The Rite of the Christmas Dance – Page 91

Broken Sword 2 – the Smoking Mirror: Remastered

It all begins when George is accompanying Nico to archaeology professor Oubier’s large Parisian mansion to gather information about a Mayan stone that she has found during her investigations. Suddenly George is hit in the head and rendered unconscious and subsequently tied to a chair. Nico is struck by a blown poisoned dart and then carried away. When leaving, the kidnappers make sure to put the house on fire and to let a large poisonous spider loose. All this is mixed with scenes from a human sacrifice (?) ceremony at a pyramide in central America. When George eventually wakes up, the game starts.

Broken Sword 2 – the Smoking Mirror: Remastered is an old game. The original version of the game (the un-remastered version) was released in 1997, and I enjoyed playing it on my PC already back then. Now I have replayed the game in a remastered Android version, and it is still enjoyable.

This is a point-and-click adventure game, which is a kind of game that transits very well to be played on touch-screen tablets. The problem solving is of varying difficulty, but the solutions are never too difficult or far-fetched in contrast to some other games of this age in this genre. The voice acting is good, and the musical score builds the mood efficiently. The cut-scenes are well done in a cartoon style but they progress in a quick tempo that do not correspond to the pedestrian tempo of the rest of the game. After some of the cut-scenes I was wondering what actually happened and why I ended up at this or that particular location.

The story in the game is almost completely linear, which helps when playing the game in the way I played it this time. I played it in many short sessions while cooking, eating, waiting and travelling and it is then convenient to not have too many simultaneous problems to solve in a game.

Even though I found the two heroes, Nico and George, very annoying I had to make sure that they would get out of all complicated situations alive to keep the world a relatively safe place, and to make sure that there is a third story of their adventures to be played.

Slaktare små

Slaktare små är den andra delen i Erik Granströms berättelse om den femte konfluxen. Boken inleds ett par månader efter händelserna i slutet av den första boken i berättelsen (Svavelvinter), vilken man bör ha läst för att få fullt utbyte av den här historien.

Handlingen utspelar sig i Trakorien, som är ett tämligen löst sammanhållet örike fyllt av inre komplicerade politiska och religiösa konflikter. Trakorien, och resten av världen i boken, kom från början till som ett tillbehör till det gamla rollspelet Drakar och Demoner och hela historien om den femte konfluxen bygger på en kampanjmodul med samma tema. Den här ganska ovanliga bakgrunden till boken gör att dess allra främsta sida är själva världen i sig. Det som gör att bokens värld fungerar så bra är att den är så väldigt långt ifrån fungerande i sig själv med maktstrukturer som inte håller ihop, en hemlig polis som genom bristerna i systemet gjort sig synnerligen mäktig och små mängder magi som spiller omkring lite här och där. Logiken i världen märks exempelvis av att personerna i boken med självklarhet använder sig av en hel del märkliga idiomatiska uttryck när de talar.

En bok är dock mer än en fungerande värld: det krävs en berättelse också. I Slaktare små börjar historien förhållandevis långsamt, och det tar en god stund i boken innan det börjar hetta till på allvar. Läsningen blev liksom ojämn, både i tempot i berättelsen och i graden av intresse som byggdes upp hos mig. Det är en väldig massa olika trådar som fortsätter från Svavelvinter, och många av dem, även sådana som bara dyker upp långt ute i periferin, löses inte heller upp här utan får vänta till kommande delar.

Eftersom jag är en ovan läsare av fantasylitteratur, och har dåligt namnminne, så känns det för mig som om det är alldeles för många namn i boken. Namnregistret i slutet av boken innehåller drygt etthundra namn, och det behövde jag titta till oftare än jag borde. En karta över Trakorien är också närmast nödvändig, men jag förvirras ändå av alla namn.

Historien i sig känns lite tunnare i den här delen än i den tidigare delen. Jag tyckte inte att den kändes lika angelägen. Men å andra sidan så vill jag ju veta hur det går för alla inblandade karaktärer nu när den femte konfluxen närmar sig allt mer. Jag vill också veta vad den femte konfluxen egentligen innebär. Det känns dock inte riktigt akut att ta reda på det, så jag väntar nog ett slag med att läsa vidare i de fortsatta delarna.

Stockholm stories

Sex personer finns med på planschen till filmen Stockholm stories, regisserad av Karin Fahlén. Från vänster ser man Thomas som inte vet vad han håller på med, Johan med en känd författarpappa, Jessica som är ensam, Douglas som stammar, Anna som blivit dumpad och Lena som är finansminister. I centrum av bilden, nästan som huvudmotiv, ser man Katarinahissen men det mesta av planschen täcks av en gråmulen himmel.

Det gråmulna är också ett rätt genomgående inslag i filmen, vars huvudkaraktär jag antar är själva staden Stockholm. Det är i alla fall något i den stilen som en av de andra huvudpersonerna redan i ett tidigt skede påpekar något övertydligt. Eftersom jag inte har några särskilt varma känslor för Stockholm tycker jag att vädret passar riktigt bra.

I filmen följer man ett antal stockholmare vars krokiga öden länkas ihop längs olika färdlinjer genom den gråmulna Stockholmstillvaron. Liksom i så många andra filmer där berättandet bygger på att man får följa med i flera olika människors historier så är det lite trögt att komma igång, särskilt eftersom jag i början inte var särskilt intresserad av någon av historierna. Det kan också bero på att jag som vanligt blev irriterad på det i mitt tycke alltför flitiga användandet av handhållen kamera. Men, och det är viktigt i det här fallet, personerna i filmen börjar efter hand lämna klichéernas värld och bli allt mer levande och deras historier bygger upp filmen mot någon slags dramatisk kulmen, som sker typiskt nog i gråmulen lugn och ro.

