Recension / Review – Page 55 – The Rite of the Christmas Dance

Allt jag inte minns

Vad var det egentligen som hände med Samuel? Hur kunde han köra ihjäl sig? Var det en olycka eller ett självmord? Varför skulle just han ta livet av sig?

Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri handlar om minnen; om hur olika man minns samma saker. Samuel har dött men minnena av honom finns kvar. En författare försöker återskapa Samuels sista tid i livet genom att intervjua hans familj, hans vänner och andra han kommit i kontakt med. Berättelsen består av vad de intervjuade har att säga, och den växlar ständigt synvinkel baserat på vem det är som minns. Vilken roll de olika personerna som stod nära Samuel spelade under den sista tiden beror också den på vem som för stunden råkar berätta. Hur den stora kärleken mellan honom och Laide utvecklades. Hur vänskapen mellan honom och Vandad förändrades. Hur han hanterade sin oförmåga att komma ihåg saker.

Egentligen är personerna i berättelsen sådana där självupptagna storstadstyper som jag alltid irriterar mig på i böcker och filmer, men Jonas Hassen Khemiri lyckas blåsa liv i dem och göra dem intressanta på riktigt tack vare sitt exakta raka språk. Det är ju ändå berättandet, och inte berättelsen, som är huvudskälet till att läsa Allt jag inte minns. När jag förstod textens uppbyggnad, som var riktigt förvirrande till att börja med med de skiftande berättarna, så var det just de skiftande perspektiven på enkla händelser som gav värde åt läsningen. Jag tycker om boken, men jag kan också mycket väl förstå dem som avskyr den. Allt beror på perspektivet.

Flaskpost från P

Filmens titel, Flaskpost från P, är rätt märklig. Den lockar inte fram några förväntningar om innehållet, och ger knappt ens någon ledtråd om det, men är ändå både avvikande och svår att komma ihåg. Hans Petter Molands filmatisering av Jussi Adler-Olsens bok har titeln emot sig. Det är den tredje filmen i serien om avdelning Q vid Köpenhamnspolisen, där gamla och ouppklarade mord till sist hamnar, och jag har faktiskt redan sett en av de tidigare filmerna (Fasanjägarna).

En flaskpost hittas där ett barn söker hjälp från fångenskap, och ungefär samtidigt försvinner ett syskonpar från en svårt religiös familj. Det är i stort sett allt som behövs för att dra igång en riktigt spännande jakt på elakingen som ligger bakom det hela. Spänningen finns där nästan hela filmen igenom, trots att man vet vem som är ond. Det syns ju redan från första början. Historien håller helt enkelt så pass bra klass att den fungerar ändå, och själva grundidén, motiveringen till brotten, är intressant. Det är en bra och välgjord deckare, men med kanske lite för mycket överlagt våld för min mage. Men det står i alla fall klart att ondskan talar norska.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Yarden

En malmö-poet utan publik klarar sig naturligtvis inte särskilt bra ekonomiskt. I brist på andra möjligheter tar han ett jobb på “Yarden”, en enorm parkering i hamnen där nylossade fabriksfärska bilar står och väntar. Han får sig ett nummer, 11811, istället för ett namn, och orange arbetarkläder så att han kan ta itu med arbetsuppgifterna där. Det finns ett bonussystem som bygger på att ange arbetskamraterna. Borde inte det här jobbet räcka för en dräglig tillvaro tillsammans med tonårssonen och hunden Zlatan?

Yarden av Måns Månsson ger en rätt märklig filmupplevelse. Den bygger tydligen löst på en självbiografisk bok av Kristian Lundberg, med betoning på löst. I grunden finns en känsla av att man aldrig kan känna sig trygg, men samtidigt är känslorna väldigt avtrubbade. Det finns aldrig någon egentlig ilska eller sorg, det är bara med en stilla resignation som år stackars poet möter sina motgångar. Det blir så grått att det blir närmast parodiskt. Fotot är tidvis väldigt fint med den enorma parkeringen fylld av vitklädda bilar och en och annan utspridd färgklick (arbetare). Den stora geometriska skalan och den trånga färgskalan skulle kunna ge filmen en teoretisk känsla av undergång, men den andas snarare något mera jordnära. Tillvaron är skör när man är vid botten.

Det finns skönhet i sammanbrottet.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Gud har för mycket tid

Hur bryter man egentligen mot normerna? Det verkar finnas någon slags konvention om hur normbrytare ska bete sig, och bryter normbrytaren mot den normbrytarnormen så är det inte längre särskilt lätt att veta vad för slags person man har att göra med. Martin Luuk skildrar i Gud har för mycket tid just normbrytare.

