The Rite of the Christmas Dance

I år har det varit en del aktiviteter i Kiruna kopplade till World Space Week 2018, bland annat öppet hus idag på Rymdcampus. På kvällen rundades aktiviteterna av med den ryska rymdfilmen Spacewalker i regi av Dmitruj Kiselev. Av någon anledning har den inte tagits in till Sverige av något filmbolag så den visades med norska undertexter. Det gav en lite märklig känsla i en del replikskiften, men det fungerade bra.

Filmen handlar om kosmonauten Aleksej Leonov, som var den första människan att lämna en rymdfarkost för att göra en rymdpromenad. Man får följa med under förberedelserna och så förstås själva rymdfärden. Det intressanta med den verklighetsbaserade historien är att det mesta flyter på bra ända tills det är dags att avsluta rymdpromenaden. Då börjar det mesta att trilskas, och gå snett. Det blir därmed en mycket spännande film, trots att man vet att den kommer att sluta bra i och med att Leonov ju fortfarande är i liv.

Filmen i sig känns mycket påkostad. Den har den typiska storfilmskänslan med välgjorda scener, vackert foto, välorkestrerad bakgrundsmusik, snygga effekter och, tyvärr, rätt stora portioner sentimentalitet. Leonov framställs som en riktig karlakarl som med glatt humör och stort hjärta kan klara alla motgångar, och kombinerar detta med att vara en god konstnär och utmärkt pilot, och vars stora brist är en total oförmåga att känna rädsla. Det skulle alltså kunna bli lite såsigt och töntigt, det vill säga överdrivet publikfriande, men filmen klarar sig ifrån det på ett hyfsat sätt och ger istället en alldeles utmärkt filmupplevelse. Framför allt om man fascineras av historierna från rymdkapplöpningens tid.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio och Rymdcampus.

Filmen öppnar när ytterdörren öppnas. Innanför dörren står en kvinna som ser helt förstörd ut, och hon pekar rakt emot oss med en pistol. Vad har lett till detta?

Visserligen representerar Janet oppositionen i det brittiska parlamentet, men att bli utsedd till skugg-hälsominister, det vill säga oppositionens talesperson i hälsofrågor, är ändå ett stort steg mot att i framtiden leda partiet (The Party på engelska). För att fira utnämningen bjuder hon, tillsammans med maken, in ett antal vänner till sitt hem, och kalaset (The Party på engelska) kan börja. Ganska snart spårar tillställningen ur då alla de närvarande verkar bära på mörka hemligheter som sakta sipprar fram under den välbärgade akademiska ytan, och alla verkar vara medskyldiga (Party på engelska) till de flestas olycka på flera sätt.

The Party (bland annat partiet, kalaset, eller medbrottslingen på svenska) av Sally Potter är en satir förklädd till kammardrama, eller månne ett kammardrama med satirisk udd. Här menar jag kammardrama i meningen middag där alla blir allt elakare mot varandra allt eftersom hemligheter uppdagas. Skådespeleriet är lysande, med repliker som levereras med perfekt tajming och tyngd. Fotot är också lite speciellt i och med att det går i svartvitt, med många skarpa närbilder som medvetet ger ett lite klaustrofobiskt intryck. Det är drama och underhållning men filmen känns ändå lite kall, och det verkar ha med manuset att göra. Jag har helt enkelt svårt att förstå hur det kan komma sig att någon av de sju rollpersonerna egentligen reagerar som de gör under filmens gång. Men hur som helst så får man till slut i alla fall veta bakgrunden till filmens upptaktsscen. Och dessutom en fin slutknorr.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Man känner igen mycket från ett otal andra filmer. Det är sista året i high school i en rätt tråkig stad (Kaliforniens bortglömda huvudstad Sacramento den här gången), och det är dags att bli vuxen och komma därifrån. Lady Bird skulle alltså mycket enkelt försvinna i mängden, men Greta Gerwig har i sin regidebut lyckats få ihop en riktigt sevärd film som jag gillade att se.

Christine är sjutton år och har gett sig själv namnet Lady Bird och skaffat färgglatt hår för att utveckla sig själv till den hon själv vill vara. Familjen har det rätt knapert, hennes katolska skola är ointressant, och hon befinner sig i något slags ständigt känslomässigt krig med sin mamma. Hon vill komma bort från alltihopa och istället landa på något av de friare collegen på östkusten men hennes betyg verkar inte räcka till något annat än ett delstatscollege.

