Category: Läsning / Reading

The most interesting branch of applied computations is what is often called magic, at least by people not fully understanding the concept. It has turned out that certain equations and computational algorithms are very dangerous to use by any layman since they have the potential to open gates to other dimensions and other universes if applied badly. Our universe is constantly under threat from evil and powerful beings from elsewhere, and visits from those should be avoided at almost any cost in the name of public safety. This means that most governments have agencies to discourage the use of dangerous computations. For natural reasons these agencies are secret, and the agents within them are controlled by a heavy layer of bureaucracy. Paperwork is one of the best methods to cull any ambitions, especially in the area of magical misuse.

The Atrocity Archives by Charles Stross contains two stories (The Atrocity Archive and The Concrete Jungle) from the British side of magic control, the Q-division of the Special Operations Executive commonly called the Laundry. Bob Howard, computer specialist, has been recruited following a minor incident when he was creating new fractal algorithms. In the first story he gets his first taste of agent field work when he travels to California to contact a Scottish professor in logic who unwittingly may be too close to alter reality, and in the second story he is called in for an emergency related to the unexpected increase of concrete cows in Milton Keynes. Both stories takes unexpected turns and uncovers conspiracies of varying levels up to the complete destruction of our universe.

The book contains some action, but also quite a lot of explanations. Significant effort is made by Stross to create the world where the stories take place. For me, with some experience in nearby scientific fields, it feels that many mathematical buzzwords are introduced just to make the background sound advanced rather than plausible which is a bit annoying. On the other hand, my somewhat lighter experience in computing makes me swallow all the technobabble, although the text feels slightly dated. It is very clear that the stories were written more than 15 years by the focus on the then cutting-edge technology.

I like the world in the book, and I am fascinated by the stories. I do not particularly like the writing, and it feels like most characters in the book have more or less the same way of thinking. The last point could of course also be seen as an effect of the elements from the genres that the book combines: Spy action and cosmic horror. The book is entertaining, and that is the most important point.

På ett oförglömligt serietidningsomslag (Kapten Stofil, nummer 22) beskylls Postmodernisten ligga bakom subjektets död. Det inser jag dock ej kan vara sant efter att ha läst den lilla boken Grejen med ordföljd, skriven av Sara Lövestam och som bär den kittlande undertiteln Allt du någonsin velat veta om satsdelar. Subjektet lever tydligen och mår bra, och är dessutom en viktig del av livets meningar. Subjektet liknas vid dvärgen Kloker, och endast fem sidor senare även med en tårtbotten. Subjektet behövs, men utan grädde är festtårtan bara en bit sockerkaka.

Det är riktigt trevligt att lära sig hur det språk som jag har talat så länge jag kan minnas egentligen håller ihop. Lövestam drar fram en massa exempelmeningar ur sin keps och demonstrerar på så sätt både grunderna i det svenska språkets satsbyggnad och framför allt alla de underbara undantagen som ju gör språket så levande. Hennes stil när hon förklarar är avslappnad och underhållande, men utan att för den skull förenkla. Texten är ju i grund och botten ganska avancerad och jag skulle kunna tänka mig att använda den som något slags referensverk för de olika termerna som grammatiker slänger sig med när de vill markera revir. Språket kan emellanåt upplevas som lite väl flåshurtigt och hamnar då nära kvällstidnings-kåsörernas domäner, men ordföljden känns i alla fall hela tiden väl genomtänkt.

Nu när jag tror att jag har min egen ordföljd under kontroll bör det vara dags att arbeta på ordförrådet istället. Man måste ju fylla meningarna med något, och då framför allt ord.

I am a big London Underground enthusiast, but there was one tube line I never travelled on and that was the Metropolitan Line. I never really had any reason to do that, and thus it always felt a bit mysterious to me. not leas becaue the line was so long that they ran out of numbers for the zones of the furthermost stations and had to use letters instead. On the other hand, I used to travel a lot in the good old A stock trains on the East London Line which were also used on the Metropolitan. They were rather old and unusually comfortable but the line charts inside the cars were confusingly showing all the Metropolitan stops. Thus, they feel familiar to me event though I have not visited those places.

After reading the novella The Furthest Station by Ben Aaronovitch it feels as if it was good that I never went on the Metropolitan Line. The trains on that line seem to be infested with ghosts. It is good that PC Peter Grant of the Folly is available to sort out the situation. The novella is part of the book series beginning with Rivers of London, and the story is set in time between Foxglove Summer and The Hanging Tree. This means that the story contains detailed description of police work, rivers with unusual personalities and the inner workings of magic.

It is rather refreshing to read a shorter story within this background universe but without the story having big implications on the big scale storyline. The novella simply shows a glimpse of the life of a police constable working with cases where magic connections are suspected. Similar to an episode in a long-running TV series. I like it.

Vissa år känner jag, när det är dags för min årliga sommarbilresa från Kiruna till Gävle, att jag vill slippa ifrån den vanliga rätt trista vägen längs kusten. Då brukar jag ta Inlandsvägen (väg E45) ner till Arvidsjaur, och därifrån Silvervägen (väg 95) till Glommersträsk där jag svänger av mot Lycksele och Åsele (väg 365). Den vägen är inte mycket roligare, men man får i alla fall vara ifred.

