Category: Läsning / Reading

Vissa år känner jag, när det är dags för min årliga sommarbilresa från Kiruna till Gävle, att jag vill slippa ifrån den vanliga rätt trista vägen längs kusten. Då brukar jag ta Inlandsvägen (väg E45) ner till Arvidsjaur, och därifrån Silvervägen (väg 95) till Glommersträsk där jag svänger av mot Lycksele och Åsele (väg 365). Den vägen är inte mycket roligare, men man får i alla fall vara ifred.

I boken Silvervägen av Stina Jackson kör Lelle fram och tillbaka längs väg 95 och letar efter sin dotter, som försvunnit spårlöst tre år innan boken tar sin början när hon var sjutton år. Han har bestämt sig för att aldrig sluta leta efter henne, så han söker igenom alla sidovägar och ödegårdar längs vägen för att på något sätt hitta något spår efter vad som har hänt henne. Han arbetar som lärare i den fiktiva lilla orten Glimmersträsk (observera i-et). Dit flyttar den sjuttonåriga Meja med sin instabila mor som har hittat en man på internet. Meja har svårt att komma till ro i glesbygden, men möter i alla fall en pojke som hon blir förälskad i. En dag försvinner en till sjuttonårig flicka spårlöst från trakten längs Silvervägen och det blir tydligt att det finns ondska i skogarna.

Boken är spännande och dessutom lätt att läsa. Skildringarna av ensamhet och av utsatthet är riktigt välskrivna, och hela stämningen i boken är obehaglig på ett dystert sätt. Däremot kändes personbeskrivningarna rätt vaga; det var helt enkelt svårt att få mig någon inre bild av personernas utseenden. Kanske har den känslan att göra med att boken jag läste precis innan denna var närmast överdetaljerad i beskrivningarna. Vagheten hade å andra sidan effekten att allting känns lite mera drömlikt än vanligt, och det kanske var författarens mening. Berättelsen rör sig ganska långsamt framåt, och det tar dessutom två tredjedelar av boken innan bokens båda huvudpersoner Lelle och Meja ens kommer i kontakt med varandra. Innan dess hade det egentligen inte funnits någon anledning för dem att dela bok med varandra, då deras historier varit helt åtskilda. Men, som sagt, bortsett från sådana småsaker som storleksproportionerna mellan de olika elementen i berättelsen är det en alldeles utmärkt spänningsroman.

1793 var inget bra år i Stockholm. Ekonomin är i spillror efter åratal av krig, Gustav III har mördats och kronprinsen oduglig, ränker och dubbelränker smids bland samhällets toppar, och alla svälter. Det är med andra ord en perfekt bakgrund för en deckare, vilket 1793 av Niklas Natt och Dag nog får lov att kallas.

Ett lik hittas i sjön Fatburen, den stinkande pöl av sörja där Södermalms träck till slut hamnar. Liket är i mycket dåligt skick; utan vare sig armar, ben, ögon eller tunga så det går inte att avgöra vem det är som har dött. Det går förstås heller inte att förstå vad som ligger bakom den så ohyggliga sargningen av kroppen. Den svårt lungsjuke men ännu skarpsinnige Cecil Winge får uppdraget att få klarhet i det hela, och han får hjälp av den enarmade och försupne krigsveteranen Mickel Cardell, som även var den som plockade upp liket ur sörjan.

Boken är bitvis rätt spännande, men den innehåller också lite väl mycket äckel för min smak. Det är i miljöbeskrivningarna som bokens huvudsakliga lyskraft finns. Det känns verkligen som att man befinner sig i stanken och myllret i Stockholm under oåren på slutet av 1700-talet. Beskrivningarna är både detaljerade och målande, och det känns som att författaren har lagt ner ett ordentligt efterforskningsarbete för att skapa bakgrunden. Däremot tycker jag att personskildringarna är lite tveksamma, och framför allt att grundhistorien inte är särskilt intressant, eller bra. Det blir liksom för mycket av allt. Bokens hjältar är verkligen hjältar, de futtiga personerna stoltserar med sin närmast omänskliga futtighet, överheten överhetar å det grövsta och ordet lagom finns inte. Jag tycker alltså att boken skulle ha mått bra av lite återhållsamhet, i och med att det i längden närmast blir parodiskt när det fläskas på som det gör i boken. Det känns närmast som pekoral ibland, och det är ju inte den känslan man är ute efter när man läser en spänningsroman.

Yes, The Hanging Tree is number six in the series of books about Peter Grant, apprentice wizard and London police constable with river connections. Yes, this means that a certain routine has been established in the story, but it still feels as an exciting read.

