delen runt Lövdala prästgård på botten av en uttorkad sjö det djupaste Värmland. Historien börjar när vi får följa med lilljänta när hon en kall vinterdag hamnar på Lövdala som kammarpiga. Hon knyter an till prästdottern Maja Lisa, som har en eländig tid. Hennes far, pastor Lyselius, har nämligen gift om sig med en elak kvinna som gillar att plåga andra i allmänhet, och styvdottern i synnerhet.

Körkarlen handlar om en nyårsnatt. Slumsystern Elsa ligger för döden i tuberkulos, och hon ber de andra frälsningssoldaterna om att skicka efter David Holm, vilket de inte alls kan förstå. Han är dock en alkoholiserad och mycket ondsint man som inte vill ha med henne att göra. Holm råkar själv dö när nyårsklockan slår, och får då veta att han ska ta över rollen som Dödens körkarl som kör dödskärran som hämtar de avlidna själarna. Holm måste då konfronteras med följderna av allt ont han gjort, vilket är mycket att ta in.

Selma Lagerlöf är mycket bra på att skriva skrönor. Herr Arnes penningar kan ses som en välutvecklad sådan, och den är riktigt bra. En effektiv och spännande historia som tar fart i oväntade riktningar. I Liljecronas hem känns det närmast som att ramhistorien bara är en ursäkt för att få berätta ett antal olika småskrönor, men det känns som att hela hstorien går lite på tomgång, och den rinner dessutom lite grann ut i sanden med ett nästan forcerat slut. Körkarlen är också ett antal småskrönor, men de hålls ihop av en intressant spökhistoria och David Holm kan vara en av de mest illsinnade personer jag har sett i någon bok. Handlingen utspelar sig på många plan, och mången litteraturvetare har skrivit mycket om texten. Jag tycker att den är en riktigt bra historia, och så avslutas den med ett toppencitat, som jag även unnar mig att avsluta den här texten med.

Gud, låt min själ få komma till mognad, innan den ska skördas!

Insyriated

Oum Yazan hade kunnat haft det så bra. Hon bor ju i en bekväm medelklasslägenhet i en gammal fin storstad. Tyvärr är staden Damaskus och krigstillstånd råder så vatten saknas, elen är fladdrig och dörren reglas med ett par stora plankor. Hon försöker ändå hålla ordning i hemmet, där hennes tre barn, svärfar och ett några till från grannskapet håller sig. Att försöka ta sig därifrån är förenat med livsfara då krypskyttar håller till bland husen, så det gäller att göra det bästa av situationen och vänta ut kriget. Men kriget vill inte vänta, utan tar sig närmare och närmare.

I filmen Insyriated av Philippe Van Leeuw får man tillbringa ett dygn i lägenheten och får följa händelserna från civilbefolkningens synvinkel i kriget, vilket är ett oerhört effektivt sätt att fånga krigets elände. Det blir självklart en klaustrofobisk känsla, och den stora maktlösheten invånarna i lägenheten känner gör att filmen ibland nästan blir outhärdlig. Det finns flera riktigt obehagliga val de som måste göra under filmens gång. Kan man med gott samvete försöka fly från lägenheten och lämna de andra? Ska man säga till någon att man sett dennes make bli skjuten på gården, eller ska man låta henne vara ovetande?

Filmen är obehaglig att se, men också väldigt stark. De kvinnliga vuxna rollerna är mycket välspelade. Filmen förmedlar framför allt en känsla av hur vansinnigt och poänglöst krig är för de som lever mitt i det. Det mest obehagliga är förstås att filmen bara visar en dag, men kriget fortsätter ju även nästa dag, och nästa.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.