Gabriella fångar svanar och bär med dem hem till sin lilla lägenhet för att skydda dem från friheten. Hon forskade tidigare om ekosystem men hoppade av allt och drog sig tillbaka. Hon hade som ung gjort upp en pakt med vännen Johanna om att en dag cykla in i solen för att därifrån kommer allt att se fantastiskt ut. Johanna i sin tur blir en internationellt framgångsrik konstnär med en specifik, rätt kroppslig, inriktning. De glider ifrån varandra och ihop igen under deras liv, som skildras av bokens berättare som arbetar på Arkivet och därför håller koll på sådana saker. Han berättar också om andra personer, såsom exempelvis Autoerotikens fader, som alla har något med Gabriella och Johanna att göra.

Boken är en riktigt trevlig bekantskap. Texten hoppar i tid och rum vilket är ungefär vad funderingar brukar göra, så den fungerar egentligen mera som en tanke än som en sammanhållen berättelse. Men det är ändå berättelsen som kommer fram till slut. Det är ganska ledigt skrivet, och det känns som om mycket möda har lagts på att hålla texten komprimerad. Det är ingen satir även om trender och moderna later behandlas, utan den är mera en melankolisk betraktelse av livet. Nästan varje mening känns välansad och genomarbetad, och det går att ta väldigt många fraser ur boken att använda till en mörk aforismsamling att bläddra i när man känner sig alltför vanlig.

Integritet och rädsla. Är nästan. Synonymer.

Å andra sidan kan man också få intrycket att boken startade med frasen Mens över sjö och strand och att sedan allt annat i den kom till för att fylla igen luckorna, men det gör inget.

Boken är kort, men välfylld. Den är riktigt bra. Det var jag faktiskt inte beredd på.

Doodle God

Hur svårt kan det egentligen vara att vara en skapargud? I Doodle God får man tillfälle att prova på det i ganska rimlig skala. Man startar med de fyra elementen (jord, vind, eld, vatten) och kombinerar dem efter eget godtycke för att skapa nya ämnen och saker och begrepp och bygger på så sätt upp världen. Luft och vatten blir exempelvis till ånga och vatten och eld blir givetvis alkohol. Längre fram i spelet kan man skapa kärlek och lokomotiv. Poängen med spelet är att skapa allt som spelet tycker ska ingå i en värld, och det är även där som problemet med spelet finns. Det är nämligen inte alltid självklart vad spelet vill att man ska komma fram till, och ibland känns logiken lite trevande när det gäller vad som ska kombineras (sten och liv blir ägg). För att klara av spelet hamnar man därför så småningom i läget där man metodiskt provar att kombinera allt med allt, och då är det inte lika roligt längre. Det finns ett system där man kan få ledtrådar till vad man ska göra, men det går inte alltid. Sidouppdragen, med lite varierande knep och knåp, fungerar bra att varva världsbyggandet med.

Doodle God är ett småtrevligt spel som man kan plocka fram lite då och då. Musik och grafik är småtrevliga liksom hela spelidén. Det är riktigt skojigt att se hur en kal och öde värld sakta blir mer och mer fylld av saker men, som sagt, hamnar man i läget när man bara systematiskt provar sig fram så är det inte roligt längre.

Små citroner gula

Av någon anledning har jag kopplat ihop sången Jag längtar till Italien med Evert Taube. Idag fick jag lära mig att det är Birger Sjöberg som ligger bakom den, med orden Där små citroner gula de växa uppå strand. Därmed har jag lärt mig något nyttigt idag, och i filmen av Teresa Fabik med titeln Små citroner gula fick jag lära mig att ärlighet är bäst i längden. Filmen bygger förstås på Kajsa Ingemarssons roman.

Agnes drömmer om att jobba på restaurang, och får börja från den djupaste botten på ett hypersnobbigt ställe i Stockholm. När hon får sparken och hennes rockpojke till pojkvän samma dag lämnar henne för en bystigare brutta rasar hennes tillvaro samman. Vilken tur att mamma och pappa finns till hands med god mat och kärlek. Hon får chansen att starta upp en egen restaurang tillsammans med en gammal kollega med hjälp av ett stort lån från sina föräldrar, men den går inte så bra. Ska hon våga utnyttja att en känd, men hemlig, matrecensent bor i hennes hus?

Filmen är fylld av pinsamheter, missförstånd, felsteg, självupptagna klyschor till män, god mat, ond mat, kärlek, sorg, besvikelser, och ett slags hopp om bättring. Det är vad en romantisk komedi ska vara. Filmen börjar i ett högt tempo, men det känns som om den mattas av efter hand och nästan blir lite trög. En del av skådespelarna verkar inte heller riktigt trivas i sina roller, men historien tar en del vändningar som i varje fall jag inte var beredd på. Filmen känns kanske något lättsmält, men den mättar för stunden.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.