Recension / Review – Page 79 – The Rite of the Christmas Dance

Min onkel

Jacque Tatis Min onkel är ett tidlöst tidsdokument. Dels är filmen en efter drygt 50 år fortfarande aktuell satir om det moderna samhällets absurditeter, och dels visar den upp spännande franska miljöer från tiden som även i Sverige innebar stadssaneringsprocesser. Den råkar också vara en av mina favoritfilmer.

Filmen följer herr Hulot som är en något gammelmodig, och tämligen fumlig, man som bor vid ett traditionellt men nedgånget litet torg i Paris, där livet är så stadsfranskt man kan tänka sig. Hans syster och hans svåger däremot bor i en hopplöst modern villa fylld med tekniska innovationer och designdetaljer – även den tillvaron mycket fransk. Deras son trivs inte riktigt i den miljön, utan vill hellre vara med sin morbror och leka fritt. Svågern tycker att Hulot är en dålig förebild för sin son, och försöker därför se till att Hulot får jobb på hans plastslangsfabrik.

Hela filmen är lekfull, fylld av små genomtänkta detaljer, och gjord med gott humör. Alla rollpersoner är rejält hårdragna karikatyrer, men de verkar trivas så bra ändå med sina liv så det gör inte så mycket. De blir ändå riktiga personer. Musiken driver också på genom filmen, och sätter stämningen rätt. Tyvärr känns det som om filmen är lite i längsta laget med en del situationer och scener som drar ut lite på tiden. Jag kan inte sitta och småle hur länge som helst. Jag är ju en mycket allvarlig och seriös man. Men nog skulle jag gärna vilja vara en Hulot istället.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

The Magician King

An easy assumption is that the story in the sequel to The Magicians by Lev Grossman would start where the first book ends, in particular since it ended with some sort of cliff-hanger, but it seems that Grossman avoids the obvious whenever possible. Instead, The Magician King begins somewhat later with Quentin Coldwater as a well established co-ruler of a magic kingdom.

Quentin is bored and is thus looking for a quest, since quests are what heroes spend their time on, and he wants to be the hero of the story. He rather arbitrarily refurbishes a ship and sets sail to the Outer Island to collect a small amount of tax money. This is actually the starting of a complex quest which whole point is unknown for a large part of the story.

The magician king also tells the tragic story about the one who did not pass the entrance tests to Brakebills, the magic academy from the first book, and who learns to perform magic anyway in potentially the hardest way possible. This one is another co-ruler of the magic kingdom, but appears to broken as a human.

It turned out that I liked the book. This was a bit unexpected because I was not particularly fond of the first book, and started reading this one only thanks to the cliff-hanger ending of the first one. The story is significantly more coherent and it felt as if the characters have matured – not in the sense that they are older (they are of course), but that they are more realistically described. They are more human, and in some cases more unhuman. Now they have personalities and not just personality sketches. The aspects I liked of the first book, its originality and its unpredictability, are still present making this book an enjoyable read for me.

Now I am curious how many other cases there are of books that I dislike which have sequels that I like. There may be many potential favourite readings hiding behind a poor first book. Interesting…

The Interview

The Interview, regisserad av Evan Goldberg and Seth Rogen, är en film som det blev ett väldigt ståhej kring i fjol. Den ledde till officiella protester från Nordkoreas ledning, och anses ha varit den huvudsakliga orsaken till en större hack-attack hos Sony Pictures Entertainment, redan innan filmen haft premiär. Det är alltså en film som det känns bra att ha sett, men kändes det bra att se den? Skramlar tomma tunnor mest?

Intrigen är rätt enkel. Dave Skylark är en tämligen korkad amerikansk pratshowvärd som känner att han inte tas på allvar av de mer seriösa journalisterna. Han lotsas någorlunda stadigt framåt av programmets producent, Aaron Rapoport. För att visa vad de går för lyckas de märkligt nog ordna ett intervjutillfälle med Kim Jong-un. Det gör att CIA kontaktar dem för få dem att lönnmörda Kim Jong-un när de har möjligheten. Skylark och Rapoport beger därför till Nordkorea med gift i packningen och ett äventyr framför sig.

Under filmen irriterade jag mig på det kassa skådespeleriet som de båda huvudrollsinnehavarna visade prov på, och gag skrattade inte åt de flesta av de uppenbara skämten eftersom jag helt enkelt inte tyckte de var roliga. Men filmen är lättsmält och travar på i gott tempo hela vägen, och det finns en del ganska intressanta poänger i handlingen även om filmen i sig är mycket ytlig. En höjdpunkt för mig var att filmen innehåller en scen där Scorpions gamla vedervärdiga “Wind of change” faktiskt fungerar perfekt i soundtracket. Det trodde jag inte kunde ske.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Trevligt folk

Under sommaren 2013 föddes idén till ett integrationsprojekt för somaliska invandrare i Borlänge: De ska lära sig att spela bandy och därefter delta i bandy-VM i Irkutsk som ett somaliskt landslag. Filipåfredrik får nys om projektet och beslutar sig för att se till att det dokumenteras i filmformat. Filmen Trevligt folk är resultatet.