Filmen Lady Bird känns nästan lite loj på ytan, dels i själva ämnet men också hur det framförs. Tempot är egentligen ganska lugnt, men allting är vältajmat och leder historien rätt rappt framåt ändå. Skådespeleriet är fantastiskt och många av scenerna är mycket genomtänkta, även om det finns ett par lite onödiga billiga, men publikfriande, poänger. Överlag ligger en stor portion ömhet över filmen, där den viktiga frågan ställs rakt ut om huruvida kärlek och uppmärksamhet egentligen är samma sak. Jag antar att det kan vara så. Att det man ägnar stor tid åt att racka ner på är det man egentligen älskar.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Lille femårige Saroo vill visa sig lika stor som sin storebror så han tjatar sig med ut på nattjobb runt byn för att skrapa ihop lite mat till familjen, där mamma jobbar på ett stenbrott och pappa inte finns. Han somnar olyckligtvis på ett tåg, och kommer ifrån allt och alla han känner eftersom han inte kan komma ut ur tåget förrän flera dagar och över hundra mil hemifrån. Han hamnar då i det folkmyllrande Calcutta, där han inte förstår sig på miljön och inte talar språket. Det blir förstås en stor omställning och han har tur som klarar sig vidare till att slutligen bli adopterad av ett välvilligt par från Australien. Senare, som vuxen, räcker det då med en lukt, en smak, för att Saroo ska drabbas av en svår identitetskris och han bestämmer sig för att försöka hitta tillbaka hem igen. Men hur gör man det?

Filmen Lion av Garth Davis bygger på en verklig historia och det känns direkt att den är gjord för att locka fram tårarna. Själva historien är mycket stark, och filmens inledande del, när den lille gossen kommer bort, är riktigt bra. Men filmen drar sedan åt något Hollywoodliknande håll där det inte verkar finnas några nyanser i berättandet. Fotot är vackert, musiken en smula smetig, och skådespelarna gör ett tämligen bra jobb. Efter filmen känns det ändå som att mina tårar har lockats fram genom manipulation. Svåra personliga trauman används som ursäkt för att skapa en film för att tjäna pengar och vinna filmpriser. Det är nog den aspekten som gör att filmen inte riktigt sitter rätt hos mig.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

I den sakta borttynande orten Lafors har skinn- och textilindustrin historiskt varit källan till välstånd, eller i alla fall skälet till hela ortens existens. En typisk bruksort alltså. När den tyska lågpriskedjan Superbilly visar intresse för att bygga varuhus i staden vaknar kommunens ledning till liv. Det handlar ju ändå om hundratals nya fräscha arbetstillfällen. För att få hem varuhuset till Lafors, och inte till det konkurrerande Alingsås, känner de att de akut måste fixa till kommunens image med hjälp av en reklamfilm. Eftersom kulturbudgeten redan tömts är det lite ont om resurser, så de provar att låta högstadiets ungdomar göra filmer om hur de upplever Lafors. Resultaten blev inte direkt vad kommunen sökte, så de anlitar en professionell filmare från Stockholm för att göra filmen. Då vägrar två flickor, Aida och Dana, att sluta med projektet utan de fortsätter att dra runt med mopeden och filma på sitt sett.

Amatörer av Gabriela Pichler är en både arg och varm film, och ganska politisk eller kanske snarare anti-politisk med tanke på hur futtigt kommunens ledning beter sig. Det som mest sticker ut med filmen är skildringen av människorna i den. Alla känns som riktiga personer, med goda och dåliga sidor, och blandningen av folk känns realistisk. Den känslan hjälps också fram av att stilen i filmen närmast är dokumentär, och att skådespelarna i alla fall för mig är okända. Ett par scener i filmen känns lite väl sökta, som när en tiggare stör filmarens vision, och det är ganska många minuter av filmen som tillbringas på moped. Men filmen är underhållande trots att den inte direkt lockar till skratt. Det är närmast någon slags igenkänningsglädje man känner, någonstans bakom skämskudden.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Höstens säsong av filmer på Kiruna filmstudio har nu dragit igång, och först ut var Woody Allens senaste film, Wonder Wheel.

Filmen utspelar sig under tidigt femtiotal på Coney Island, New Yorks nöjesfält och badstrand, ungefär när områdets storhetstid redan hade passerat. En av strandens badvakter vänder sig mot kameran och börjar berätta en historia om Carolina och vad som hände henne. Hon är där för att söka upp sin far som hon rymt ifrån fem år tidigare för att gifta sig med en maffiakille. Nu är hon på flykt åt andra hållet efter att ha lämnat information till polisen. Eftersom historiens berättare, badvakten, drömmer om att slå igenom som pjäsförfattare så blir historien dramatisk, och intrigen komplex när starka känslor börjar blanda sig i. Pappan sköter en karusell och försöker hålla sig från spriten, och hans nya fru sliter som servitris.

Filmen är snyggt färgsatt. Scenerna på stranden ser ut som ett lätt gulnade gamla vykort, och nöjesfältets färggranna lyktor lyser upp den ganska dystra bostaden som ligger mitt bland på nöjesfältet. Filmens berättarbadvakt är fixerad vid Eugene O’Neill, och det är i alla fall för mig alldeles tydligt att filmen är tänkt som en hyllning till den typen av teaterpjäser som han skrev. Staplandet av livslögn på livslögn för också mina tankar till Ibsen, men samtidigt avslöjar den evinnerliga pratigheten att det är Woody Allen som ligger bakom.

Filmen blir en nostalgisk drama-pastisch som är hantverksmässigt välgjord och intrigen är rätt spännande och intressant samtidigt som den liksom känns välbekant. Tyvärr tycker jag att manuset, själva den skrivna pjäsen (teatrigheten), inte riktigt håller måttet. Wonder Wheel blir därmed som en hyfsad filmversion av en svag teaterpjäs som bygger på en god idé.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.