Spacewalker

I år har det varit en del aktiviteter i Kiruna kopplade till World Space Week 2018, bland annat öppet hus idag på Rymdcampus. På kvällen rundades aktiviteterna av med den ryska rymdfilmen Spacewalker i regi av Dmitruj Kiselev. Av någon anledning har den inte tagits in till Sverige av något filmbolag så den visades med norska undertexter. Det gav en lite märklig känsla i en del replikskiften, men det fungerade bra.

Filmen handlar om kosmonauten Aleksej Leonov, som var den första människan att lämna en rymdfarkost för att göra en rymdpromenad. Man får följa med under förberedelserna och så förstås själva rymdfärden. Det intressanta med den verklighetsbaserade historien är att det mesta flyter på bra ända tills det är dags att avsluta rymdpromenaden. Då börjar det mesta att trilskas, och gå snett. Det blir därmed en mycket spännande film, trots att man vet att den kommer att sluta bra i och med att Leonov ju fortfarande är i liv.

Filmen i sig känns mycket påkostad. Den har den typiska storfilmskänslan med välgjorda scener, vackert foto, välorkestrerad bakgrundsmusik, snygga effekter och, tyvärr, rätt stora portioner sentimentalitet. Leonov framställs som en riktig karlakarl som med glatt humör och stort hjärta kan klara alla motgångar, och kombinerar detta med att vara en god konstnär och utmärkt pilot, och vars stora brist är en total oförmåga att känna rädsla. Det skulle alltså kunna bli lite såsigt och töntigt, det vill säga överdrivet publikfriande, men filmen klarar sig ifrån det på ett hyfsat sätt och ger istället en alldeles utmärkt filmupplevelse. Framför allt om man fascineras av historierna från rymdkapplöpningens tid.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio och Rymdcampus.

The Party

Filmen öppnar när ytterdörren öppnas. Innanför dörren står en kvinna som ser helt förstörd ut, och hon pekar rakt emot oss med en pistol. Vad har lett till detta?

Visserligen representerar Janet oppositionen i det brittiska parlamentet, men att bli utsedd till skugg-hälsominister, det vill säga oppositionens talesperson i hälsofrågor, är ändå ett stort steg mot att i framtiden leda partiet (The Party på engelska). För att fira utnämningen bjuder hon, tillsammans med maken, in ett antal vänner till sitt hem, och kalaset (The Party på engelska) kan börja. Ganska snart spårar tillställningen ur då alla de närvarande verkar bära på mörka hemligheter som sakta sipprar fram under den välbärgade akademiska ytan, och alla verkar vara medskyldiga (Party på engelska) till de flestas olycka på flera sätt.

The Party (bland annat partiet, kalaset, eller medbrottslingen på svenska) av Sally Potter är en satir förklädd till kammardrama, eller månne ett kammardrama med satirisk udd. Här menar jag kammardrama i meningen middag där alla blir allt elakare mot varandra allt eftersom hemligheter uppdagas. Skådespeleriet är lysande, med repliker som levereras med perfekt tajming och tyngd. Fotot är också lite speciellt i och med att det går i svartvitt, med många skarpa närbilder som medvetet ger ett lite klaustrofobiskt intryck. Det är drama och underhållning men filmen känns ändå lite kall, och det verkar ha med manuset att göra. Jag har helt enkelt svårt att förstå hur det kan komma sig att någon av de sju rollpersonerna egentligen reagerar som de gör under filmens gång. Men hur som helst så får man till slut i alla fall veta bakgrunden till filmens upptaktsscen. Och dessutom en fin slutknorr.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.