The Rite of the Christmas Dance – Page 80

Trevligt folk

Under sommaren 2013 föddes idén till ett integrationsprojekt för somaliska invandrare i Borlänge: De ska lära sig att spela bandy och därefter delta i bandy-VM i Irkutsk som ett somaliskt landslag. Filipåfredrik får nys om projektet och beslutar sig för att se till att det dokumenteras i filmformat. Filmen Trevligt folk är resultatet.

I filmen får vi följa de glada Borlängesomalierna som tidigare aldrig spelat bandy, eller ens stått på ett par skridskor, när de tar de första stapplande stegen mot VM. Man får följa projektets initiativtagare, en kuf med namnet Patrik Andersson, i vardagslivet och i kontakt med media och sponsorer. Pelle Fosshaug är deras tränare, och därmed också Somalias första förbundskapten i bandy.

Man skulle kunna tro att filmens ämne inbjuder till lyteskomik, men regissörerna Karin af Klintberg och Anders Helgeson lyckas hålla en varm och hjärtlig ton filmen igen trots att det i alla fall till en början är många bilder på vingliga ben och omkulltrillningar. Filipåfredrik är dessutom duktiga på att få folk att öppna upp sig, vilket gör att det känns som om många av de som kommer till tals talar från hjärtat på ett sätt som annars inte är alltför vanligt. Det gjorde att jag gillade filmen.

Tyvärr upptäckte jag när jag kollade upp detaljerna kring matcherna i bandy-VM (ja, laget kommer dit) att de inte visas i kronologisk ordning, utan i en ordning som är tänkt att förhöja det dramatiska intrycket. Sådant tycker jag är fusk, och hör inte hemma i en film som kallar sig dokumentär. Det gör att jag så här i efterhand känner mig lurad, och dessutom osäker på vilka fler situationer i Trevligt folk som inte är riktigt “på riktigt”. Det hade helt enkelt varit bättre för mig om jag inte varit så nyfiken på slutställningen i bandy-VM 2014.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Contraption Maker

En Rube Goldberg-maskin är en ytterst komplicerad mackapär som genom en lång rad invecklade manövrer utför något som i slutänden är ganska elementärt. Ett system av drev, hamsterhjul, propellrar, trampoliner, bowlingklot, rep och taljor skulle exempelvis kunna användas för att byta kanal på TVn. I spelet Contraption Maker får man möjligheten att konstruera egna Rube Goldberg-maskiner.

Själva spelet består, i skrivande stund, av 229 maskiner där någon eller några delar saknas för att de skall fungera som det är tänkt. Spelarens uppgift är förstås att fixa mojängen. Problemen blir efterhand allt klurigare, men tack vare att man kan försöka sig på dem i vilken ordning som helst så kan man i teorin rätt lätt hitta den nivå av långsökthet som passar. Om jag ska vara ärlig så blir ändå problemlösandet i Contraption Maker snabbt ganska tradigt. Man genomskådar efter ett tag hur problemen är uppbyggda, och trots att komplexiteten i manickerna ökar så blir inte själva svårigheterna så mycket klurigare.

Som tur är så finns det också möjlighet att på fri hand skapa egna konstruktioner som kan göras i princip hur komplicerade som helst. Dessa kan man ladda upp och låta hela världens hobbyuppfinnare beundra. Man kan också skapa egna problemkonstruktioner som, förstås, kan laddas upp. Det är den här friheten som gör spelet riktigt roligt, även om det inte är så mycket spel längre utan snarare ett interaktivt skissblock. Glada färger och tydlig grafik livar upp spelet (man kan ignorera den hopplöst muntra musiken) och det är lätt att förstå vad varje konstruktionsdetalj gör, så det är bara att sätta igång byggandet.

Det är kul att känna sig kreativ.

