Recension / Review – Page 44 – The Rite of the Christmas Dance

Borderlands: The Pre-Sequel

För att förstå namnet Borderlands: The Pre-Sequel räcker det med att förstå att handlingen i spelet utspelar sig efter Borderlands, men före Borderlands 2, vilket alltså gör det till en för-uppföljare. För att göra tidslinjen lite mera komplex inleds spelet en tid efter händelserna i Borderlands 2 med ett fångförhör. Där återberättas historien om hur fyra äventyrare (det är dessa fyra karaktärer man kan spela, om man inte betalar mera för sig) skulle ta sig till månen Helios, men överfölls av ondingar och hamnade efter en hel del besvär på en annan måne, Elpis. Och det var bara början på komplikationerna. Det är dessa komplikationer som man måste genomlida som spelare.

Uppbyggnaden av Borderlands: The Pre-Sequel är i stort sett densamma som i Borderlands 2, med ett par nya spelmekanismer. Det är alltså en förstapersonsskjutare i rymdmiljö där man vet vad man får. Det är alltså inte så mycket nytt utan spelet känns närmast som en utbyggnad av tvåan. Historien är inte särskilt upphetsande, och uppdragen man gör är inte särskilt varierande vilket även gäller miljöerna där spelet utspelas.

Spelet är rätt underhållande, men inte så intressant. En spännande känsla när man spelar är att spelet på något sätt kombinerar totalkaos med att man i stort sett bör min-maxa för att det ska flyta på bra. Det är dessutom kryddat med någon slags avslappnad australiensisk humor, som ofta fungerar bra i sammanhanget men ibland bara blir påfrestande. Spelet är tillräckligt trevligt för att spela igenom en gång, men jag känner ingen lust att fortsätta spela nu när den sista bossen besegrats. Jag vet ju redan hur det slutar nu, eller hur det börjar.

Herr Arnes penningar – Liljecronas hem – Körkarlen

Ibland förvånar jag mig själv med hur långsamt jag kan läsa vissa böcker, även om de är bra. Exempelvis har det tagit löjligt lång tid för mig att komma igenom en inte särskilt tjock samlingsbok med tre av Selma Lagerlöfs kortare historier. Den begränsade lästakten beror i regel på att det ofta har kommit något emellan, så att det inte finns någon riktigt lämplig lästid på kvällen. Men nu är jag äntligen klar!

Herr Arnes penningar utspelar sig i Bohuslän då den danske kungen Fredrik II bestämde över området. En kall vinternatt mördas alla i Herr Arnes hem av rövare som stjäl hans silverpenningar och bränner ner huset, men fosterdottern Elsalill kommer undan. Hon blir senare förälskad i en soldat som hon inte känner igen som familjens mördare, och hon får möta sin fostersysters vålnad som öppnar hennes ögon för vem soldaten är.

Liljecronas hem utspelar sig till största delen runt Lövdala prästgård på botten av en uttorkad sjö det djupaste Värmland. Historien börjar när vi får följa med lilljänta när hon en kall vinterdag hamnar på Lövdala som kammarpiga. Hon knyter an till prästdottern Maja Lisa, som har en eländig tid. Hennes far, pastor Lyselius, har nämligen gift om sig med en elak kvinna som gillar att plåga andra i allmänhet, och styvdottern i synnerhet.

Körkarlen handlar om en nyårsnatt. Slumsystern Elsa ligger för döden i tuberkulos, och hon ber de andra frälsningssoldaterna om att skicka efter David Holm, vilket de inte alls kan förstå. Han är dock en alkoholiserad och mycket ondsint man som inte vill ha med henne att göra. Holm råkar själv dö när nyårsklockan slår, och får då veta att han ska ta över rollen som Dödens körkarl som kör dödskärran som hämtar de avlidna själarna. Holm måste då konfronteras med följderna av allt ont han gjort, vilket är mycket att ta in.

Selma Lagerlöf är mycket bra på att skriva skrönor. Herr Arnes penningar kan ses som en välutvecklad sådan, och den är riktigt bra. En effektiv och spännande historia som tar fart i oväntade riktningar. I Liljecronas hem känns det närmast som att ramhistorien bara är en ursäkt för att få berätta ett antal olika småskrönor, men det känns som att hela hstorien går lite på tomgång, och den rinner dessutom lite grann ut i sanden med ett nästan forcerat slut. Körkarlen är också ett antal småskrönor, men de hålls ihop av en intressant spökhistoria och David Holm kan vara en av de mest illsinnade personer jag har sett i någon bok. Handlingen utspelar sig på många plan, och mången litteraturvetare har skrivit mycket om texten. Jag tycker att den är en riktigt bra historia, och så avslutas den med ett toppencitat, som jag även unnar mig att avsluta den här texten med.

Gud, låt min själ få komma till mognad, innan den ska skördas!

Insyriated

Oum Yazan hade kunnat haft det så bra. Hon bor ju i en bekväm medelklasslägenhet i en gammal fin storstad. Tyvärr är staden Damaskus och krigstillstånd råder så vatten saknas, elen är fladdrig och dörren reglas med ett par stora plankor. Hon försöker ändå hålla ordning i hemmet, där hennes tre barn, svärfar och ett några till från grannskapet håller sig. Att försöka ta sig därifrån är förenat med livsfara då krypskyttar håller till bland husen, så det gäller att göra det bästa av situationen och vänta ut kriget. Men kriget vill inte vänta, utan tar sig närmare och närmare.