The story takes place some time after the end of the previous book, Foxglove Summer, and Peter has returned to his normal duties at the Folly in London. A sudden, possibly drug related, death has occurred at an exclusive party at One Hyde Park, the ridiculously expensive apartment block in Knightsbridge. One of Peter’s river acquaintances asks Peter to ensure that her daughter, who was present at the party, is not included in the police investigation. This, in itself, of course means that Peter starts working with the case. It leads, as usual, to situations where Peter is far from in control and lots of property damage.

The story is relatively complex, connecting in many places to the previous books in the series. Many characters, some I had completely forgotten, from those books also reappear extending the list of names in the story to the level that I would like to have a character list included in the book, like in the Russian classic novels. The book is entertaining and it feels nice to notice that Peter gets better and better in both aspects of his work. As usual, the book has an open ending, but at least it doesn’t end with a cliffhanger this time.

Huvudpersonen i Haruki Murakamis Mordet på kommendören: Första boken (antagligen också i den andra…) är något så omodernt som en porträttmålare. Det går hyfsat bra för honom, så han lever ett behagligt men rätt enkelt liv i Tokyo. Plötsligt meddelar hans fru att hon vill skiljas, och huvudpersonen drabbas av någon slags återhållen kris där han kör omkring planlöst i Japan någon månad för att slutligen hamna i ett avskilt hus i bergen som ägs av den senile pappan till en god vän. Pappan, Tomohiko Amada, är en hyllad konstnär som förnyat den traditionella japanska bildkonsten. Medan huvudpersonen börjar få igång sitt liv igen genom att undervisa konst i den lokala skolan börjar underliga saker hända i huset. Han hittar en gömd märklig tavla med namnet Mordet på kommendören, ett svagt plingande ljud börjar höras på natten, och en stenrik granne dyker upp med jobberbjudanden.

Handlingen rör sig ganska långsamt framåt i en maklig takt, men samtidigt är trådarna i intrigen mångtaliga och detaljrikedomen i berättandet rikligt så tempot i historien blir lite skevt. Man blir ofta påmind vid upprepade tillfällen om vad som verkar vara ganska ovidkommande detaljer, och det finns en rejäl, och närmast irriterande, fixering vid tuttar. Å andra sidan är historien så pass fascinerande att man vill försöka förstå vad som är på gång.

Huvudpersonen har en tendens att lugnt acceptera vad som än händer, och knappt ens reflektera över situationen. Han lyssnar på morgonnyheterna på radion eftersom:

Det hade ju varit lite bekymmersamt om till exempel jorden höll på att gå under och jag var den ende som inte hade fått reda på något om det.

Det tycker jag är en rätt trivsam attityd.

Den första delen slutar väldigt abrupt, med en närmast löjlig cliffhanger som gör att boken inte fungerar som en självständig enhet. Boken borde alltså egentligen ha fått namnet Mordet på kommendören: Halva berättelsen. Jag tycker att det liksom känns poänglöst att bryta av historien på det sättet, och jag måste därför också vänta med att komma med något slutomdöme av boken tills jag har läst den avslutande halvan av berättelsen.

Cicada is an insect working long hours in a large gray office building. His co-workers are hostile and do not appreciate him and the work he has performed for sevteen years. Life for him is hard.

Shaun Tan has created a special picture book. The art combines with the almost-haiku texts to convey the feeling of being underappreciated and not fitting into the general pattern of things.

I like it.

Ett lik grävs 2012 upp i den lilla kuststaden Oosterby, och det identifieras som den man hade trott bränt ner ett pensionat 1991. Flera personer omkom i den branden, och samtliga av dem hade varit medlemmar i “de vänsterhäntas förening” som hade existerat i staden under 1960-talet. Det är förstås en smula irriterande att den som ansetts varit gärningsman ett par decennier senare i stället visar sig vara ännu ett av brottsoffren, så därför dammas den sedan länge pensionerade kommissarien Van Veeteren av för att få ett nytt försök att reda ut fallet. Vem och varför är frågor som söker svar, precis som brukligt är i deckare.

De vänsterhäntas förening är min första kontakt med Håkan Nessers deckarvärld, men det är tydligt att den världen redan var väl befolkad med dugliga polisutredare, och inte minst tydligt utmejslade personligheter. Boken fungerar riktigt bra som fristående läsning för oss som inte har koll. Handlingen rör sig framåt i makligt tempo, och även om man som läsare har tillgång till mer information än vad någon av personerna har är det ändå lurigt att försöka reda ut vad som egentligen är händelsekedjan. Det är alltså en välkomponerad historia, men den känns också lite grann som om den går på rutin och mycket handlar om själva åldrandet. Det hela bakas ihop till en trivsam läsning, där lindrig spänning efterhand byggs upp efter mycket småpratande och halvfilosoferande, noga uppblandade med tupplurar.