Category: Spel / Game

Ted och Dolores är ett gift par som bor i en lagom fin amerikansk villaförort med sina två barn: Mary Jane och Timmy. Tyvärr har deras USA en ovana att locka fram det värsta hos andra vapenskramlande stormakter i världen så därför har ett varningssystem för inkommande kärnvapenattacker införts, och alla hem är försedda med små skyddsrum. På så sätt kan befolkningens trygghet säkras, och dess säkerhet tryggas. Ted och Dolores har dock inte haft någon särskilt god framförhållning, och har därför inte fyllt sitt skyddsrum med de förnödenheter som krävs för att överleva ett par månader under jorden. När larmet går har de således bara 60 sekunder på sig att samla ihop vad de kan tänkas behöva, samla familjen, och stänga in sig. Vad som händer de kommande veckorna beror till stor del på vad de lyckades samla ihop under den hektiska minuten.

Spelet 60 Seconds! Reatomized har två distinkta faser. Dels de 60 sekunder, som gett spelet dess namn, där en bra blandning av saker ska samlas in från hemmet, och dels en lång och långsam överlevnadsfas där man måste hushålla med vatten och tomatsoppa och hålla familjen vid liv tills man på ett eller annat sätt räddas ur skyddsrummet. Det låter som gravallvarliga utmaningar, men spelet ligger förstås tydligt inom komedifåran.

Insamlingsfasen känns väldigt hektisk eftersom man inte kan bära särskilt många saker i taget, och det är svårt att ha någon vettig plan för uppgiften då hemmet är rätt oorganiserat och tiden är knapp. Det är lätt hänt att man får för lite vatten eller mat med sig, eller att man glömmer något viktigt såsom radion, förbandslådan eller något barn. Å andra sidan går det åt mindre mat ju färre familjemedlemmar som ska överleva, vilket är en faktor att ta med i ens planer.

Överlevnadsfasen är å andra sidan långt från hektisk. Dag efter dag har man möjlighet att göra några val för att förbättra sin situation. Man kan skicka ut någon familjemedlem för att rota efter förnödenheter och utrustning i ruinerna utanför, eller så kan man se vad eller vem som knackar på dörren, vad som krafsar i rören, eller leka sällskapslekar.

Spelidén och spelet 60 Seconds! Reatomized är i grund och botten riktigt trevligt. Det där med Reatomized är bara en signal att ursprungsspelet (det utan suffixet) blivit uppfräschat och moderniserat, men förblivit samma spel. Det faktum att man under insamlingsfasen i regel får ihop en blott delvis komplett uppsättning utrustning gör att händelserna under överlevnadsfasen varieras i hyfsat stor grad, i och med att man då inte kan optimera sina svar på eventuella motgångar, alternativt göra det som behövs för att underlätta tillvaron och göra framtida räddning möjlig. I längden känns det dock ändå som att händelsekedjorna upprepas ganska mycket. Därför måste jag säga att man ska undvika spelet “i längden”. Det underhåller väldigt bra för stunden i små doser, men man ska nog undvika att bygga sitt liv kring det.

I ett vintrigt bergslandskap vaknar en rävtik upp i sin lya. Samtidigt hör man en man som berättar om en dröm han har haft, en dröm om en räv som söker efter sina tre försvunna valpar. Räven får vi låta leta sig fram genom det vilda landskapet samtidigt som vi får höra mannen hålla ett längre samtal med sin fru om livets gång, förlorade möjligheter och att finna tröst i varandra. Samtalet knyts samman med olika ting, eller snarare minnen, som räven gräver fram under sin vandring, och allt leder fram till någon slags upplösande och känslosam slutpunkt.

The First Tree är ett spel i en poetisk anda. Rävens sökande tillsammans med den stillsamma musiken och den talade texten förmedlar känslor av ånger, sorg och hopp, som lockar fram ens egna inre vemod. Speldelen har egentligen inte mycket att komma med. Man styr den lilla räven genom ett stort, rätt fint, men också anmärkningsvärt detaljfattigt landskap samtidigt som man försöker hitta rätt väg för att komma vidare. Längs vägen dyker det upp ett par mycket enkla komplikationer man måste lista ut för att kunna ta sig vidare. Musiken är visserligen rogivande, men också helt ointressant i mina öron. Dessutom tycker jag att texten känns ganska platt och småkrystad, både texten i sig och det sätt som den framförs på. Jag insåg under eftertexterna att spelet i stort sett är gjort av en enda person, en viss David Wehle, som alltså ligger bakom texten och dess uppläsning tillsammans med någon jag antar är hans fru. Spelet är alltså en skapelse starkt kopplad till en ensam skapare, och det förklarar den ganska ovanliga situationen där där beståndsdelarna var för sig inte är så upphetsande ända kan kombineras till någonting bra. Det finns liksom en tydlig linje som gör att det hela håller ihop. Med en tematiskt mild, men tekniskt omfattande, omarbetning så att spelets utförande motsvarar dess ambitioner skulle The First Tree helt klart gå från att bara vara hyfsat bra och intressant till att vara lysande. Det är de ambitionerna värda.

The story in The Witcher 2: Assassins of Kings starts some time after the action that happened in The Witcher. Some of the choices the player made in that game have effects slipping into this game, if a savegame exists, although it is not immediately clear. Here we find Geralt in a prison cell, accused for the assassination of Foltest, king of Temeria. An interrogation begins, where we get to play through the events leading to this unfortunate situation. A prison escape follows, and Geralt begins his efforts to clear his name, and to navigate the tense political situation following a wave of royal assinations. In addition, Geralt continuously works to recover his memory, which is still a bit foggy after the beginning of the first game.

