Bronislawa Wajs, eller Papusza som hon kallades, var den första romska kvinnan som skrivit ner dikter och fått dem utgivna. Det var mest av en slump. Hon föddes 1910 och när hon ville lära sig läsa och skriva var hon tvungen att göra det i hemlighet, eftersom sådana aktiviteter inte ansågs lämpliga i den polen-romska kulturen. En polsk poet som gömde sig i hennes läger undan hemliga polisen under ett par år lärde sig romani och upptäckte då hennes förmåga att sätta ord till livet. När han lämnade henne övertalade han henne att skriva ner texterna och skicka dem till honom, och de första stegen till litterärt erkännande kunde tas. Det ledde till att Papusza uteslöts ur den romska gemenskapen, och som rom var hon inte särskilt välkommen bland övriga polacker heller, och hon tvingades tillbringa långa tider på mentalsjukhus.
Filmen om Papuszas liv, Papusza – Den romska sången av makarna Joanna Kos-Krauze och Krzysztof Krauze, är en mycket vacker film. Det svartvita, knivskarpa, fotot är magnifikt. Det gör att filmen närmast känns som ett etnografiskt fotoreportage. Däremot är skildrandet av människorna rätt ytligt. De blir också en del av bilderna, men man får ingen egentlig känsla för hur de tänker och känner. Filmen går inte heller kronologiskt framåt, vilket jag skulle ha föredragit eftersom jag inte har någon riktig koll på hur romernas status ändrats under 1900-talets första halva. I stället rör den sig närmast tematiskt framåt. Det gör att känslan i filmen blir som att gå på ett museum där man vill lära ut något men där alla skyltar är på ett språk man inte förstår. Man får ingen närhet till berättelsen trots att den tar god tid på sig.
Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.