Det är, trots min motvilja, en rätt bra film. Det är också uppfriskande att få se en film av den här typen som inte utspelar sig bland självupptagna vilsna själar i de klassiska filmmiljöerna i New York, Los Angeles, Paris, Rom, London eller motsvarande, utan bland gråmulna svenskar i rikets huvudstad.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Bridge Constructor

I have played Bridge Constructor now and then during this summer. The game is a nice and simple way to waste some time. I have mostly played the Android version of the game, but I have also played the Windows version to a sufficient extent to be somewhat annoyed by the minor differencies between the two versions.

The story in the game is very straightforward. There has been a devastating earthquake that has destroyed the bridges on the islands of Camatuga and the player is in charge of their rebuilding. The problem for the player is that the available budget for the bridge constructions is very tight, so it is not possible to make too advanced solutions or to use the more expensive materials as much as would be ideal. After building the bridges, they have to be tested by letting some cars and/or trucks cross and if the bridge collapses a rethink the design is needed. When all bridges on Camatuga are functioning for trucks, the game opens up for tests using heavy tanker trucks on the newly constructed bridges, with an often sad and explosive result prompting a redesign of the bridges. This is actually the part where the differences between the two versions of the game are noticable. Several of my tanker-proof bridge designs on Android would fail in Windows.

Sometimes the statics of the bridge constructions seem a bit off with collapsing at unexpected places, but usually some engineering common sense and experimenting will solve the problems. It would have been nice to be able to play some of the levels with unlimited budget in order to test some truly exotic bridge designs, but the game is good enough as it is.

This is not a game to spend full evenings with because of its repetitive nature, but it is a relaxing game to play for a couple of minutes now and then. Quite a bit like sudoku.

Uncharted 2: Among Thieves

De senaste kvällarna har jag för att koppla bort alla jobb-deadlines sjunkit ner i soffan och i lugn och ro spelat igenom Uncharted 2: Among Thieves på min Playstation 3.

I spelet kontrollerar man en äventyrare, vid namn Nathan Drake (Nate), som undersöker vad som egentligen hände vid Marco Polos resa från Kina år 1292. Man får stifta bekantskap med flera, både goda och onda, spännande personligheter och får besöka allehanda exotiska platser när man efter hand nystar upp trådarna i handlingen.

Historien är snårig, men trots att den är fylld med rätt oväntade vändningar är den ändå en riktig och fungerande historia. Man får hoppa och klättra ganska mycket, men tyvärr är det lite dålig balans mellan de alltför få situationer där man behöver klura på lösningar och alla återkommande ställen då man måste döda allt man ser. Det känns inte helt rätt i min mage att som hjälte behöva döda ett antal motståndare motsvarande en smärre glesbygdskommuns arbetsföra befolkning bara för att jag vill leta reda på en skatt, som i och för sig ska vara ovärderlig men inte något mer än materiell rikedom. Eller…? I längden blir det också lite irriterande att det verkar som att Nate har svårigheteter att gå över broar utan att de rasar samman under fötterna.

Uncharted 2: Among Thieves innehåller många vackra, och varierade, miljöer att springa omkring i. Tyvärr är de tjusiga platserna ofta infekterade av elakingar, som måste tas bort, men när det är avklarat kan man njuta en stund av omgivningen innan man klättrar eller skjuter sig vidare. Ibland har jag svårt att få styrningen att fungera precis som jag vill, framför när det gäller att starta klättring på stegar, men annars känns det som att jag har god kontroll på rörelserna.

Jag vet att spelet är fem år gammalt vid det här laget, men jag bryr mig som vanligt inte särskilt mycket om ålder. Spelet är trevligt ändå. Åldern på spelet har dock märkts av vid mina försök att spela i flerspelarläge. Dels är det inte så många som spelar spelet längre, och dels är det fåtal som ändå spelar det mycket erfarna i spelet. Jag har helt enkelt inte så mycket att komma med i sammanhanget. Jag är glad ändå.

The Lunchbox

I Bombay finns ett mycket väl fungerande system för att samla lunchlådor med lagade varma mål och leverera dem till olika arbetsplatser för att slutligen samla in de tomma lådorna och lämna tillbaka dem. Ofta hämtas matlådan från kundens hem, och transporterna sker med cykel och tåg. En dabbawala är en person som utför den här servicen, där dabba är ordet för lunchlåda på hindi. Dabba är också originaltiteln på en film, regisserad av Ritesh Batra, som fått den synnerligen svenska titlen The lunchbox. Det påstås att dabbawala-systemet levererar maten till fel adressat bara en handfull gånger av en miljon genomförda leveranser. Filmen handlar om ett av dessa tilfällen.

Ila är en hemmafru vars förhållande till maken har gått i stå. Sajaan är en butter änkling på väg att gå i pension. När matlådorna som Ila förberett till sin make råkar hamna hos Sajaan börjar hans tillvaro skina upp. De börjar växla meddelanden till varandra på små lappar som skickas med i lådorna, och efterhand börjar de betyda mer och mer för varandra.

Filmen är mycket lågmäld, med en återhållsamhet som speglar den här historiens vardagliga drama. Man kan inte påstå att filmen är särskilt spännande eller nyskapande, men vad gör det när historien är så pass fin och varm. Ett par klassiska filmteman, såsom ensamheten i storstaden och att vägen till värme i hjärtat går via magen, finns med här vilket skulle kunna få en film att kännas klichéfylld, men det händer inte här. Istället blev jag helt enkelt glad av filmen.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.