Aftershock

Det är egentligen bara en enda föreläsning jag minns från kursen i seismologi som jag läste i Uppsala en gång i tiden. Föreläsaren gick glatt igenom en lång lista av historiska jordbävningar och antalet dödade, och varför många eller få dog i just den jordbävningen. En modern jordbävning stack verkligen ut: Tangshan 1976. Dödstalet som var med på föreläsningen var 750 000, men de officiella siffrorna är knappt en tredjedel av det. Anledningen till att jordbävningen var så förödande var att alla dåliga faktorer samverkade. Jordbävningen var kraftig, hade epicentrum rakt under en miljonstad, kolbrytning hade pågått i området i hundratals år, marken bestod av mjuka alluvialbildningar, ingen tidigare jordbävningshistorik i området så husen var inte byggda för att klara skakningar, den skedde på natten så de flesta i staden låg hemma och sov, och den skedde mycket plötsligt. Usch.

Filmen Aftershock, regisserad av Feng Xiaogang, är ett drama som inleds med den stora jordbävningen. Li Yuanni bor med sin make och sina tvillingar, en pojke och en flicka, i en liten lägenhet is Tangshan. Li och hennes man är utanför huset när jordbävningen slår till. Maken dör, men barnen hittas vid liv under rasmassorna inklämda under en betongbalk. För att lyfta på balken måste den först ruckas på, och det kommer att klämma ihjäl ett av barnen. Li tvingas därför välja vilket av barnen som ska räddas och vilket som ska dö, och båda barnen hör hennes val. I filmen får vi följa 32 år av efterdyningar från det traumatiska valet.

Aftershock är verkligen ingen munter film; nästan rakt igenom hela filmen hade jag tårar på gång i ögonvrån. Men att vara gråtfärdig i drygt två timmar är lite för mycket för mig. Den lugubra stämningen skulle ha kunnat brytas av med lite andra toner emellanåt. Filmen är gripande, hjärtskärande och sorglig. Berättelsen utvecklar sig också på ett fängslande sätt allteftersom filmen fortskrider. På det hela taget gör det att jag tycker om filmen. Jag får bara hoppas att jag aldrig kommer att behöva göra ett liknande val.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Inside Llewyn Davis

Det är tidigt 1960-tal och Llewyn Davis hankar sig fram som folkmusiksångare i ett vinterkallt Greenwich Village, New York. Han saknar bostad, så han sover på soffor hos bekanta i väntan på att slå igenom, men det är inte så lätt. Han var tidigare medlem i en stämsångande duo som var hyfsat kända bland entusiasterna i trakten men försöker nu att klara sig på egen hand. Han har spelat in en skiva med namnet Inside Llewyn Davis men hans manager är inte särskilt framåt med att sprida den. Vi får följa Llewyn Davis under en vecka av misslyckanden och besvär.

Filmen Inside Llewyn Davis är en dramakomedi, trots att förutsättningarna snarare borde dra den åt tragedihållet. Det beror på det ofta är så uppfriskande att se en film som bygger på en lång serie motgångar som radas upp. Bröderna Joel och Ethan Coen är regissörerna bakom filmen, och de har sett till att den hela tiden håller ett driv framåt. Det finns ändå alltid en anledning att gå vidare, att inte ge upp. Det är en attityd som jag uppskattar.

Ett viktigt element i filmen är förstås musiken – det hör ju till filmer som utspelas i musikermiljöer. Under T Bone Burnetts överinseende har filmen fyllts med sparsmakat instrumenterade stämningsfulla tidstypiska alster passar perfekt in i filmens atmosfär och till tidsperioden som gestaltas.

Detta gör naturligtvis att jag gillar filmen riktigt mycket, men det känns ändå som om det är något jag missat i den. Kan det finnas anspelningar, syftningar, paralleller och sådant som jag inte förstått, eller är det bara en rak historia. Jag vet inte om jag ska övertolka allt som sker i handlingen, och även bredvid densamma, eller om filmen bara narras med mig. Det är kattens namn som sått dessa tankar hos mig. En katt kan väl inte heta Ulysses utan anledning?

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Vem har snott mitt land?

Man kan tycka att 12 år är ganska kort tid när det handlar om böcker, men Vem har snott mitt land? av Michael Moore känns redan efter ett dussin år förvånansvärt inaktuell. Det är givetvis en naturlig följd av att boken förstås var brännande aktuell när det begav sig.

