Category: Läsning / Reading

Det känns faktiskt lite genant att behöva medge att jag aldrig skulle ha kommit på tanken att läsa Återstoden av dagen om det inte vore för att bokens författare, Kazuo Ishiguro, råkat bli tilldelad ett Nobelpris. Jag har nämligen haft en del förutfattade meningar grundade på att filmen som bygger på boken verkade tråkig av affischen att döma. Tack akademin för att ni fick mig att ändra mina förutfattade meningar!

Historien kan sammanfattas mycket kort: Butlern Stevens åker år 1956 på semester för första gången i sitt liv, och tänker tillbaka på vad som hänt i hans arbetsliv.

Det som gör boken så bra är att man får komma in i huvudet på Stevens. Han är den lojale Butlern som under årtionden tjänat i Darlington Hall i hemmet hos en av de mest inflytelserika familjerna i Storbritannien men som nu i princip följt med i köpet när en amerikan köpt huset. Han är butlern som med en känsla av triumf minns sin fars dödsdag, eftersom han trots allt kunde fullfölja sina arbetsplikter. Mycket av det han tänker tillbaka på rör sig med ett stukat Europa i bakgrunden där lord Darlington med gammalmodig diplomati försöker hindra ett nytt stort krig att flamma upp. Det är miss Kenton, den tidigare hushållerskan på Darlington Hall, som är målet för Stevens bilsemester, och många av minnena kretsar också kring deras (förstås) strikt yrkesmässiga relation.

Boken är välskriven, vemodig och småroligt ironisk på samma gång. Dessutom är den tankeväckande med hur långt man egentligen kan sträcka sig för att undvika att visa någon som helst personlighet.

Jag tillhör majoriteten av Sveriges befolkning. Vi är hela 91 procent som inte köpt Fredrik Backmans genombrottsroman (En man som heter Ove), och vi är 83 procent som inte sett filmen som bygger på boken. Det finns inget egentligt skäl till att jag hamnat i majoriteten, utan det har bara blivit så. På samma sätt råkade det bli så att jag införskaffade Backmans Björnstad. Slumpen kan vara lyckad ibland.

Boken handlar om en stad. Björnstad. En liten industristad vars ishockeylag en gång i tiden var landets näst bästa men som numera är långt därifrån. Det gått ett par årtionden sedan guldåldern, men ishockeyn är fortfarande det som ortens hjärtan slår för. Framför allt när det mesta i staden går utför. Nu har dock Björnstads pojkar tagit sig ända till semifinal i junior-SM, så nu börjar hoppet om ljusare framtid åter igen att spira i staden. Det är just där boken tar sin början.

Boken handlar om kärleken till ishockey, om lojalitet åt alla håll, om att passa in, om att inte passa in, om hat, om svek, om hjältemod, men i centrum ligger ett olycksaligt illdåd som vänder upp och ned på allt.

Jag gillar språket i boken. Fredrik Backman skriver skarpt, genomtänkt och framåtdrivande, och det behövs i en bok som raskt hoppar runt bland en stor mångfald figurer. Det blir kanske lite för många olika småtrådar att hålla koll på, men det får man förstås räkna med när en hel stads tankar ska beskrivas. Det jag inte riktigt tycker om är allt förebådande som ibland bryter av berättelsen. Boken har redan väldigt mycket av karaktären av en TV-serie där man lär känna en stad, och de där smygprofetiska passagerna blir då som klipp på en lastbil som kör genom staden till olycksbådande musik. Man bara vet att någon kommer att bli påkörd. Ett annat problem jag hade med boken är att den inte fungerar som kvällsläsning i sängen. Jag blev alldeles för uppretad av den för att kunna sova lugnt efteråt.

Björnstad har ett tydligt feministiskt budskap, och det känns skönt. Men innehållet har en stor vid yta med skarpa beskrivningar, och kanske inte så mycket inre djup. Det känns som om personerna inte tänker utan bara reagerar, som om de alltid beter sig som de förväntas göra. De känns helt enkelt lite endimensionella, som att alla bara har en varsin drivkraft. Det kanske är så det svenska vardagslivet är, men det är inte så jag känner mig själv. Trots detta är boken så bra att jag gott kan rekommendera den, så länge man inte läser den alltför sent på kvällen…

När man talar om litterära klassiker brukar Leo Tolstojs Anna Karenina komma upp i diskussionerna. Nu när jag har tillbringat sommaren i 1870-talets Ryssland så kan jag med gott samvete själv tala mig varm för romanen. Den är verkligen bra.

