The Rite of the Christmas Dance

Under den stora svälten på Irland 1847 kommer en desertör hem efter att ha tjänat som brittisk soldat ute i samväldet. Han finner ett hemland i svår hungersnöd, under hårdför engelsk ockupation och dessutom har hans mor dött och hans bror blivit hängd. Han ger sig ut för att leta rätt på de ansvariga för eländet, och hämnas de döda. Engelsmännen letar upp en annan härdad krigsveteran för att stoppa den ursinniga hämndturnén.

Filmen Black ’47 av Lance Daly är hård, blodig, våldsam, lerig, och inte så bra som jag hade hoppats. Eftersom historierna kring den stora svälten inte är särskilt omtalade här, i alla fall inte så att jag har hört det, så hade jag gärna haft en lite mer analyserande film. Istället är det en film som inleds närmast som ett parodiskt pekoral och som fortsätter som en klassisk hämnd-western. Det blir rätt platt, men ändå lite uppfriskande när det repetitiva skjutandet blir så långsamt i och med att vapnen är mynningsladdade med löst krut. Trots det hade jag förmodligen uppskattat en ren eländesskildring mera utan att ha en närmast övermänskligt stridskompetent hämndmaskin i farten.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Två sistaårsstudenter, Theo och Kurt, på gymnasiet tar en dag 1956 tåget från hemstaden Stalinstadt, nuvarande Eisenhüttenstadt, i Östtyskland till Berlin för ett litet besök i väst. De smiter in på en bioföreställning och råkar då innan huvudfilmen få se en journalfilm om vad som något tidigare hänt i Budapest. De märker att berättarperspektivet i filmen inte motsvarar vad de själva hört från nyhetskällorna hemmavid på den östra sidan. När de berättar för klasskamraterna vad som hänt leder det hela till en spontan tyst minut i klassrummet som ett slags stöd för ungrarna. Det skulle de inte ha gjort i en statlig institution i ett efterrevolutionärt samhälle som präglas av paranoia inför eventuella kontrarevolutioner. Den lilla naiva protesten leder till utredningar från allt högre ort, och allt kraftfullare åtgärder från de styrande.

Det känns lite oväntat att filmen Den tysta revolutionen av Lars Kraume bygger på en händelse som hänt i verkligheten. Historien känns alltför filmisk för det. Den tar rätt god tid på sig att komma igång och känns till att börja med ganska tillrättalagd och prydlig. Efterhand blir den ändå allt mer obehaglig när den stora kommunistiska maktapparaten kommer igång och börjar jaga syndabockar. Det är inte heller särskilt lång tid efter kriget, så det finns en hel del öppna sår som aldrig läkt. Filmen i sig är ganska konventionell, men den är sevärd och välspelad. Märkligt nog håller sig filmskaparna ifrån att dra paralleller till samtiden, utan håller sig till mera allmängiltiga frågor såsom civilkurage och kollektivets ansvar gentemot individen. Det är faktiskt rätt skönt.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Tina har aldrig passat in och har varit mobbad hela livet, men hon har en ovanlig talang som gör henne till en utmärkt tulltjänstekvinna vid en färjehamn: Hon kan lukta sig till mänskliga känslor, och kan därför avgöra om resenärerna som går av färjan har rent mjöl i påsarna, eller om de smugglar något otillbörligt över gränsen. En dag går en man förbi som inte luktar som någon annan gjort, och han ser också ungefär ut som Tina. Det börjar gå upp för Tina att kanske verkligen är annorlunda än människorna i hennes omgivning, än människor över huvud taget.

