Category: Recension / Review

Vad jag tycker om något / What I think about something

Duet

Det känns lite märkligt att åter igen, så kort efter Gris, spela ett spel med inspiration från den populärpsykologiska Kübler-Ross-modellen för sorgehanteringens faser. Den här gången är den uppdelad i åtta delar (okunnighet, förnekelse, ilska, förhandling, skuld, depression, hopp, acceptans) och ska man vara ärlig är det bara i namnen på de olika banorna som sorgearbetet frodas. Det minimalistiska spelet Duet bygger snarare på stresshantering.

Spelidén är mycket enkel. Man har två bollar, en blå och en röd, som sitter på var sin ände av en cirkeldiameter. Genom att vrida på cirkeln ska man undvika de olika hinder som dyker upp i ens väg. Slår någon boll i något hinder så kladdar den ner hindret och man får lov att börja om banan på nytt.

Trots spelets grafiska enkelhet ser det riktigt bra ut, även om den pulserande bakgrunden kan vara lite väl påfrestande emellanåt. Spelet har också ett soundtrack som matchar stämningen perfekt. Det är dock inget avkopplande spel, utan det krävs koncentration och alerta reaktioner för att klara de svårare banorna, för det blir ganska snabbt riktigt knepigt att snurra sig ut ur svårigheterna. Inte minst om man är lika okoordinerad som jag är. Det är länge sedan jag blivit så frustrerad av ett spel som jag blir av Duet, men det är också länge sedan jag känt mig så nöjd när jag klarat av vissa banor. Det är också få spel jag så tydligt blivit bättre på att spela efter lite övning. Det är ett bra spel plocka att fram och köra någon bana i lite då och då, men absolut inte för att slappna av.

Tjänarinnans berättelse

Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood

37 år efter att boken kommit ut, 32 år efter den första filmatiseringen, 22 år efter operaversionen och 5 år efter en mycket omtalad TV version haft premiär har även jag stiftat bekantskap med Margaret Atwoods Tjänarinnans berättelse. Det känns ibland som att jag är lite ur fas med tiden, men vad spelar det för roll egentligen? Jag är ganska glad ändå. Emellanåt i alla fall då man man måste ha i åtanke att boken i fråga är en dystopi.

Berättelsen utspelar sig i vad som numera borde vara en alternativ nutid. Miljöförstöring och allmän nationell oro har lett till en samhällsomvandling i USA där den fundamentalt kristna (och förstås därmed totalitära) republiken Gilead har bildats ur resterna av den forna stormakten. På grund av katastrofalt fallande födelsetal samlas tillgängliga fertila kvinnor in för att befruktas av männen från de styrandes skaror. Enligt gammaltestamentlig tradition förnekas kvinnor rätten till ägande och kunskapssökande, och brott mot de strikta reglerna beivras beivras enligt samma tradition i regel med dödsstraff. I detta samhälle får vi följa bokens berättarjag Offred, anföraren Freds tjänarinna (barnaföderska).

En i mitt tycke intressant del av Tjänarinnans berättelse är att stora delar av handlingen redan skett redan innan boken börjar. Man får långsamt en inblick i hur Gilead fungerar och hur det blev som det blev genom ständiga tillbakablickar blandat med korta scener från det instängda och inrutade livet som tjänarinna. Det är suggestivt och effektivt, men det är också lite av en svaghet i boken eftersom det blir sådana stora mängder världsbyggande utan att ha någon riktig intrig att hålla fast mig som läsare. Det är faktiskt först i bokens andra halva som handlingen (det vill säga situationen i berättarens nutid) börjar röra sig framåt.