Vem har snott mitt land? berör politik och storfinans i USA i allmänhet, och George W Bush i synnerhet, och det är inga positiva omdömen som ges. Patriot Act och Irak-kriget kritiseras också ordentligt, liksom presidentens olje- och vänskapsförhållanden med terrorfinansiärer. Moore ger också en del praktiska råd om hur man talar med sin konservative svåger för att få matfrid under familjemiddagarna, och hur man bäst ser till att Bush inte får en period till som president. Det är det sistnämnda som är huvudsyftet med boken. Det är tydligt att Moore verkligen vill att Amerika ska öppna ögonen för hur dålig Bush är för landet. Tyvärr så blev det fyra år till med Bush för de stackars jänkarna, så boken fyllde inte sitt syfte till slut.

Boken är skriven i en ledig satirisk stil, som tyvärr verkar ha blivit lite kantstött under översättningsprocessen. Ovanligt nog, för en bok i den här stilen, finns det en rejäl uppsättning referenser längst bak i boken så att man får se att de många konspirationsidéerna som dyker upp i texten går att kontrollera på egen hand. I dagens upplysta tillvaro kan man också via WikiLeaks se att mycket av det som antyds och spekuleras om i boken faktiskt också var på riktigt. Det är faktiskt rätt skrämmande.

Batman: Arkham Asylum

Jag gillade Läderlappen som färgglad TV-serie, men sedan han gått och blivit mörkare och dystrare samt bytt svenskt namn till Batman tycker jag att han blivit lite trist. Konceptet är egentligen inspirerande med en superhjälte utan superkrafter som med hjälp av tekniska hjälpmedel och träning kan ge sig ut i en värld av superskurkar för att med våld och list kan samla ihop gäster till Arkham Asylum, det lokala mentalsjukhudet/fängelset, men frånvaron av humor på senare tid har fått mig att se honom som en riktig träbock. Därför var det med blandade förväntningar som jag började spela Batman: Arkham Asylum.

Spelet börjar med att Batman har fångat in Jokern och för honom till Arkham Asylum. Där finns redan ett stort antal av Jokerns hantlangare efter en brand i det vanliga fängelset, vilket passar Jokern alldeles utmärkt när han rymmer och smiter in i anläggningens inre gömmor. Hans infångande var förstås egentligen en del i en synnerligen avancerad plan att ta över kontrollen över Arkham Asylum med allt vad det innebär. Vilken tur att Batman redan är på plats eftersom han är den ende som kan stoppa Jokern och hans handgångne män. Det är Batman som spelaren styr.

Spelet är ett actionäventyrsspel, och det blandas rätt jämnt mellan smygande och slagsmålande med en del insprängda bossbataljer. Batman har en del tekniska mojänger till hjälp, och efter hand hämtar han fler så att man till slut har ett ganska stort urval av hjälpmedel för att smyga och slåss. Det känns dock lite konstigt att Batman inte brydde sig om att ha med sig allt från första början, men den gradvisa förbättringen av utrustningen behövs självklart för att spelet ska kännas lite mer omväxlande. Just omväxlingen är ändå den delen där jag tycker att spelet har sin största brist. Bossfajterna är förvisso trevligt varierade, men mycket av spelet går ut på att slå på samma ringa antal typer av småkriminella i olika miljöer, eller att smyga och en efter en oskadliggöra andra halvdumma ligister. Det blir enahanda i längden och då skulle det inte hjälpa ens om historien lysande, men det är den inte. Den är ändå, i sammanhanget, rätt vettig.

Rent tekniskt är spelet välgjort med synnerligen detaljerade miljöer och en stämning som passar en mörk Batman som hand i handsken. Jag hade lite problem att bli vän med tangentbordsstyrningen; det känns som om spelet egentligen bör spelas med en handkontroll för att slagsmålen ska flyta på på bästa sätt.

Jag hade trots allt riktigt trevligt när jag spelade Batman: Arkham Asylum. Gåtan hade placerat ut klurigheter i precis lagom mängd för att jag skulle känna det som en lagom utmaning att lösa allt, och effekterna av Fågelskrämmans skräckgas på Batman är alltid lustiga. Men framför allt är det Batmans tvära och humorlösa butterhet i allt han säger som jag tar med mig från spelet. Det är ju faktiskt roligt att han beter sig som om han är konstant proppmätt.