I boken Silvervägen av Stina Jackson kör Lelle fram och tillbaka längs väg 95 och letar efter sin dotter, som försvunnit spårlöst tre år innan boken tar sin början när hon var sjutton år. Han har bestämt sig för att aldrig sluta leta efter henne, så han söker igenom alla sidovägar och ödegårdar längs vägen för att på något sätt hitta något spår efter vad som har hänt henne. Han arbetar som lärare i den fiktiva lilla orten Glimmersträsk (observera i-et). Dit flyttar den sjuttonåriga Meja med sin instabila mor som har hittat en man på internet. Meja har svårt att komma till ro i glesbygden, men möter i alla fall en pojke som hon blir förälskad i. En dag försvinner en till sjuttonårig flicka spårlöst från trakten längs Silvervägen och det blir tydligt att det finns ondska i skogarna.

Boken är spännande och dessutom lätt att läsa. Skildringarna av ensamhet och av utsatthet är riktigt välskrivna, och hela stämningen i boken är obehaglig på ett dystert sätt. Däremot kändes personbeskrivningarna rätt vaga; det var helt enkelt svårt att få mig någon inre bild av personernas utseenden. Kanske har den känslan att göra med att boken jag läste precis innan denna var närmast överdetaljerad i beskrivningarna. Vagheten hade å andra sidan effekten att allting känns lite mera drömlikt än vanligt, och det kanske var författarens mening. Berättelsen rör sig ganska långsamt framåt, och det tar dessutom två tredjedelar av boken innan bokens båda huvudpersoner Lelle och Meja ens kommer i kontakt med varandra. Innan dess hade det egentligen inte funnits någon anledning för dem att dela bok med varandra, då deras historier varit helt åtskilda. Men, som sagt, bortsett från sådana småsaker som storleksproportionerna mellan de olika elementen i berättelsen är det en alldeles utmärkt spänningsroman.

1793 var inget bra år i Stockholm. Ekonomin är i spillror efter åratal av krig, Gustav III har mördats och kronprinsen oduglig, ränker och dubbelränker smids bland samhällets toppar, och alla svälter. Det är med andra ord en perfekt bakgrund för en deckare, vilket 1793 av Niklas Natt och Dag nog får lov att kallas.

Ett lik hittas i sjön Fatburen, den stinkande pöl av sörja där Södermalms träck till slut hamnar. Liket är i mycket dåligt skick; utan vare sig armar, ben, ögon eller tunga så det går inte att avgöra vem det är som har dött. Det går förstås heller inte att förstå vad som ligger bakom den så ohyggliga sargningen av kroppen. Den svårt lungsjuke men ännu skarpsinnige Cecil Winge får uppdraget att få klarhet i det hela, och han får hjälp av den enarmade och försupne krigsveteranen Mickel Cardell, som även var den som plockade upp liket ur sörjan.

Boken är bitvis rätt spännande, men den innehåller också lite väl mycket äckel för min smak. Det är i miljöbeskrivningarna som bokens huvudsakliga lyskraft finns. Det känns verkligen som att man befinner sig i stanken och myllret i Stockholm under oåren på slutet av 1700-talet. Beskrivningarna är både detaljerade och målande, och det känns som att författaren har lagt ner ett ordentligt efterforskningsarbete för att skapa bakgrunden. Däremot tycker jag att personskildringarna är lite tveksamma, och framför allt att grundhistorien inte är särskilt intressant, eller bra. Det blir liksom för mycket av allt. Bokens hjältar är verkligen hjältar, de futtiga personerna stoltserar med sin närmast omänskliga futtighet, överheten överhetar å det grövsta och ordet lagom finns inte. Jag tycker alltså att boken skulle ha mått bra av lite återhållsamhet, i och med att det i längden närmast blir parodiskt när det fläskas på som det gör i boken. Det känns närmast som pekoral ibland, och det är ju inte den känslan man är ute efter när man läser en spänningsroman.

Yes, The Hanging Tree is number six in the series of books about Peter Grant, apprentice wizard and London police constable with river connections. Yes, this means that a certain routine has been established in the story, but it still feels as an exciting read.

The story takes place some time after the end of the previous book, Foxglove Summer, and Peter has returned to his normal duties at the Folly in London. A sudden, possibly drug related, death has occurred at an exclusive party at One Hyde Park, the ridiculously expensive apartment block in Knightsbridge. One of Peter’s river acquaintances asks Peter to ensure that her daughter, who was present at the party, is not included in the police investigation. This, in itself, of course means that Peter starts working with the case. It leads, as usual, to situations where Peter is far from in control and lots of property damage.

The story is relatively complex, connecting in many places to the previous books in the series. Many characters, some I had completely forgotten, from those books also reappear extending the list of names in the story to the level that I would like to have a character list included in the book, like in the Russian classic novels. The book is entertaining and it feels nice to notice that Peter gets better and better in both aspects of his work. As usual, the book has an open ending, but at least it doesn’t end with a cliffhanger this time.