Boken känns oroväckande nära samtidens politiska utveckling i vissa aspekter, och den belyser hur lätt det kan vara att, när man tar bort den individuella frihet vi nu ser som självklar för att införa regelverk som är tänkta att ge ökad trygghet i tillvaron, få ett skrämmande totalitärt angivarsamhälle. Tjänarinnans berättelse är kittlande och obehaglig, men är också lättläst och tydlig med att beskriva maktlösheten för enskilda människor i ett fientligt organiserat system. Det är en bra bok, men den kanske skulle vinna på att läsaren inte känner till grundhandlingen innan boken läses. Det sistnämnda har jag förstås förstört med denna text, men bokupplagan jag läste har ett extratillagt förord (skrivet av bokens författarinna) som ännu tydligare avslöjar Gileads karaktär. Boken lider också av att ha ett litet fånigt påklistrat appendix jag helst hade varit utan.

Den tysta revolutionen

Det händer inte alltför ofta att jag ser om filmer på stor duk. Den tysta revolutionen av Lars Kraume såg jag på Arctic Light Filmfestival redan för drygt fyra år sedan, men nu var det dags för Kiruna Filmstudio att visa den. Hur är det då att återse en film man tyckte var hyfsat bra?

Filmen i sig har inte förändrats. Fortfarande känns den välgjord men tillrättalagd. Handlingen tar åter god tid på sig att komma igång, och spänningen som byggs upp mot slutet blir lika tät. Det som mest har förändrats är omvärlden. Man kan ganska enkelt dra paralleller till situationen i exempelvis Vitryssland under den nuvarande ryska invasionen av Ukraina. Det är det här med vinklad information om händelser i nära länder kombinerat med auktoritärt och totalitärt styre. Det kanske inte är så att det påverkar intrycket av filmen, men det ger i alla fall lite extra att tänka på. Förutom detta så påverkades min filmupplevelse förstås av vetskapen om hur filmen slutar. Sådant kan man inte komma ifrån.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Amadeus

Det finns ett par uppenbara hål i min filmallmänbildning. Ett av dem är att jag aldrig sett Miloš Formans så hysteriskt filmprisbelönade Amadeus. Faktum är att jag inte ens känt till handlingen i filmen utan i stort sett bara dess huvudperson. Inte ens där hade jag rätt visade det sig nu när jag äntligen sett den numera nästan 40-åriga filmen.

Filmens handling inleds när den åldrade Antonio Salieri, tidigare hovkompositör i Wien, försöker begå självmord genom att skära upp sin strupe. Det lyckas inte. Istället hamnar han på mentalsjukhus där han påstår att han dödat Wolfgang Amadeus Mozart, den av alla så älskade kompositören som dött runt trettio år tidigare. Han får sig en präst tillsänd som han kan bikta sig inför, och det är Salieris egen berättelse till prästen som är utgångspunkten för filmen. Kort sagt en genomgång av hans kontakter med den unge, allmänt populäre och talangfyllda kompositören som precis kommit till Wien och frenetiskt skapat musik. Mozarts uppenbara musikaliska talang väcker Salieris avundsjuka eftersom den hamnat hos en sådan oborstad och vulgär slyngel istället för hos honom, en hårt arbetande och seriös musiker. Det är denna bitterhet som styr Salieris försök att sabotera tillvaron för Mozart, och dessa är möjliga tack vare att Salieri ändå är etablerad vid hovet, och har kontakter och pengar vilket Mozart fullkomligt saknar.

Amadeus är förvisso en riktigt bra film, men jag tycker inte att den förtjänar den tokiga mängden hyllningar den fått. Filmtekniskt är den toppen, med maffig scenografi, vackra kostymer, listig klippning och så förstås legendarisk musik, men handlingen känns faktiskt lite småfånig ibland. Det kombinerat med ett drag åt överspel bland de ledande rollerna bryter av en del mot den fina bakgrunden. Filmen drar emellanåt också lite åt att vara en fars snarare än det lustspel den verkar vilja vara, men då är jag också lite väl känslig. Filmen är ju riktigt bra. Versionen jag såg av filmen var en förlängd, runt tre timmar lång, variant men filmens längd är faktiskt inget problem, utan den håller för det.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Det stora blå

Det känns märkligt att återse filmer som tidigare gjort stort intryck på mig. Det måste ha varit drygt trettio år sedan jag såg Luc Bessons Det stora blå på video bandad från TV, och då tyckte jag att det var en fin film, lite fascinerande och dessutom ganska djupsinnig. Att se den igen var i alla fall till en början riktigt jobbigt, beroende på den ytterst 80-taliga musikmattan som tynger ner hela filmen, men efter ett tag kunde jag lugnt sjunka in i en ganska långa filmen. Bilderna är riktigt fina, men både handling och dialog känns direkt ytliga. Den har helt enkelt inte åldrats så väl.

