Category: Recension / Review

En mycket regnig natt lämnar en kvinna ett litet spädbarn vid en så kallad bäbislucka i anslutning till en kyrka. För mig var företeelsen ny, men den existerar i ganska många länder som en möjlighet för en kvinna att anonymt lämna ifrån sig sitt nyfödda barn om hon av någon anledning inte anser sig kunna ta hand om det. Kvinnan ifråga observeras på avstånd av två poliser som är på jakt efter olaglig hantering av barnadoptioner. Barnet stjäls från kyrkan av två rätt godhjärtade småfixare just för att bortadopteras svart till något barnlöst rikt par mot kontanter. Mamman ändrar sig något senare och återvänder till kyrkan, men barnet finns alltså inte längre där. Hon, och tjuvarna, ger sig, efter lite diskussion, iväg för att hitta lämpliga kunder, med polisen i hälarna.

Ämnet i Hirokazu Kore-edas Min vackra stjärna är väldigt mörkt, men filmen är sympatisk och lågmäld vilket lyfter upp den. Alla inblandade i historien har någonting i bakgrunden som gör att man förstår deras handlingar, hur irrationella de än kan verka till en början och hur oetiska de rent juridiskt är. Mot slutet känner man varmt för alla huvudpersonerna i filmen, just för att de försöker följa vad deras hjärtan anser är rätt. Det gör förstås att filmen ibland rör sig nära diverse moraliska fallgropar, men de undviks elegant. Filmen ställer frågor om vad som är etiskt och moraliskt riktigt att göra i många komplexa frågor, framför allt i ett samhälle som ofta inte premierar humanism framför andra egenskaper.

Filmen är mycket bra, men det tar ett litet tag att komma in i handlingen eftersom det är ett par olika trådar som nystas upp samtidigt, men i olika takt. Min vackra stjärna är stillsam, och samtidigt vass.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

På en båt på väg ut från Beiruts hamn 1977 sitter Alice och skriver ett brev till sin make. Hon är precis på väg att lämna inbördeskrigets Libanon för att motvilligt resa till sitt gamla föräldrahem i Schweiz. Så inleds Chloé Mazos film Himmel över Libanon, och av den beskrivningen skulle man kunna tro att filmen är upplagd för att vara en bedrövligt tung och mörk historia, men det är närmast tvärtom.

I sitt brev beskriver Alice de senaste tjugo åren i sitt liv. Efter en strikt uppväxt i alperna på femtiotalet hittar hon ett jobb som barnflicka i det myllrande Beirut. Hon blir förälskad i staden och i en man, Joseph, som konstruerar raketer för att skicka upp den första libanesen i rymden. De blir ett par, skaffar sig en stor och prydlig lägenhet, bildar familj och lever helt underbara liv. När konflikterna i landet börjar mullra fram emot mitten av sjuttiotalet är de närmast besvikna på alla som lämnar Libanon.

Det är i filmen form som Himmel över Libanon sticker ut. Framför allt inledningsvis består filmen av en oemotståndlig blandning av talad teater framför målade fonder, dockanimationer, journalfilmer och Libanon självt skildras som en kvinna i cederträdsklänning. När kriget kryper närmare minskar lekfullheten, men filmen tar ändå oväntade vägar för berättelsen. Det är ganska genomgående en lätt och ljus historia, men sorgen tränger sig ändå in bakom den ljusa fasaden.

Känslan genom hela filmen blir en smula som den som finns i gamla surrealistiska stumfilmer, eller i gamla sagor. Därför är det som mest lever kvar i mig efter filmen just den där känslan av nostalgi till något som aldrig kommer tillbaka. I andra hand är det de anarkistiska filmiska berättargreppen, och först därefter kommer själva handlingen.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Jag tycker att det blir tokigt när filmer som av någon anledning inte fått någon svensk titel istället begåvas med en engelsk titel genom slentrian. Rose Boschs film Avis de mistral har exempelvis fått heta My Summer in Provence när den visas i Sverige, vilket dessutom kan skapa förvirring då den lite nyare filmen Les temps de secrets heter Min sommar i Provence i Sverige.

Nåväl, My Summer in Provence inleds på tåget till Avignon där Adrien, Léa och Théo åker med sin mormor. Deras pappa har precis lämnat familjen, och deras mamma har farit till Montreal för en praktikplats, så det blir alltså deras mormor som får ta ansvaret för ungdomarna över sommaren. Hon tar med dem till sin särboende make i Provence, barnens morfar, som de aldrig träffat eftersom deras mamma rymde hemifrån för sjutton år sedan. Ett lite problem är dock att han inte förvarnats om deras besök, så det blir lite spänd första kontakt med barnbarnen. De är stadsbarn, och han är olivodlare, så det blir skarpa kulturkrockar, men eftersom det här är en feelgoodfilm så blir samvaron bättre allt eftersom.

