Month: November 2017

The Villainess av Byung-gil Jung inleds med en lång sekvens där medlemmarna i ett av Seouls större brottssyndikat en efter en skjuts ner eller sprättas upp av en ensam mördare. Blodet stänker och kropparna täcker golvet. Det måste ta bortåt tio minuter innan alla är döda och förövaren, den unga kvinnan Sook-hee, fångas in. Hon rekryteras mot sin vilja till en organisation som tränar upp lönnmördare, samtidigt som man i tillbakablickar får reda på varför hon hamnade i den blodiga första scenen. Självklart leder allt till slut till en uppgörelse, det har ju hela tiden handlat om hämnd.

Filmen är alltså extremt blodig. Den har en snårig intrig med tillbakablickar i flera lager, vilket gör det svårt att hålla koll på vad som egentligen ledde till vad och därmed döljer de närmast absurda och ganska dumma vändningarna. Filmen skulle vara poänglös om det inte vore för de långa slagsmålsscenerna, som verkligen sticker ut i koreografin och det filmtekniska utförandet. Det är de rörelsefyrverkerierna som gör filmen sevärd.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Det är dags för middag i Roms finare kvarter. Fyra män i yngre medelåldern, kompisar sedan barnsben, med sina respektive laddar upp med vin och mat, och det är dessutom månförmörkelse på gång. Av oklara skäl kommer man fram till att leka en lek där allas mobiltelefoner läggs upp på bordet och att alla meddelanden man får under kvällen ska läsas upp högt, och att alla samtal ska ske med högtalarna påslagna. Det låter inte som en god lek-idé, och det är det inte heller.

Paolo Genovese har i Vad döljer du för mig? gjort någon slags Lars Norén-komedi. Allt går liksom stadigt åt skogen, par-relationer rämnar, samtidigt som det är underhållande. Det blir förstås mycket babbel och starka känslor, men det är riktigt vasst sammansatt och middagsstämningen tar många vändningar under kvällens gång. Trots det känns filmen lite feg. Allt sker i trygg vit medelklassmiljö, hemligheterna verkar finnas mest på grund av tristess (som tur är, det hade ju kunnat vara av illvilja), och personerna i filmen är närmast en uppsättning stereotyper. Hur som helst så leder alltihop till sist till slutsatsen att mobilleken var en riktigt dålig idé.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Loving Vincent sägs vara världens första oljeanimerade långfilm. I sex års tid har hundra konstnärer målat alla filmens bildrutor i en stil som mycket noggrant efterliknar Vincent van Goghs, allt efter regissörernas (Dorota Kobiela och Hugh Welchman) direktiv. Personerna som figurerar i filmen kommer från diverse kända porträtt och det är fascinerande att se dem komma till liv.

Den stora behållningen med filmen är förstås dess form. Berättelsen, däremot, kommer lite grann i andra hand. Ett år efter konstnärens självmord ska ett sista av hans brev levereras till brodern Theo. Men Theo är också död, och det kommer fram att det var några oklarheter kring Vincents död, så det utmynnar i något av en detektivhistoria, som också har en viss pedagogisk framtoning. Man får helt enkelt lära sig en del fakta, men också att vi alla är medskyldiga till att driva väck det vackra, vilket är det vi inte förstår. Jag nickade dock till lite emellanåt, vilket mest berodde på en stadig middag precis innan filmen, men också på att dialogerna i filmen var så irriterande stela ibland.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Fru Duszejko är pensionär i den polska obygden. För att mota tristessen arbetar hon som engelskalärare i den lilla närbelägna staden. Hon anses allmänt som lite udda, med sin starka tro på djurens rättigheter och på astrologi. I trakten som domineras av jägare gör det förstnämnda att spänningar uppstår. En dag försvinner Duszejkos båda hundar för att inte mer återfinnas, och sedan börjar även folk försvinna och hittas döda i skogen med djurspår omkring sig. Man undrar förstås vad det är som händer.

Villebråd av Agnieszka Holland är en väldigt snygg film att se på. Den känns också väldigt skev i både berättandet och i rollfigurerna. Nästan alla personer i filmen är väldigt komplext sammansatta, så de klarar av att på samma gång vara krumelurer och verkliga människor. Filmen är också listigt uppbyggd med falska ledtrådar och villospår. Den är tyvärr lite väl lång, men den fyller tiden på intressanta sätt. Jag blev fascinerad filmens udda atmosfär, och glad av att se en film som vågar sticka ut.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Django Reinhardt var en lysande gitarrist som skapade en egen stil av blandade influenser från blues och has egen romska bakgrund. Det är just den bakgrunden som ställde till problem under andra världskriget. Han var ju en lysande stjärna i Paris, men samtidigt spelade hans musik på gränsen till det av ockupationsmakten förbjudna och dessutom var han inte arier. Han bjuds in att spela på bland annat Berlins olympiastadion och en privat tillställning för Goebbels, men förståndigt nog försöker han istället fly till Schweiz. Det är om detta som Django av Etienne Comar handlar.

Filmen borde vara lysande. Den är fylld med fantastisk musik, historien är både spännande och har verklighetsbakgrund, och huvudrollsinnehavaren sätter rollen som smäck. Men tyvärr så känns inte helheten särskilt bra ändå. Filmen är märkligt småtråkig och saknar det driv som finns i musiken, och samtidigt känns den lite publikfriande. En viktig sekvens i filmen har också tydliga likheter med så gott som samtliga avsnitt av ‘Allå, ‘allå, ’emliga armén, och det känns helt enkelt fel.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.