När jag läser vissa böcker irriteras jag över att så stora mängder text i dem går åt till att förklara hur saker och ting hänger ihop. Så mycket går åt till att bygga upp en bild av hur världen i boken fungerar, med kartor och släktbeskrivningar, att bokens handling hamnar i andra rummet. Ett exempel på raka motsatsen är Hjärtat stannar sist av Margaret Atwood.
Ekonomin i Amerikas förenta stater har fullständigt gått åt skogen, så att de knappast kan kallas förenta längre. I stora delar av dem finns inga jobb alls att hitta, och många stater står i stort sett folktomma med igenbommade bostäder och stängda affärer. Där befinner sig det unga gifta paret Stan och Charmaine. Deras jobb var inte av det slag att de kan göra någon nytta i kristiden, så de har sålt av allt i sitt hem och sover i sin bil medan de knappt hankar sig fram och lever på det stadigt krympande hoppet. Därför nappar de på ett märkligt erbjudande som ska ge dem både arbete och bostad: Positronprojektet. Det är ett privatkontrollerat initiativ som byggts kring ett gammalt delstatsfängelse som bytt namn till Positron, och den nybyggda instängslade staden Internharmoni som ligger där intill. Varannan månad ska de då vara i Positron och utföra monotona arbetsuppgifter, och varannan månad är de i den trygga idylliska Internharmoni där de kan fika, påta i trädgården och arbeta med mer vardagliga småsaker. För att få ta del av den här tryggheten krävs bara att man skriver på ett livstidskontrakt, och man får inte lämna området. Självklart visar det sig att det är något som skaver i idyllen, och otrohet och svartsjuka är bara början på en nedåtgående spiral för bokens huvudpersoner.
Hjärtat stannar sist är en riktigt dystopisk skildring av någon slags nära framtid då den nyliberala kapitalismen i stort sett fått fritt spelrum, men den är skriven med så pass mycket svart humor att den ligger närmare satir i uttrycket. Det finns ett bra driv i berättandet, och trots att jag egentligen inte gillar någon av de båda huvudpersonerna vill jag veta hur det går för dem. För det är sällan jag läst någon bok där handlingen tar så många oväntade vägar som i den här. Det gick verkligen inte att lista ut vad som skulle hända i förväg, och här kommer jag tillbaka till min lilla utläggning i början. Genom att själva spelreglerna i den här nära framtiden, vad som är möjligt att göra rent tekniskt, socialt och medicinskt, inte beskrivits i förväg så kan verkligen allt hända. Det gillar jag, även om det också gör att boken blir väldigt spretig och ojämn.