Filmen är roande och upplyftande för stunden, men den har inte något speciellt djup. Många situationer känns synnerligen franska även om dialogen är lite mer återhållen än vad man skulle kunna vänta sig med tanke på ursprungslandet. Det blir precis lagom dramatiskt, och skådespelare och regissör gör ett gott arbete med ett ganska klyschigt manus. Allt utspelar sig också i en vacker sydfransk, något turistig, miljö så den är också fin att titta på. Den lider dock en hel del av att vara ganska anonym, så det är stor risk att jag inte minns någonting av filmen om ett par veckor.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Det filmer som är så pass trivsamma att det inte gör något att man ser om dem lite då och då. The Intern av Nancy Meyers är just en sådan film, och jag har nu sett den åtminstone tre gånger. Även om den stundtals är övermåttan fånig och gullig så sitter jag och trivs framför den. Jag har väl lite fån och gull i mig.

Filmen rör sig kring en näthandelssajt med bas i Brooklyn som har vuxit enormt snabbt. Ben Whitaker är en pensionerad änkling som har lite svårt att fylla sina dagar med innehåll, och söker därför en så kallad pensionärspraktikantplats (Senior Intern) på sajtens huvudkontor som av oklara anledningar har utannonserats. Jules Austin är hjärnan och hjärtat bakom sajten, och hon får lite mot sin vilja Ben som personlig praktikant. Jules har lite svårt att para ihop familjelivet med sina affärsframgångar men med hjälp av Bens livserfarenhet så styrs allt upp till det bättre.

Jag borde egentligen inte gilla det här dravlet, men jag gör det ändå. The Intern är gjord med ett gott humör, och skådespelarna i huvudrollerna (Robert De Niro och Anne Hathaway) är på topp, så att jag inte behöver bry om dess brister. Det finns en rent idiotisk sekvens i filmen där ett felskickat meddelande ska åtgärdas, men det påverkar ändå inte mitt goda humör. Jag är till och med opåverkad av den återkommande tanken i filmen att en kvinna i karriären inte skulle kunna vara lycklig.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Levan Koguashvilis film Brighton 4:e gatan följer inte riktigt mönstret för hur en film brukar byggas upp. Man får följa med på ett skeende snarare än att en historia berättas. Det börjar inne på ett inrökt ölkafé i Tblisi där TVn visar en match mellan Liverpool och Manchester United. En man vinner lite pengar på ett sent mål och blir så glad att han irriterar en av de andra gubbarna så pass att det drar ihop sig till handgemäng. Den förlorande kastas ut, och man förstår att han spelat bort väldigt mycket: Alla pengar hans fru skickat honom från New York för att ordna med lägenhet. Bostadslös får han hjälp med att hitta en tillfällig bostadslösning av sin bror Kakhi, en gammal brottningsmästare. Det är nu det visar sig att det är på Kakhi som filmens huvudsakliga fokus ligger. De handlar stora mängder ost, för Kakhi är på väg till Amerika för att besöka sin svägerska och för att kolla upp hur hans son Soso egentligen har det. De håller till i Brighton Beach i New York där många immigranter från de gamla sovjetrepublikerna bor. Soso har sina egna bekymmer med en stor skuld till ryska organiserade brottslingar, medicinstudier som står på paus, och ett uppehållstillstånd som är på väg att löpa ut. Kakhi tar sig an allt detta med ett lugn som bara gamla mästare verkar kunna ha.

Filmen ger liksom en ögonblicksbild av vardagsliv och fattigdom, med människor som sliter för att få livet att gå ihop. Det är ju inte bara Kakhi man får följa, utan det är framför allt livet hos dem i hans omgivning. Det är en ganska blandad uppsättning av folk som inte har det så lätt i New York, men georgier, uzbeker och kazaker kan i alla fall sjunga tillsammans och även bära varandras bördor

Regissörens val att inledningsvis inte förklara någonting alls, utan bara låta tittaren följa med tar ett litet tag att vänja sig vid. Men när man inser att det bara är att luta sig tillbaka och se vad som händer så märker man hur ömsint gjord filmen är. Brighton 4:e gatan bjuder på en ganska stillsam humor, en del spänning, och en mycket stor dos faderskärlek. Det är en sevärd film som sticker ut tack vare att den känns så pass ovanlig.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.