Category: Läsning / Reading

I Kengis i mitten av 1800-talet lever Jussi, en samepojke som mycket ung flytt från sin gravt försupne mor och senare fått skydd hos pastorn, där han också växt upp. Pastorn är ingen annan än Lars Levi Laestadius som är mitt uppe i sin stora väckelserörelse där han predikar mot synder och sprit. En vallpiga i trakten försvinner och hittas senare död och det antas att en slagbjörn tagit henne, men Laestadius hittar tecken på att det måste vara en dråpare det rör sig om och inleder brottsplatsundersökningar tillsammans med Jussi. Och det dyker upp fler offer.

Mikael Niemi är skicklig berättare, som framför allt kan det där med att fabulera skrönor som egentligen inte är sanna, men skulle vara trevliga om de ändå var det. I Koka björn har han förvandlat Laestadius till en skarpsinnig detektiv närmast i Sherlock Holmes-klass, och man vill tro på det när man läser det. Tyvärr är personbeskrivningarna av alla, förutom Jussi och Laestadius, som dyker upp i boken, ganska knappa. De får liksom inte något utrymme att visa upp sig och känns därmed inte riktigt som levande människor utan mera som de funktioner de ska uppfylla. En liten märklighet i boken är att berättarjaget ändras så man får lov att ställa om i bokläsarhuvudet när det sker.

Jag tror att boken hade fungerat lika bra utan att knyta an med någon historisk person. Till viss del tynger det ner berättelsen med utblickar till historiska händelser i norska Finnmarken. Å andra sidan skulle den förmodligen inte heller vara lika inspirerad i så fall. Boken är fängslande och rätt spännande, och den innehåller mycket av allt.

An aging comedian, Dovaleh Greenstein, has invited a childhood acquaintance to visit his stand-up gig in a bar in an Israeli town called Netanya. When this long lost friend, the court judge Avishai Lazar, asks why the response is that Dovaleh wants him to see and to later tell what was seen. The evening starts with a set of jokes for the relatively large audience, but as the evening goes on, Dovaleh begins to delve into the sorrows of his childhood and a large trauma while the audience starts thinning out as more and more disappointed comedy customers leave the bar. In the end of the stand-up set only a handful people remains to hear where and how the story ends. A Horse Walks into a Bar by David Grossman describes this two hour long comedy evening through the eyes and the recollections of Avishai, the judge.

The form of the story is really interesting, with it taking place during one single stand-up comedy set. However, it did not really manage to keep my interest up through the whole routine. I assume that there is a certain chance that I would be one of the many people in the audience leaving the show before its end. The actual core event in the story that Dovaleh tells at the stage, simply took too long to unfold to keep me satisfied. There is a chance that the tempo in the book fits the story better if the book is read in a more focused fashion than how I did it. In addition, the actual core event in Dovaleh’s recollection from his childhood is actually a really interesting situation: To be transported to the funeral of a parent without knowing which of the parents that is dead.

Man kan inleda böcker på många sätt. Ett av dem är:

Antiloper har 10 gånger skarpare syn, sa du. Det var precis i början eller strax efter. Det betyder att de under en klar natt kan se Saturnus ringar.

och det är ett ganska typiskt exempel på hur innehållet i den säregna boken Avd. för grubblerier av Jenny Offill ser ut. Bokens berättare förmedlar nämligen effektivt genom korta konkreta minnesfragment historien om ett äktenskap och hur svårt allting kan bli när livet inte tar den riktningen man trodde att det skulle göra.

Bokens berättare är en författarinna i New York, som inte får ihop sin andra roman, undervisar i kreativt skrivande, och spökskriver en bok åt en misslyckad astronaut för pengarnas skull. Hon hittar en snäll musiker, får en dotter som skriker, och får vägglöss. Och så kommer hon på sin make med att ha en affär med yngre kvinna. Historien är inte speciell på något sätt, men det är däremot hur den är berättad. Minnesfragmenten är verkligen korta, och ibland närmare aforismer än något annat, men tillsammans målar de upp bilden av hennes drömmar och tankar, glädje och sorg. Det är riktigt dråpligt emellanåt, men allt som oftast ofta lyser oro och sorg igenom över att inte vara den hon vill vara.

