Category: Recension / Review

Den ömsesidiga kärleken mellan en gubbe och hans gris är uppenbar. De bor i ett avsides beläget skjul i de djupa Oregon-skogarna och ägnar dagarna åt att söka efter tryffel tillsammans, när de inte pratar med varandra eller sitter stilla och stirrar framför sig. En gång i veckan kommer en yngre förmåga och hämtar insamlade tryfflar och lämnar andra förnödenheter. Det är helt enkelt en fridfull tillvaro, men den rubbas plötsligen och illvilligt när någon med kraftfullt våld stjäl det lilla tryffelsvinet. Gubben lämnar sitt trygga hem och börjar söka efter sin älskling.

Vissa filmer hamnar lite mellan de typiska genrerna. Pig, av Michael Sarnoski, skulle till exempel kunna vara en vedergällningsfilm, en naturromantisk betraktelse över tidernas föränderliga gång, eller en maffiafilmsparodi. Det gör det ju lite svårt att veta vilken sinnesstämning man ska inta, för filmen är lite märklig sammansatt. Å andra sidan ger det filmen en särpräglad karaktär. Nicholas Cage fungerar perfekt i rollen som en gubbe, som bara genom att stirra på folk och mumla några märkliga fraser kan få sin vilja igenom. Under filmens gång får man reda på mer och mer om mannens bakgrund, samtidigt som jakten på grisen pågår i de mörkare sidorna i Portland. Den undre restaurangvärlden i staden är tydligen hårdare och tuffare än tjugotalets Chicago om man får tro filmen.

Filmen puttrar på i ett lugnt och behagligt tempo. Bilderna är väldigt fina och musikvalet fungerar också bra för att hålla stämningen, men en del av scenerna känns lite väl krystade. Grundidén och det estetiska fungerar så pass bra att det känns synd att det slarvas med riktningen. Pig är trots allt ingen dålig film, även om det nästan känns som att den vill vara det.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Efter att ha ställts in fjol på grund av pandemi så är äntligen Kirunas filmfestival igång igen. Invigningsfilmen är ingen annan än Sveriges officiella Oscarsbidrag Tigrar.

Martin Bengtsson har nått dit han drömt i hela sitt liv: Han har fått ett fotbollskontrakt med Inter. Han får pengar och löfte om boende i Milano, så det bär ut på fotbollsäventyr. Men hur är egentligen livet som alltför ungt proffs i den superkommersiella fotbollsvärlden?

Tigrar av Ronnie Sandahl baseras på Martin Bengtsson självbiografi om sin tid i fotbollens centrum, och det spelar faktiskt väldigt stor roll då det ger en äkta insikt i tillvaron bland spelare som är så gott som framme vid sina drömmars mål. Den omedelbara känslan av förväntan hos Martin rinner ganska snabbt av honom då han inte förstår språket, och dessutom hamnar i utvecklingslaget. Det är en jobbig sits där man aldrig spelar för laget utan bara för att visa upp sig från sin bästa sida för att på så sätt få en plats i A-laget. Inte nog med att utsättas för tråkningar och utfrysning av sina lagkollegor, insikten om att man som spelare bara behandlas som en handelsvara på en global marknad och inte som människor kan vara oerhört knäckande. Och någonstans i den här driften mot att vara bäst bland de bästa försvinner glädjen, inte bara till fotbollen utan till allt.

Vägen till psykisk ohälsa visas berömvärt subtilt i Tigrar. Det är inga stora svepande gester, utan det är små tecken som gradvis stegras fram till filmens andra stora vändpunkt. Den första är de tio minuter speltid i A-laget som Martin får (av kommersiella skäl). Det är ingen smickrande bild av den affärsmässiga fotbollsvärlden som filmen ger och man får hoppas att det går att göra något åt det, men traditionerna är ju så starka.

Tigrar är lyckad som film – instängdheten och tvångstankarna känns verkligen av, och inte minst ljudet är väldigt väl genomarbetat. Exempelvis förändras örats upplevelse av publikens ovationer efter sinnesstämningarna. Efter att ha sett filmen känner jag en stark önskan att bestämt avråda unga pojkar från att hoppa av gymnasiet för att följa sin fotbollsdröm, eller i alla fall se till att de har ett ordentligt stödteam på plats.

La vita non è solo calcio!

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Det är ett märkligt fenomen att vissa filmer, även om de allmänt ansetts som bra, liksom glöms bort ett tag för att senare ganska plötsligt komma verkligt i ropet igen. Hasse Ekmans Flicka och hyacinter från 1950 är ett solklart exempel på det. Plötsligt för något år sedan så kom den ordentligt i ropet så pass att det pratades om den lite varstans i de svenska kultursammanhangen. Efter att nu har fått tillfälle att se den måste jag ställa frågan: varför har den varit borta så länge? Den är ju jättebra!

