Category: Recension / Review

Det kan bli lite mastigt när vemod tillåts fylla ut en hel långfilm, vilket den så prisbelönade filmen Nomadland av Chloé Zhao är ett tydligt exempel på. Det blir helt enkelt lite för mycket av samma känsla för min smak.

Bakgrundshistorien är enkel. Gipsskivefabriken som den lilla staden Empire i Nevada byggts kring lägger ner sin verksamhet, och samhället som helt ägts av gipsföretaget suddas efter bara ett par månader ut från kartan. Fern, som hade jobbat länge där tillsammans med sin nu döde make, står därför utan arbete. Hon säljer de flesta av sina ägodelar, skaffar sig en van och ger sig ut på vägarna på jakt efter arbete.

En stor del av filmen handlar om Ferns möten med människor i liknande situationer. Dessa kallar sig gärna för nomader och hyser ofta en slags vemodig stolthet över hur de lever sina liv. Samtalen och de stilla observationerna ger filmen en dokumentär känsla, särskilt som de flesta människorna som Fern träffar på är sig själva och berättar sina egna historier. Däremot är Fern själv en rent fiktiv skapelse, som dock spelas mycket trovärdigt. Det känns faktiskt lite skevt att blanda dokumentärt och spelat på det här sättet, men å andra sidan kanske det ändå krävs en ramberättelse, hur liten den än är, för att knyta ihop filmen och för att få grepp på den rastlöshet som många av nomaderna verkar känna av. De är inte ledsna, eller besvikna, utan ofta bara fyllda av vemod efter ett liv som inte blev riktigt som planerat.

Filmen är poetisk och fin i sig, men det som sticker ut mest är helt enkelt den ömhet med vilken människorna skildras. De människor som inte särskilt ofta får vara med i bild.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Copenhagen är en film gjord för TV av Howard Davies och som bygger på en pjäs av Michael Frayn. Den är alltså verkligen inte gjord för att visas på stor duk, utan består till största delen av prat. Då är det viktigt med orden som sägs, och hur de sägs. Glädjande nog är det en mycket välskriven text som framförs.

Handlingen inleds med att tre andar strålar samman i Köpenhamn. Det är Werner Heisenberg och Niels Bohr med sin hustru Margrethe som möts för att en gång för alla reda ut varför Heisenberg egentligen reste till Köpenhamn 1941 för att träffa Bohr. Det är en fråga som faktiskt länge har debatterats bland fysikhistoriker. Vilken fråga kan vara så viktig för Heisenberg, den under krigstiden ledande tyske teoretiska fysikern, att han beger sig till sin gamle mentor i ett ockuperat land för att ställa den, och varför blev Bohr så upprörd av den att deras vänskap upphörde?

Filmen ger en pedagogisk genomgång av kvantmekanikens grundelement, och man får klart för sig vilka svåra sitsar de båda fysikerna hamnar i, med både forskningsmässiga och militärpolitiska aspekter. Självklart hamnar komplementariteten och osäkerhetsprincipen i fokus, inte minst som allegorier över vad man kan egentligen uppfattar av sina egna bevekelsegrunder. Det blir förstås pratigt och inte så rörligt skådespel, men filmen känns bildande och är en riktigt trevlig bekantskap.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

På 1600-talet, i den inte särskilt anmärkningsvärda finska byn Hästbak (Hevonperä) levde en innovativ särling vid namn Untamo. I sitt arbete som avfallstekniker på slottet har han många idéer till att lösa vardagliga problem, men han finner inget gehör för dem. Varför ska man ändra på något som fungerar som det ska göra? Han smiter med en handelskaravan till den stora staden Åbo (Turku) där han får möta en ny samhällsklass: unga entreprenörer. Dessa inspirerar honom, och i kombination med att han av en händelse råkat komma över en potatis bestämmer han sig för att byta riktning på sitt liv. Han ska lansera potatisen som livsmedel! Men hur slår man sig in på en marknad som domineras av rovor, och hur kommer man förbi den mäktiga rovhandlarlobbyn?

Joona Tena har i Potatis gjort en film-komedi som bygger på en enda bärande idé: Ett uppstartsbolag i primitiv miljö. Det är förvisso i stort sett samma kulturkrockskämt i grunden som exempelvis Familjen Flinta bygger på, men det känns ändå inte helt uttjatat. Det är skojigt när de följer de olika stegen där de identifierar en möjlighet, genomför marknadsundersökningar, prototyputveckling, inkubatorhjälp, finansiering och lansering och så vidare. Samtidigt är filmen lite för lång för att det ska fungera helt, fast som tur är innehåller den ett par andra infall för att bryta av business-svängen. Det är inget komiskt mästerverk precis, men den roade i alla fall mig för stunden.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Den 19-åriga Linnéa har dragit till Los Angeles med ambitionen att bli nästa stora porrstjärna, men utan någon egentlig plan. Hon ar sig namnet Bella Cherry, skriver under nödvändiga handlingar för att agenturen ska kunna hålla ryggen fri, och så sätter inspelningarna gång. Ninja Thybergs rätt omskrivna debutfilm Pleasure har nämligen inte mycket till uppbyggnad berättarmässigt utan går i princip pang på. Precis som pornografi plägar göra. Istället bygger filmen på en idé om att skildra porrvärlden från insidan, som en stor industri som bygger på vad folk är beredda att betala för. Ju extremare scener som skapas, desto större framgångar kan uppnås.