Boken går snabbt att läsa, även om man stannar upp i läsandet och själv tänker efter och börjar grubbla över tillvaron. Jag tycker mycket om sättet på vilket boken berättas, även om det är lite skrämmande att sättet som hon tänker på känns oroväckande nära mitt eget sätt att tänka. En liten rolig detalj är att bokens berättare klagar på att hennes elever måste tänka på att hålla isär författarröst och romanfigurer, för att sedan mitt i boken plötsligt byta ut berättarens “jag” till “hustrun”. Sådana små lekar med formen friskar också upp, och får mig som läsare att känna mig lite listig. Då gör det inte heller något att en astronomisk term råkat blivit helt fel (kan dock komma från översättningen).

Det känns faktiskt lite genant att behöva medge att jag aldrig skulle ha kommit på tanken att läsa Återstoden av dagen om det inte vore för att bokens författare, Kazuo Ishiguro, råkat bli tilldelad ett Nobelpris. Jag har nämligen haft en del förutfattade meningar grundade på att filmen som bygger på boken verkade tråkig av affischen att döma. Tack akademin för att ni fick mig att ändra mina förutfattade meningar!

Historien kan sammanfattas mycket kort: Butlern Stevens åker år 1956 på semester för första gången i sitt liv, och tänker tillbaka på vad som hänt i hans arbetsliv.

Det som gör boken så bra är att man får komma in i huvudet på Stevens. Han är den lojale Butlern som under årtionden tjänat i Darlington Hall i hemmet hos en av de mest inflytelserika familjerna i Storbritannien men som nu i princip följt med i köpet när en amerikan köpt huset. Han är butlern som med en känsla av triumf minns sin fars dödsdag, eftersom han trots allt kunde fullfölja sina arbetsplikter. Mycket av det han tänker tillbaka på rör sig med ett stukat Europa i bakgrunden där lord Darlington med gammalmodig diplomati försöker hindra ett nytt stort krig att flamma upp. Det är miss Kenton, den tidigare hushållerskan på Darlington Hall, som är målet för Stevens bilsemester, och många av minnena kretsar också kring deras (förstås) strikt yrkesmässiga relation.

Boken är välskriven, vemodig och småroligt ironisk på samma gång. Dessutom är den tankeväckande med hur långt man egentligen kan sträcka sig för att undvika att visa någon som helst personlighet.

Jag tillhör majoriteten av Sveriges befolkning. Vi är hela 91 procent som inte köpt Fredrik Backmans genombrottsroman (En man som heter Ove), och vi är 83 procent som inte sett filmen som bygger på boken. Det finns inget egentligt skäl till att jag hamnat i majoriteten, utan det har bara blivit så. På samma sätt råkade det bli så att jag införskaffade Backmans Björnstad. Slumpen kan vara lyckad ibland.

Boken handlar om en stad. Björnstad. En liten industristad vars ishockeylag en gång i tiden var landets näst bästa men som numera är långt därifrån. Det gått ett par årtionden sedan guldåldern, men ishockeyn är fortfarande det som ortens hjärtan slår för. Framför allt när det mesta i staden går utför. Nu har dock Björnstads pojkar tagit sig ända till semifinal i junior-SM, så nu börjar hoppet om ljusare framtid åter igen att spira i staden. Det är just där boken tar sin början.

Boken handlar om kärleken till ishockey, om lojalitet åt alla håll, om att passa in, om att inte passa in, om hat, om svek, om hjältemod, men i centrum ligger ett olycksaligt illdåd som vänder upp och ned på allt.