I Anna Karenina berättas två huvudsakliga historier: furstinnan Anna Kareninas passionerade utomäktenskapliga affär med greve Vronskij och godsägaren Konstantin Levins djupa kärlek till furstinnan Kitty, men många andra historier vävs samman i romanen och mycket av samtidens politiska händelser blandas också in. Boken fungerar som en effektiv ögonblicksbild av det ryska samhället strax efter att livegenskapen hade upphört och nya impulser och trender från västra Europa börjat sippra in.

Redan från inledningsorden

Alla lyckliga familjer är lika varandra, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt speciella sätt.

sugs man in i berättelsen. Familjen som det syftas på är adelsfamiljen Oblonskij, där Dolly precis upptäckt sin make Stivas affär med barnens guvernant. Stivas barndomsvän Levin tittar förbi för att diskutera sina planer att fria till Kitty, Dollys syster, men får reda på att greve Vronskij också är intresserad av Kitty. Vid själva frieriet tackar Kitty nej då hon också har Vronskij i tankarna. Stivas syster, Anna Karenina, har kallats in för att medla i Oblonskijs familjetrassel, men hon råkar då möta Vronskij och ömsesidig passion uppstår. Och krossade hjärtan. Och det är bara början på berättelsen…

Bokens styrka är att den rakt upp och ner berättar sin historia. Det är inga stora dramatiska äventyr eller spänning, och varken symbolik eller allegorier tynger ned sidorna. Istället är det en noggrann beskrivning av det yttre och inre livet i det gamla ryska kejsardömet under en period av omfattande samhällsreformer. Detaljerna gör att jag som läsare, trots att jag alls är särskilt insatt i tidsperioden, förstår hur personerna i handlingen resonerar. Vissa av situationerna som i boken är ohållbara är inga problem i nutida sammanhang, och vice versa, vilket gör texten ännu intressantare.

Trots att den översättning till svenska som jag läste är från 1926 kändes språket fräscht och hyfsat modernt. Jag behövde dock slå en hel del termer som rörde klädesplagg och hästvagnar för att till fullo hänga med. Jag behövde också, förstås, en fusklapp för att komma ihåg alla namn som dök upp. Det är bara små petitesser. Anna Karenina förtjänar sin plats bland litteraturens verkliga klassiker.

Efter att ha läst ett par böcker där berättandet är huvudsaken känns det skönt att variera sin läsning med en bok där berättelsen är i fokus. Dock tillsammans med en hel del geografiska detaljer, men framför allt noggranna beskrivningar av trä. Det dyker helt enkelt upp mycket trä, i alla former från ungträ till ruttnande ved, i historien som Lars Mytting berättar i sin bok Simma med de drunknade.

Berättelsen börjar år 1991. Edvard Hirifjell har vuxit upp på en potatisgård med får i Saksum i Norge tillsammans med sin farfar, som är rätt utstött ur byagemenskapen efter att ha stridit på tyskarnas sida under andra världskriget. Edvard har bott hos farfar ända sedan hans föräldrar hittats döda i en skogsdunge i Frankrike 1971. Edvard själv, tre år gammal vid tillfället, var spårlöst försvunnen men hittades efter fyra dagar på en läkarmottagning en bra bit bort. När farfar går bort börjar den tjugotreårige Edvard att rota i sitt förflutna för att förstå vad som egentligen hände med föräldrarna. Spåren leder till Shetlandsöarna och historien visar sig bli allt mer komplicerad med rötter som går tillbaka till händelser under slaget vid Somme under det första världskriget, och konflikter både inom släkten och mellan släkter.

Historien är spännande och väl hopsnickrad. Det finns många delar som är intressanta, såsom exempelvis hur skuggorna efter världskrigen länge lever kvar både i norra Frankrike men också i Norge. Däremot tycker jag att många av personerna i berättelsen känns lite aviga. Visserligen är de ordentligt sammansatta och komplicerade individer, inga levande klyschor, men deras handlingar känns ofta omotiverade. Framför allt känns de flesta kvinnornas inre liv mycket gåtfullt. Texten känns märkligt norsk. Det verkar som om den blivit översatt till svenska lite väl snabbt, och den ger därför ett lite slarvigt intryck trots att de rika detaljerna i historien egentligen borde förmedla en känsla av genomarbetad efterforskning.