Det faktum att filmen inte har någon tydlig berättelse gör att den får något slags dokumentärt över sig trots att det är en spelfilm. Den känslan kommer också från att inspelningsplatser och valda delar av rollbesättningen så att säga är äkta vara. Det är en inte särskilt glamorös tillvaro runt inspelningarna eller på modellboendet. Men den starkaste känslan när man ser filmen är ett gnagande obehag. Man undrar vad det egentligen är för skillnad mellan ett spelat övergrepp och ett riktigt, om man inte har något realistiskt val att dra sig ur. Och så kommer meta-funderingar kring hur man ska se på ett för den här filmen skapat övergrepp i det här sammanhanget. Hur som helst kan jag inte förstå hur någon kan bli upphetsad av det, men eftersom det verkar vara en accepterad del av porrbranschen så måste ju folk vara beredda att betala för det.

Pleasure är en välgjord film, och huvudrollen spelas på ett fantastiskt och sammansatt sätt. Den är ett utmärkt val om man vill känna sig illa till mods och bli upprörd över hur världen fungerar.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Ibland ser man filmer där man vet hur det kommer att gå. Berlin Alexanderplatz, i Burhan Qurbanis tolkning, är en sådan. För den som inte har läst romanen från 1929 eller sett TV-serien från 1980 så finns en berättarröst som redan i inledningen gör klart att det inte kommer att sluta väl. Inledningen är för övrigt mycket effektfull, med människor som kämpar för livet i ett stormande hav färgat blodrött av ljusraketer. Francis överlever dramat på havet, men har förlorat allt. Han kommer från Guinea Bissau efter ett helt liv på flykt, och hamnar i Berlin där han lovar att börja om sitt liv som en god människa. Efter att ha förlorat sitt jobb som svartarbetare i ett tunnelbygge just på grund av sin vilja att vara god, ser han sig tvingad att ta upp ett jobberbjudande inom den lokala droghandeln som en viss Reinhold erbjudit. Reinhold är en man som verkar ofarlig, men när han sätter klorna i någon är han en rent destruktiv kraft. Francis börjar kalla sig för Franz och fortsätter att vilja vara god, men hela världen verkar vilja något annat.

Filmen är lång, tung och målar upp en svart bild av tillvaron nära samhällets botten där de flesta känner sig som främlingar i tillvaron. Francis/Franz skenbara lugn i kryssandet i den löst organiserade brottsligheten bland knarklangare och prostituerade kontrasterar väl mot Reinholds oberäkneliga utkast, som två ytterligheter som har fastnat och inte kan kopplas bort från varandra. Det är förstås den dansen som hela filmen bygger på, och den skildras alldeles utmärkt. Filmen är riktigt bra.

Emellanåt känns det mer som högtravande teater än som socialrealism, vilket gör att Berlin Alexanderplatz inte kan ses som ett inlägg i något politiskt sammanhang. Istället handlar det om den djupt pessimistiska insikten att de gamla destruktiva mönstren som funnits under storstadens fasader sedan urminnes tider fortsätter att finnas till. Folk sugs in mot sin vilja utan att kunna göra så mycket åt det. Dock, trots allt, slutar den lite väl långa filmen förvånansvärt hoppfullt. Framtiden är ju inte skriven än.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Som ung flicka är Alexia med om en bilolycka, som hon själv orsakat. Hon överlever, men får en platta av titan inopererad i huvudet för att lappa ihop kraniet. Tjugofem år senare jobbar hon som erotisk dansös i en nattlig bilsalong. Hon älskar bilar, och hennes bil henne. En komplicerad och minst sagt oväntad graviditet följer, vilket i kombination med hennes impulsiva våldsutbrott leder henne på flykt, där hon hittar någon slags fristad i en brandstation.

Titane är verkligen inte som andra filmer. Julia Ducournau har gjort en film som är extremt, närmast groteskt, våldsam under den intensiva inedningen, blandat med rejäla doser sex och dessutom äckel av olika kroppsliga slag. Det slår an en ton i filmen som kan kännas svår att komma in i. Efterhand lugnar Alexia, och filmen ner sig och landar i något slags sökande efter gemenskap, men inte utan att det på något sätt blir sentimentalt. Filmen balanserar hela tiden på gränsen till effektsökeri för att chockera, men håller också full ordning på olika myter och klassiska visioner.

Det är en mycket fascinerande film som man aldrig vet vart den skall ta vägen, men den är också tidvis mycket jobbig att titta på. En film väl värd att ha sett, och en film värd att diskutera. Inte minst slutet gränsar till rent religiösa tolkningar.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.