Jag gillar språket i boken. Fredrik Backman skriver skarpt, genomtänkt och framåtdrivande, och det behövs i en bok som raskt hoppar runt bland en stor mångfald figurer. Det blir kanske lite för många olika småtrådar att hålla koll på, men det får man förstås räkna med när en hel stads tankar ska beskrivas. Det jag inte riktigt tycker om är allt förebådande som ibland bryter av berättelsen. Boken har redan väldigt mycket av karaktären av en TV-serie där man lär känna en stad, och de där smygprofetiska passagerna blir då som klipp på en lastbil som kör genom staden till olycksbådande musik. Man bara vet att någon kommer att bli påkörd. Ett annat problem jag hade med boken är att den inte fungerar som kvällsläsning i sängen. Jag blev alldeles för uppretad av den för att kunna sova lugnt efteråt.

Björnstad har ett tydligt feministiskt budskap, och det känns skönt. Men innehållet har en stor vid yta med skarpa beskrivningar, och kanske inte så mycket inre djup. Det känns som om personerna inte tänker utan bara reagerar, som om de alltid beter sig som de förväntas göra. De känns helt enkelt lite endimensionella, som att alla bara har en varsin drivkraft. Det kanske är så det svenska vardagslivet är, men det är inte så jag känner mig själv. Trots detta är boken så bra att jag gott kan rekommendera den, så länge man inte läser den alltför sent på kvällen…

När man talar om litterära klassiker brukar Leo Tolstojs Anna Karenina komma upp i diskussionerna. Nu när jag har tillbringat sommaren i 1870-talets Ryssland så kan jag med gott samvete själv tala mig varm för romanen. Den är verkligen bra.

I Anna Karenina berättas två huvudsakliga historier: furstinnan Anna Kareninas passionerade utomäktenskapliga affär med greve Vronskij och godsägaren Konstantin Levins djupa kärlek till furstinnan Kitty, men många andra historier vävs samman i romanen och mycket av samtidens politiska händelser blandas också in. Boken fungerar som en effektiv ögonblicksbild av det ryska samhället strax efter att livegenskapen hade upphört och nya impulser och trender från västra Europa börjat sippra in.

Redan från inledningsorden

Alla lyckliga familjer är lika varandra, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt speciella sätt.

sugs man in i berättelsen. Familjen som det syftas på är adelsfamiljen Oblonskij, där Dolly precis upptäckt sin make Stivas affär med barnens guvernant. Stivas barndomsvän Levin tittar förbi för att diskutera sina planer att fria till Kitty, Dollys syster, men får reda på att greve Vronskij också är intresserad av Kitty. Vid själva frieriet tackar Kitty nej då hon också har Vronskij i tankarna. Stivas syster, Anna Karenina, har kallats in för att medla i Oblonskijs familjetrassel, men hon råkar då möta Vronskij och ömsesidig passion uppstår. Och krossade hjärtan. Och det är bara början på berättelsen…

Bokens styrka är att den rakt upp och ner berättar sin historia. Det är inga stora dramatiska äventyr eller spänning, och varken symbolik eller allegorier tynger ned sidorna. Istället är det en noggrann beskrivning av det yttre och inre livet i det gamla ryska kejsardömet under en period av omfattande samhällsreformer. Detaljerna gör att jag som läsare, trots att jag alls är särskilt insatt i tidsperioden, förstår hur personerna i handlingen resonerar. Vissa av situationerna som i boken är ohållbara är inga problem i nutida sammanhang, och vice versa, vilket gör texten ännu intressantare.

Trots att den översättning till svenska som jag läste är från 1926 kändes språket fräscht och hyfsat modernt. Jag behövde dock slå en hel del termer som rörde klädesplagg och hästvagnar för att till fullo hänga med. Jag behövde också, förstås, en fusklapp för att komma ihåg alla namn som dök upp. Det är bara små petitesser. Anna Karenina förtjänar sin plats bland litteraturens verkliga klassiker.