Simma med de drunknade bjuder på spännande läsning, med en blandning av släktkrönika och spänningsroman. Det är bara de allra sista sidorna som inte känns riktigt rätt, så det är tur att jag väntade två dagar med att skriva ihop den här texten. Hade jag skrivit den tidigare hade den träiga eftersmaken suttit kvar och färgat mitt omdöme betydligt kraftigare.

Vad var det egentligen som hände med Samuel? Hur kunde han köra ihjäl sig? Var det en olycka eller ett självmord? Varför skulle just han ta livet av sig?

Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri handlar om minnen; om hur olika man minns samma saker. Samuel har dött men minnena av honom finns kvar. En författare försöker återskapa Samuels sista tid i livet genom att intervjua hans familj, hans vänner och andra han kommit i kontakt med. Berättelsen består av vad de intervjuade har att säga, och den växlar ständigt synvinkel baserat på vem det är som minns. Vilken roll de olika personerna som stod nära Samuel spelade under den sista tiden beror också den på vem som för stunden råkar berätta. Hur den stora kärleken mellan honom och Laide utvecklades. Hur vänskapen mellan honom och Vandad förändrades. Hur han hanterade sin oförmåga att komma ihåg saker.

Egentligen är personerna i berättelsen sådana där självupptagna storstadstyper som jag alltid irriterar mig på i böcker och filmer, men Jonas Hassen Khemiri lyckas blåsa liv i dem och göra dem intressanta på riktigt tack vare sitt exakta raka språk. Det är ju ändå berättandet, och inte berättelsen, som är huvudskälet till att läsa Allt jag inte minns. När jag förstod textens uppbyggnad, som var riktigt förvirrande till att börja med med de skiftande berättarna, så var det just de skiftande perspektiven på enkla händelser som gav värde åt läsningen. Jag tycker om boken, men jag kan också mycket väl förstå dem som avskyr den. Allt beror på perspektivet.

Hur bryter man egentligen mot normerna? Det verkar finnas någon slags konvention om hur normbrytare ska bete sig, och bryter normbrytaren mot den normbrytarnormen så är det inte längre särskilt lätt att veta vad för slags person man har att göra med. Martin Luuk skildrar i Gud har för mycket tid just normbrytare.

Gabriella fångar svanar och bär med dem hem till sin lilla lägenhet för att skydda dem från friheten. Hon forskade tidigare om ekosystem men hoppade av allt och drog sig tillbaka. Hon hade som ung gjort upp en pakt med vännen Johanna om att en dag cykla in i solen för att därifrån kommer allt att se fantastiskt ut. Johanna i sin tur blir en internationellt framgångsrik konstnär med en specifik, rätt kroppslig, inriktning. De glider ifrån varandra och ihop igen under deras liv, som skildras av bokens berättare som arbetar på Arkivet och därför håller koll på sådana saker. Han berättar också om andra personer, såsom exempelvis Autoerotikens fader, som alla har något med Gabriella och Johanna att göra.

Boken är en riktigt trevlig bekantskap. Texten hoppar i tid och rum vilket är ungefär vad funderingar brukar göra, så den fungerar egentligen mera som en tanke än som en sammanhållen berättelse. Men det är ändå berättelsen som kommer fram till slut. Det är ganska ledigt skrivet, och det känns som om mycket möda har lagts på att hålla texten komprimerad. Det är ingen satir även om trender och moderna later behandlas, utan den är mera en melankolisk betraktelse av livet. Nästan varje mening känns välansad och genomarbetad, och det går att ta väldigt många fraser ur boken att använda till en mörk aforismsamling att bläddra i när man känner sig alltför vanlig.

Integritet och rädsla. Är nästan. Synonymer.

Å andra sidan kan man också få intrycket att boken startade med frasen Mens över sjö och strand och att sedan allt annat i den kom till för att fylla igen luckorna, men det gör inget.

Boken är kort, men välfylld. Den är riktigt bra. Det var jag faktiskt inte beredd på.