Nina – a story about me and Nina Simone

Idag skulle pappa ha fyllt åttio år. Därför känns det extra bra just idag att ha gått på en föreställning som inspirerats av en av hans favoritartister: Nina Simone. Det känns också bra att det var en lyckad föreställning.

Nina – a story about me and Nina Simone är en enmansföreställning (plus mycket kompetent musikertrio) där Josette Bushell-Mingo berättar historier från Simones liv uppblandade med egna reflektioner och tankar från sitt eget liv. Det blir en hel del funderingar om det egentligen har hänt något med de svartas villkor de senaste 50 åren, om revolutionen som Simone sjöng om 1969 har blivit av, eller om det, som själva ordets betydelse, har gått runt ett varv och är tillbaka där det började. Skotten i Alabama 1963 och de 16 skott som polisen i Chicago avlossade 2014 kopplas exempelvis samman.

Första halvan av föreställningen är mest en lång, politisk, och rätt obehaglig monolog som är lätt uppblandad med musik, medan den andra halvan är mer av en hyllningskonsert med mellanprat. Det blir sammantaget en mäktig föreställning där det tunga budskapet blandas med ljuv musik och, inte minst, Bushell-Mingos mäktiga röst. Nu känner jag mig inspirerad till att göra musik, och redo att förändra världen. Det sistnämnda måste ju göras.

Föreställningen kom till Kiruna genom Riksteatern.

Herakles

Herakles

Eftersom jag såg både Hercules och Young Hercules när serierna gick på TV runt millenieskiftet så trodde jag att jag kände till historien om Herakles, men det har visat sig att jag hade fel. Tack vare Herakles, 2014 års upplaga av Chalmersspexet, så vet jag nu vad som egentligen hände.

Den utspelar sig i antikens Grekland, inte i 1990-talets Nya Zeeländska skogar. Kung Eurystheus i Knossos ville göra sin stad till världens främsta evenemangsstad, och för det krävs ett zoo av världsklass. Knossoszoo skulle fyllas av mytologiska djur, med hjälp av den kungliga slaven Herakles. När den trehövdade Kerberos skulle plockas upp ifrån dödsriket för att fylla den sista zooplatsen rörde det hela till sig med sång och dansnummer som följd, samt en del ordlekar.

Man kan se föreställnigen som ett gripande drama om hur en föräldralös man upplever sin rotlöshet i samhället och hur kraven från omvärlden att motsvara förväntningarna kan förstöra flera personers tillvaro på mer än ett plan. Man kan också se den som tre timmar lättare underhållning, vilket förmodligen var tanken med det hela.

Musiken, sången, dansen, texterna, ja allting motsvarade förväntningarna jag hade innan föreställningen. Men tyvärr inte mer än så – det blixtrade inte riktigt till. Det känns som om man i föreställningen satsade på säkra kort i poängerna, men jag hade nog hellre föredragit att det chansades lite mera. Det kan i och för sig bero på att min syn på Herakles stordåd nu för alltid har förvridits.