Vad händer när det visar sig att ens sexårige son är någon annans barn efter en förväxling på sjukhuset? I filmen Sådan far, sådan son har den japanske regissören Hirokazu Koreeda ställt just den frågan. Man får följa hur två väldigt olika familjer hanterar den i princip omöjliga situationen, och se hur de resonerar om vad som egentligen är viktigast i en familj: det biologiska släktskapet eller kärleken.
Filmen är lågmäld och går rakt på sak. Man får uppleva alla tillbakahållna starka känslor som tack vare det intima fotot känns väldigt äkta, trots att olikheterna i samhällsklass mellan de båda familjerna inbjuder till en hel del klichéfyllda kulturkrockar. Dessutom är det så att jag har svårt att förstå vissa av situationerna, men det torde i stort bero på min begränsade erfarenhet av hur det japanska vardags- och familjelivet fungerar. Varje situation i filmen känns viktig, men den är ändå lite i längsta laget.
Nu måste jag fundera över vad de ofta återkommande bilderna på högspänningsledningar egentligen symboliserade. De måste vara viktiga eftersom de hade ett eget pianobaserat musikaliskt tema.
Filmen sågs via Kiruna filmstudio.