1793 var ett dåligt år i Stockholm, men 1794 var inte mycket bättre. En urusel ekonomi trots att Reuterholms förmyndarregim förbjudit allt importerat överflöd för att hindra att svensk valuta hamnar hos utländska handelsmän. Det märkbara resultatet är att färgglada tyger lyser med sin frånvaro på gatorna, och att kaffehusen inte längre tillhandahåller vad deras namn utlovar. Liksom i den tidigare 1793 har Niklas Natt och Dag i uppföljaren, med det i sammanhanget rätt naturliga namnet 1794, fortsatt använda miljöer från Stockholms kanske minst gemytliga tid.
Grundhistorien inleds med en yngre adelsman som sitter på lindrigare dårhus och erinrar sig allt som hänt i hans korta men händelserika liv, och då inte minst det vidriga brott han ska ha gjort för att hamna där han är. Det är grundhistorien i den första av bokens delar. Boken består av fyra i stort sett lika stora delar där de tre första i stort sett går igenom tre olika, men överlappande, historier och den fjärde delen på ett hyfsat sätt knyter ihop dem. Det upplägget gör att berättandet känns ganska spretigt med många fokuspunkter i historien och tidslinjer som går omlott. Det blir som läsare lite krångligt att hålla reda på vem av bokens personer som vet vad vid vilket givet tillfälle, även om jag inte tvivlar på att författaren höll full koll när boken skrevs. Historierna är dock så spännande och fascinerande som krävs för att en spänningsroman ska fungera, för det är ju det man bör kalla boken. Det finns visserligen deckarinslag och tragik, samt även politiska konspirationer, men i grunden handlar det om rak spänning i ovanlig miljö.
Det går förstås inte att komma ifrån jämförelser med den första delen, i vad som utlovats bli en trilogi, när man läser 1794. Två av huvudpersonerna från första boken, Mickel Cardell och Anna Stina Knapp, får återkomma tillsammans med flera av bifigurerna. Natt och Dag excellerar fortfarande i miljöbeskrivningarna av den stinkande staden, men den här gången känns det som att det är mindre rent äckel och mera rent våld. Det kan förstås också vara att mitt minne grumlats under året som gått sedan jag läste första boken. Den stora roten till det onda är så utstuderat djävulsk att parodins gräns är passerad och det nästan blir generande. Å andra sidan är de goda fortsatt rekorderliga trots sina tydliga svagheter, så det kanske jämnar ut sig. Det finns också någon slags ledighet i språket som jag gillar och som jag tycker lyfter boken och gör den läsvärd. En del fraser från boken skulle jag kunna ta upp och använda när jag vill låta både bildad och vis.
Råbandsknopen är och förblir den enhäntes nemesis.