Similar to the first game, it is the story that is the main attraction in The Witcher 2: Assassins of Kings. The choices made by the player have a very big impact on the story itself, often in ways that are not obvious at first. The choices are not between a clearly good or evil alternative, but between two less than ideal expected outcomes, in a rich and complex world. The world is also very nice to look at, but it felt as if its size was rather smaller than in its predecessor. There were not as many places to visit in each of the game’s chapters, but this was instead compensated by a larger variation of things to do, and a tighter tempo in the storytelling. The romantic parts are also better integrated, and not as stupid. For some reason I had problems with the difficulty level in the first chapter of the story which I did not have otherwise. I don’t know if it was due to me being a slow learner or if those fights were actually meant to be harder.

The game is quite old by now, but I don’t care. I enjoyed it a lot, and I am happy that I still have the third game in the series to play, the one that people say is the best.

Oh, how I wish I could have experienced that dynamic London pop scene that existed from 1985 and for about one decade, however fictional it might have been. Family is a nice little game where I at least could get some idea of the works and spirit of that (still fictional) whirlpool of musical talent.

The idea of the game is to correctly identify the members of nine different bands from that scene using clues coming from small snipppets of information. These clues are for instance extracts from interviews or memoirs from people connected to the scene. For each identified five musicians more snippets are unlocked, until the whole family tree has been identified. And yes, it is a really a family tree with connections and branches such as it is in a good music scene with bands splitting, reforming, exploring new expressions, and simply going forward.

Family feels surprisingly genuine in the details. This music scene could really have existed. The game includes nine recorded songs from the bands, a relatively long radio broadcast with an interview with one of the brightest stars from the scene, and a lot of atmosphere from that era, which I am about five years too young to have fully experienced. The game gave me about one hour of detective work filled with nostalgia to something purely fictional. I enjoyed it.

Det känns som om det är alltför sällan jag ärligen kan använda ordet bedårande för att beskriva ett spel, men nu är det äntligen dags: LiEat är ett bedårande spel!

LiEat utspelas i en värld som kanske kan påminna en smula om den riktiga världen, men den smulan är rätt liten. Det är en värld där det finns drakar, och de har rätt ovanliga förmågor som ofta verkar passa ihop med de människor de har tytt sig till. Efina (eller Efi) är just en sådan drake. Hon är två månader gammal, men hon ser ut som en flicka på fyra år, och hon är i lag med en kringvandrande bluffmakare som går från stad till stad för att handla med skvaller och sanningar och tar sig ett nytt namn för varje nytt ställe de besöker. Då passar det ju bra att Efi har förmågan att ge människors lögner fysiska former, som hon sedan kan äta upp för att få i sig näring så att hon kan växa upp och bli stor.

Spelet är uppdelat i tre tämligen fristående delar där den kringvandrande duon besöker tre olika platser med tre olika oroskällor: en blodsugare, en drömätare, en guldsnattare. Dessa ska tas om hand, men vår kringvandrande duo får också möjlighet att lära känna sig själva och att förstå sina platser i världen.

Spelet är som sagt bedårande. Det är ett till formen ett ganska normalt rollspel, men inte till innehållet. Här är det historien som är det viktiga, inte hur många monster man måste hacka ner för att få erfarenhetspoäng för att öka i graderna så att man kan klara de stora slutfulingarna. Man får en del småmysterier att grunna på och nysta ut längs vägen. Historien kombinerar att vara både gullig och småotäck samtidigt som den har ett förvånansvärt djup. Allt detta koncentrerat i ganska få ord. Spelet har också en säregen och charmigt skev grafisk stil, med musik som matchar stilen. LiEats tre delar tog inte särskilt lång tid att spela igenom, men det var en trevlig tid som jag nog kommer att minnas med varma känslor.

Lego The Hobbit är förstås den naturliga uppföljningen av Lego The Lord of the Rings. Det blir så att säga mer av samma sak, vilket betyder en historia som troget följer filmerna men är kryddad med förhållandevis enkla problem att lösa och en hel del skojigheter och billiga poänger. Det betyder tyvärr också en tangentbordsstyrning som ligger åt det irriterande hållet och lite bristande variation i vad man ska göra. Och så lockade spelet förstås åter fram min dåliga sida att inte sluta före 100% är avklarat.

En viktig sak att ha i minnet när man börjar spela är att spelet faktiskt inte är komplett. Det är bara de två första filmerna i trilogin som kom med i spelet innan det blev något käbbel med varumärkeslicenserna, så handlingen avrundas rätt rumphugget. Det är å andra sidan ganska passande för mig, eftersom jag faktiskt bara sett de två första filmerna och det aldrig blivit av att se den tredje. Spelet har alltså inte påverkat min spänning att se hur det ska gå för den stackars staden när draken ger sig ut.

Förutom tidigare nämnda brister så lider spelet även av att det stora antalet figurer, eller i alla fall det stora antalet dvärgar i sällskapet, i stort känns rätt likartade, och att själva berättelsen är rörigt genomförd. Det hängde sig också för mig lite för ofta, och det kraschade också emellanåt. Å andra sidan är det fortfarande hur roligt som helst att gå in och pulvrisera allt lösöre till dess innersta byggstenar (legobitar) och sedan bygga något nytt och praktiskt användbart av det. Man ska hålla fast vid de enkla nöjena i livet, och kul har man mest hela tiden när man spelar Lego the Hobbit.