Filmen inleds en natt under en sen efterfest. En kvinna, barpianist, lämnar våningen djupt upprörd och vandrar hem genom staden till sin egen lägenhet där hon senare tar sitt liv. Hon hette Dagmar Brink, och hon har i ett brev överlämnat sina ägodelar till grannparet i trappuppgången. De känner egentligen inte alls till någonting om Dagmar, så de börjar försöka ta reda på vem hon var och varför hon skulle vilja ta sitt eget liv. Genom att söka upp olika personer som kommit i kontakt med henne och höra deras historier försöker de pussla ihop ett människoöde, men den hemlighetsfulla Dagmar har inte varit lätt att komma in på livet för någon. Dagmar förblir länge en gåta.

Berättartekniken i Flicka och hyacinter bygger på tillbakablickar återberättade från vitt skilda synvinklar, och de kommer inte heller i kronologisk ordning. Det gör att själva pusslandet till en sammanhängande bild av vad som hänt känns tillfredsställande. Fler och fler luckor fylls i allt eftersom filmen fortskrider. Det märks att Hasse Ekman i stort sett har haft fria händer att göra den film han ville. Det finns inget cyniskt kommersiellt intresse bakom filmen, utan bara en stor vilja att berätta just den här historien. Bilder, miljöer, musik, och inte minst skådespeleriet är av högsta klass, så det är en helgjuten film; en av de bästa svenska filmerna som gjorts helt enkelt.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Karl Skov driver en fabrik som tillverkar elektronikdelar i Köpenhamn, och ska just till att fira sitt silverbröllop på storslaget borgerligt vis på godset utanför staden. Festen avbryts plötsligt av att ett stort flygplan flyger förbi och sprider ut flygblad med innehållet att Tyskland tar över landets styre. Så kom det andra världskriget till Danmark, och så inleds Anders Refns film De förbannade åren.

Filmen tar upp en aspekt av ockupationen som inte är alltför vanlig i och med att det inte har något större hjältemodsfilter över skeendet. I stället har vi falskspel och medlöperi från styrande grupper, och framför allt människors tendens att på det stora hela inte ha någon egentlig plan alls. Det sista är också en känsla jag fick när jag såg filmen. Familjen Skov är stor, med fem vuxna barn med umgänge, och hushållet har även anställda med familj, och fabriken har ett antal arbetare. Därför blir det väldigt många historietrådar som inte alltid följs upp. Det blir helt enkelt för mycket av allting, och därför känns filmen lite planlös. Samtidigt gör det att dess rätt omfattande längs inte märks av, för att det händer saker mest hela tiden.

Filmen är i alla fall, förutom på den berättartekniska fronten, ett välgjort stycke och huvudrollen spelas mycket nyanserat. Man känner verkligen av alla dilemman man kan ställas inför som fabriksägare under en ockupation.

Slutet på filmen kändes väldigt rumphugget. Man lämnar så att säga historien mitt i en vändning. Efter att ha snokat runt lite på nätet hittade jag förklaringen. Det är en uppföljare på gång inom ganska kort, men det var inget jag kände till när jag började titta. Därför kändes det lite snopet efter filmen att inte ha fått en tillfredsställande avslutning på historien.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Sällan kan väl uttrycket “tidsdokument” användas lämpligare än om Josephine Bornebuschs film Orca. I samband med att pandemin stängde ner världen så sköts många filminspelningar upp, och följaktligen fanns det gott om ofrivilligt lediga skådespelare att tillgå. Bornebusch själv hamnade i den sitsen, men kunde snabbt skriva ihop ett filmmanus som matchade situationen. Det är ett drama som till största delen utspelar sig via videosamtalsdialoger mellan socialt distanserade människor, och som späds ut med obehagligt folktomma drönarbilder över Stockholms centrala delar. Det är ett grepp som fångade atmosfären under våren 2020 närmast perfekt.

Filmen följer ett antal människor under ett dygn i coronans Stockholm. De är samtliga tämligen medelklassiga med Stockholmstypiska så kallade skapande, kreativa jobb, men de genomlider också ganska allvarliga och omvälvande livskriser under det här dygnet. Dessa förstärks och förvrids i och med frånvaron av äkta kontakt mellan personerna, och att mycket kontakt sker en skärm bort. Det är ett antal olika historier som berättas samtidigt, och de knyts samman mycket löst av personerna i filmen. Historierna möts nästan inte alls, och påverkar alltså inte varandra, utan hade kunnat vara ett antal kortfilmer med ett gemensamt tema istället som nu, en långfilm. Det är alltså i princip ett antal småidéer som kopplas ihop med personernas släktskap, eller yrkesroller, snarare än en berättarmässig helhet, men det kan man också förstå utifrån hur snabbt filmen kom till.

I stort sett är Orca en lyckad film där dialogen får stå i centrum. Det sker då på bekostnad av mera filmiska inslag. Filmen känns lite instängd, och därmed även lite utdragen, vilket som sagt fångar våren 2020.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.