Filmen inleds på en grekisk ö på 1960-talet där den stöddige italienske pojken Enzo utmanar den lite mer tillbakadragne franske pojken Jacques på att plocka upp en slant från havsbotten i den lilla hamnen. Jacques står över utmaningen och följer senare med sin far ut när han ska dyka efter tvättsvamp, vilket slutar illa. Långt senare försörjer sig både Jacques och Enzo som fridykare. Enzo är världsmästare i grenen medan Jacques fungerar som forskningsobjekt och leker med delfiner. När Enzo kommer över lite pengar söker han upp Jacques för att utmana honom vid fridykarmästerskapen. Jacques i sin tur har upptäckts av Johana, en amerikansk försäkringsreglerare, som fattat tycke för honom. Alla strålar samman och filmen följer deras relationer, känslomässiga utveckling och dykarrivalitet.

Det stora blå är sprängfylld med undervattenscener, lekande delfiner och klarblå vatten, och är rent visuellt en njutning. Filmens längd märks inte av så mycket tack vare allt ögongodis, men den känns för övrigt ganska platt. Personligheterna är överdrivna åt alla håll utan att få någon egentlig möjlighet att utvecklas med tiden. Historien har ett episkt anslag, men den den genomförs som en romantisk komedi. Det är som att manus och regi inte passar ihop vilket är extra märkligt då Luc Besson ligger bakom bådadera. Men närmare tre timmar ögongodis är inte heller helt fel.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Gris

Plattformsspel kan ofta vara ganska intetsägande. Man ska ofta ta sig från ena änden till den andra genom att hoppa omkring, hitta nycklar, och dra i spakar i rätt ordning. Därför känns det extra bra att det finns spel som Gris som snarare är ett stycke digital konst än en underhållningprodukt. Det är ingen egentlig historia som man spelar sig igenom utan det är snarare en känslomässig utveckling som förmedlas via spelet. Dessutom helt utan ord.

Gris är en flicka som i inledningen sitter i handen på en gigantisk staty av en kvinna. Hon försöker sjunga men verkar ha förlorat sin röst, statyn rasar samman och Gris landar i sin tystnad i en värld utan färger. Hon kommer till över sin inledande sorg och ger sig ut att gå genom världen, som är fylld av märkliga konstruktioner och vresiga träd. Tids nog finner hon några lysande punkter som närmast liknar stjärnor och dessa öppnar nya möjligheter att ta sig framåt för att åter finna färgerna i världen, själv bli starkare och till slut återfinna sin röst.

Det är väldigt klart att Gris handlar om en flickas väg genom ett psykiskt trauma. De olika nivåerna följer mycket tydligt den populärpsykologiska Kübler-Ross-modellen för sorgehanteringens faser (förnekelse, ilska, förhandling, depression, acceptans) men gör det utan att spelet blir trubbigt. Istället känns spelet allt mer upplyftande ju längre in man kommer i det, för att sluta närmast triumferande när de inre demonerna är övervunna.

Spelet i sig är mycket förlåtande. Man kan fumla omkring hur mycket som helst utan att misslyckas. Det ser också väldigt fint ut med en ganska minimal stil målad med vattenfärger. Bilden zoomar in och ut på ett ibland riktigt extremt sätt, vilket på sitt sätt påminner om hur liten man är i den stora världen, men också fungerar bra för att variera perspektivet. Musiken fungerar också bra som en del i känslospelet.

På det hela taget är Gris ett fantastiskt litet spel, med konstnärliga och känslomässiga ambitioner som genomförs alldeles förnämligt. Det är alldeles lagom långt för att man ska komma igenom det på ett par kvällar, och därefter känna sig rörd.