I filmen Insyriated av Philippe Van Leeuw får man tillbringa ett dygn i lägenheten och får följa händelserna från civilbefolkningens synvinkel i kriget, vilket är ett oerhört effektivt sätt att fånga krigets elände. Det blir självklart en klaustrofobisk känsla, och den stora maktlösheten invånarna i lägenheten känner gör att filmen ibland nästan blir outhärdlig. Det finns flera riktigt obehagliga val de som måste göra under filmens gång. Kan man med gott samvete försöka fly från lägenheten och lämna de andra? Ska man säga till någon att man sett dennes make bli skjuten på gården, eller ska man låta henne vara ovetande?

Filmen är obehaglig att se, men också väldigt stark. De kvinnliga vuxna rollerna är mycket välspelade. Filmen förmedlar framför allt en känsla av hur vansinnigt och poänglöst krig är för de som lever mitt i det. Det mest obehagliga är förstås att filmen bara visar en dag, men kriget fortsätter ju även nästa dag, och nästa.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Spacewalker

I år har det varit en del aktiviteter i Kiruna kopplade till World Space Week 2018, bland annat öppet hus idag på Rymdcampus. På kvällen rundades aktiviteterna av med den ryska rymdfilmen Spacewalker i regi av Dmitruj Kiselev. Av någon anledning har den inte tagits in till Sverige av något filmbolag så den visades med norska undertexter. Det gav en lite märklig känsla i en del replikskiften, men det fungerade bra.

Filmen handlar om kosmonauten Aleksej Leonov, som var den första människan att lämna en rymdfarkost för att göra en rymdpromenad. Man får följa med under förberedelserna och så förstås själva rymdfärden. Det intressanta med den verklighetsbaserade historien är att det mesta flyter på bra ända tills det är dags att avsluta rymdpromenaden. Då börjar det mesta att trilskas, och gå snett. Det blir därmed en mycket spännande film, trots att man vet att den kommer att sluta bra i och med att Leonov ju fortfarande är i liv.

Filmen i sig känns mycket påkostad. Den har den typiska storfilmskänslan med välgjorda scener, vackert foto, välorkestrerad bakgrundsmusik, snygga effekter och, tyvärr, rätt stora portioner sentimentalitet. Leonov framställs som en riktig karlakarl som med glatt humör och stort hjärta kan klara alla motgångar, och kombinerar detta med att vara en god konstnär och utmärkt pilot, och vars stora brist är en total oförmåga att känna rädsla. Det skulle alltså kunna bli lite såsigt och töntigt, det vill säga överdrivet publikfriande, men filmen klarar sig ifrån det på ett hyfsat sätt och ger istället en alldeles utmärkt filmupplevelse. Framför allt om man fascineras av historierna från rymdkapplöpningens tid.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio och Rymdcampus.

The Party

Filmen öppnar när ytterdörren öppnas. Innanför dörren står en kvinna som ser helt förstörd ut, och hon pekar rakt emot oss med en pistol. Vad har lett till detta?

Visserligen representerar Janet oppositionen i det brittiska parlamentet, men att bli utsedd till skugg-hälsominister, det vill säga oppositionens talesperson i hälsofrågor, är ändå ett stort steg mot att i framtiden leda partiet (The Party på engelska). För att fira utnämningen bjuder hon, tillsammans med maken, in ett antal vänner till sitt hem, och kalaset (The Party på engelska) kan börja. Ganska snart spårar tillställningen ur då alla de närvarande verkar bära på mörka hemligheter som sakta sipprar fram under den välbärgade akademiska ytan, och alla verkar vara medskyldiga (Party på engelska) till de flestas olycka på flera sätt.

The Party (bland annat partiet, kalaset, eller medbrottslingen på svenska) av Sally Potter är en satir förklädd till kammardrama, eller månne ett kammardrama med satirisk udd. Här menar jag kammardrama i meningen middag där alla blir allt elakare mot varandra allt eftersom hemligheter uppdagas. Skådespeleriet är lysande, med repliker som levereras med perfekt tajming och tyngd. Fotot är också lite speciellt i och med att det går i svartvitt, med många skarpa närbilder som medvetet ger ett lite klaustrofobiskt intryck. Det är drama och underhållning men filmen känns ändå lite kall, och det verkar ha med manuset att göra. Jag har helt enkelt svårt att förstå hur det kan komma sig att någon av de sju rollpersonerna egentligen reagerar som de gör under filmens gång. Men hur som helst så får man till slut i alla fall veta bakgrunden till filmens upptaktsscen. Och dessutom en fin slutknorr.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Lady Bird

Man känner igen mycket från ett otal andra filmer. Det är sista året i high school i en rätt tråkig stad (Kaliforniens bortglömda huvudstad Sacramento den här gången), och det är dags att bli vuxen och komma därifrån. Lady Bird skulle alltså mycket enkelt försvinna i mängden, men Greta Gerwig har i sin regidebut lyckats få ihop en riktigt sevärd film som jag gillade att se.

Christine är sjutton år och har gett sig själv namnet Lady Bird och skaffat färgglatt hår för att utveckla sig själv till den hon själv vill vara. Familjen har det rätt knapert, hennes katolska skola är ointressant, och hon befinner sig i något slags ständigt känslomässigt krig med sin mamma. Hon vill komma bort från alltihopa och istället landa på något av de friare collegen på östkusten men hennes betyg verkar inte räcka till något annat än ett delstatscollege.

Filmen Lady Bird känns nästan lite loj på ytan, dels i själva ämnet men också hur det framförs. Tempot är egentligen ganska lugnt, men allting är vältajmat och leder historien rätt rappt framåt ändå. Skådespeleriet är fantastiskt och många av scenerna är mycket genomtänkta, även om det finns ett par lite onödiga billiga, men publikfriande, poänger. Överlag ligger en stor portion ömhet över filmen, där den viktiga frågan ställs rakt ut om huruvida kärlek och uppmärksamhet egentligen är samma sak. Jag antar att det kan vara så. Att det man ägnar stor tid åt att racka ner på är det man egentligen älskar.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.