Filmen Gräns av Ali Abbasi bygger på en novell av John Ajvide Lindquist, och är ett spännande hopkok av filmgenrer. Den utforskar gränser av allehanda slag, inte bara genrer, utan även moraliska, sexuella, nationella, biologiska, och mytiska sådana. Man skulle också kunna dra till med det gamla, och lite trötta temat, att hitta sig själv. Handlingen går i riktningar som inte är de mest väntade, vilket känns riktigt uppfriskande. Skådespelarna gjorde överlag ett bra jobb, och framför allt huvudrollen (Eva Melander, min gamla klasskamrat, tjo!) markerar sitt utanförskap rent fysiskt på ett imponerande sätt. Så filmen är bra, men framför allt är den minnesvärd.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Den årliga filmfestivalen i Kiruna har dragit igång igen, men den här gången har jag varit på resa och därför missat större delen. Lagom till festivalens näst sista dag är jag i alla fall på plats för att spisa lite film. Tursamt nog hann fick jag tillfälle att inleda min festival med Goliat av Peter Grönlund, en omtalad film. Och bra.

I filmens början är den sjuttonårige Kimmie i slagsmål, och det går inte så bra för honom där. Det är inte så bra ställt för honom i övrigt heller. Han bor i någon mellanstor mellansvensk stad där det mesta verkar ha lagts ned. Hans pappa är yrkeskriminell sedan bruket lade ner och på väg in på kåken igen för att sitta av 16 månader, och hans mamma lider av fibromyalgi och kan inte arbeta. Därför finns ett starkt tryck utifrån att skola in Kimmie i släktens kriminella aktiviteter så att han, mor och två småsyskon ska fortsätta ha någonstans att bo. Kimmie själv vill däremot få ut något mer av livet, och arbeta som vanligt folk.

Filmen berättar historien mycket effektivt, med många starka rolltolkningar. Det största intrycket under filmen är känslan av hopplöshet, och av att samhället liksom bara finns till för andra. Hela välfärdssystemet verkar bara passivt stå och titta på, och valaffischernas prydliga politikerbilder som fyller många av bakgrunderna förtydligar utanförskapet i den före detta bruksorten. Kanske balanserar filmen för mig på gränsen mellan socialrealism och exotism, eftersom jag inte har några erfarenheter från miljön som beskrivs, men den är så välgjord och grundhistorien så effektiv att jag kan skjuta sådana tankar åt sidan.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Många filmer man ser hör naturligt ihop på ett eller annat sätt. Dagens film, The Railway Man av Jonathan Teplitzky, har helt klart starka kopplingar med gårdagens film (Bron över floden Kwai) i och med att bygget av järnvägen mellan Singapore och Rangoon spelar en viktig roll. Filmen bygger på en självbiografi av Eric Lomax.

Filmen tar sin början under tidigt 1980-tal, och man får följa den starkt järnvägsintresserade, men illa mustaschprydde, Eric Lomax som berättar för sina vänner på klubben för krigsveteraner om sin senaste järnvägsresa. Han hade träffat en kvinna ombord på tåget, och han insåg i efterhand att han hade gått och blivit kär. Det hela leder till att han gifter sig med henne, men när allt borde vara som lyckligast börjar obehagliga posttraumatiska stress-symptom tränga sig på och Lomax får svåra flashbackar från sin tjänstgöring under andra världskriget. Han var nämligen en av de brittiska soldater som efter kapitulation användes som slavar för att bygga dödens järnväg tvärs igenom den sydostasiatiska djungeln. En annan av de överlevande krigsfångarna lyckas snoka var en av de gamla japanska plågoandarna håller till. Hur långt är Lomax villig att gå för att skapa sin egen inre frid?

Filmen är en ordentlig snyftare. Å andra sidan berättar den historien på ett rätt återhållsamt, kanske till och med känslosvalt, sätt, så den ger ett lite märkligt intryck på det sättet. Berättelsen följer olika tidslinjer, dels i 80-talet och dels under kriget, vilket är gjort på ett tämligen stelt sätt. Sorg och själaplågor skildras i alla fall med stor skicklighet, och det är det man får ta till sig av filmen. Det är ingen storslagen episk historia, utan den handlar om en mans väg tillbaka till livet efter fyrtio år av inre plågor.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.