I filmen får vi följa de glada Borlängesomalierna som tidigare aldrig spelat bandy, eller ens stått på ett par skridskor, när de tar de första stapplande stegen mot VM. Man får följa projektets initiativtagare, en kuf med namnet Patrik Andersson, i vardagslivet och i kontakt med media och sponsorer. Pelle Fosshaug är deras tränare, och därmed också Somalias första förbundskapten i bandy.

Man skulle kunna tro att filmens ämne inbjuder till lyteskomik, men regissörerna Karin af Klintberg och Anders Helgeson lyckas hålla en varm och hjärtlig ton filmen igen trots att det i alla fall till en början är många bilder på vingliga ben och omkulltrillningar. Filipåfredrik är dessutom duktiga på att få folk att öppna upp sig, vilket gör att det känns som om många av de som kommer till tals talar från hjärtat på ett sätt som annars inte är alltför vanligt. Det gjorde att jag gillade filmen.

Tyvärr upptäckte jag när jag kollade upp detaljerna kring matcherna i bandy-VM (ja, laget kommer dit) att de inte visas i kronologisk ordning, utan i en ordning som är tänkt att förhöja det dramatiska intrycket. Sådant tycker jag är fusk, och hör inte hemma i en film som kallar sig dokumentär. Det gör att jag så här i efterhand känner mig lurad, och dessutom osäker på vilka fler situationer i Trevligt folk som inte är riktigt “på riktigt”. Det hade helt enkelt varit bättre för mig om jag inte varit så nyfiken på slutställningen i bandy-VM 2014.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Contraption Maker

En Rube Goldberg-maskin är en ytterst komplicerad mackapär som genom en lång rad invecklade manövrer utför något som i slutänden är ganska elementärt. Ett system av drev, hamsterhjul, propellrar, trampoliner, bowlingklot, rep och taljor skulle exempelvis kunna användas för att byta kanal på TVn. I spelet Contraption Maker får man möjligheten att konstruera egna Rube Goldberg-maskiner.

Själva spelet består, i skrivande stund, av 229 maskiner där någon eller några delar saknas för att de skall fungera som det är tänkt. Spelarens uppgift är förstås att fixa mojängen. Problemen blir efterhand allt klurigare, men tack vare att man kan försöka sig på dem i vilken ordning som helst så kan man i teorin rätt lätt hitta den nivå av långsökthet som passar. Om jag ska vara ärlig så blir ändå problemlösandet i Contraption Maker snabbt ganska tradigt. Man genomskådar efter ett tag hur problemen är uppbyggda, och trots att komplexiteten i manickerna ökar så blir inte själva svårigheterna så mycket klurigare.

Som tur är så finns det också möjlighet att på fri hand skapa egna konstruktioner som kan göras i princip hur komplicerade som helst. Dessa kan man ladda upp och låta hela världens hobbyuppfinnare beundra. Man kan också skapa egna problemkonstruktioner som, förstås, kan laddas upp. Det är den här friheten som gör spelet riktigt roligt, även om det inte är så mycket spel längre utan snarare ett interaktivt skissblock. Glada färger och tydlig grafik livar upp spelet (man kan ignorera den hopplöst muntra musiken) och det är lätt att förstå vad varje konstruktionsdetalj gör, så det är bara att sätta igång byggandet.

Det är kul att känna sig kreativ.

Aftershock

Det är egentligen bara en enda föreläsning jag minns från kursen i seismologi som jag läste i Uppsala en gång i tiden. Föreläsaren gick glatt igenom en lång lista av historiska jordbävningar och antalet dödade, och varför många eller få dog i just den jordbävningen. En modern jordbävning stack verkligen ut: Tangshan 1976. Dödstalet som var med på föreläsningen var 750 000, men de officiella siffrorna är knappt en tredjedel av det. Anledningen till att jordbävningen var så förödande var att alla dåliga faktorer samverkade. Jordbävningen var kraftig, hade epicentrum rakt under en miljonstad, kolbrytning hade pågått i området i hundratals år, marken bestod av mjuka alluvialbildningar, ingen tidigare jordbävningshistorik i området så husen var inte byggda för att klara skakningar, den skedde på natten så de flesta i staden låg hemma och sov, och den skedde mycket plötsligt. Usch.

Filmen Aftershock, regisserad av Feng Xiaogang, är ett drama som inleds med den stora jordbävningen. Li Yuanni bor med sin make och sina tvillingar, en pojke och en flicka, i en liten lägenhet is Tangshan. Li och hennes man är utanför huset när jordbävningen slår till. Maken dör, men barnen hittas vid liv under rasmassorna inklämda under en betongbalk. För att lyfta på balken måste den först ruckas på, och det kommer att klämma ihjäl ett av barnen. Li tvingas därför välja vilket av barnen som ska räddas och vilket som ska dö, och båda barnen hör hennes val. I filmen får vi följa 32 år av efterdyningar från det traumatiska valet.

Aftershock är verkligen ingen munter film; nästan rakt igenom hela filmen hade jag tårar på gång i ögonvrån. Men att vara gråtfärdig i drygt två timmar är lite för mycket för mig. Den lugubra stämningen skulle ha kunnat brytas av med lite andra toner emellanåt. Filmen är gripande, hjärtskärande och sorglig. Berättelsen utvecklar sig också på ett fängslande sätt allteftersom filmen fortskrider. På det hela taget gör det att jag tycker om filmen. Jag får bara hoppas att jag aldrig kommer att behöva göra ett liknande val.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.