Category: Spel / Game

If you think it was difficult growing up as a human, just consider how it would have been growing up as a monster. Your life starts in a tank of slime and while growing up you gain different amounts of personality traits (bravery, cleverness, ferocity, honesty, and kindness) and the respect from other monsters based on the desicions you make as monsterling, adolescent and fully grown monster. If you are sufficiently respected you may continue your monster career as an elder, or you get recycled in the tank. You may even go on to achieve great accomplishments in the diplomatic interactions between monsters and men. You can write monster history!

Monster Loves You! is a cute little game, or rather a cute little interactive story, where the choices you make matters. It is very nice in small doses, but after a couple of lifetimes the little adventures you experience starts getting a bit repetitive. The same can be said about the music. It is interesting that the way some choices influence the personality are not immediately obvious, but that they start to make sense after a while when more is learnt about monster life. The storyline is inventive and clever and the monsters are cute to look at. Monster Loves You! offers a relaxed escape from the human reality.

Återigen får jag tillfälle att fundera över vad som gör en människa. I Left 4 Dead 2 befinner vi oss i efterdyningarna efter en pandemi. Någon slags sjukdom som förvandlar vanliga människor till zombieliknande monster har spritt sig över världen. De smittade blir extremt blodtörstiga och de ger sig på friska människor så fort de får möjlighet. En del smittade har dessutom skaffat sig förmågor som närmast kan beskrivas som övermänskliga, och dessa använder de gärna i sin jakt på friskt blod. Fyra överlevare (Coach, Ellis, Nick och Rochelle) verkar vara immuna mot smittan och de befinner sig på taket till ett hotell någonstans i Georgia, USA, och nu ska de försöka ta sig därifrån för att leta upp något ställe som kan anses säkert. De är förvisso immuna mot smittan, men de är förstås känsliga mot det fysiska våldet som de smittade har för vana att utöva på de friska.

Grunden i Left 4 Dead 2 är för de överlevande att ta sig från punkt A till punkt B med ganska få variationer på temat. Ibland måste de hålla stånd tills något räddningsfordon dyker upp, ibland måste de samla bränsledunkar för att fylla på tanken till fordon eller elektriska generatorer, men i regel handlar det om att skjuta och hacka och motorsåga sig fram genom horder av smittade på väg mot en ny kort andhämtning. Frågan är om det gör överlevarna ett dugg bättre än de smittade. Med tanke på att varje smittad varelse en gång varit en normal människa med allt vad det innebär av familjeliv och minnen känns det väldigt rått att bara ha ihjäl alla man ser (det blir snabbt flera tusen) i stället för att försöka förstå hur smittan fungerar och kanske hitta något botemedel för de redan drabbade. Lyckligtvis verkar smittan bara drabba fullvuxna, eller i varje fall är det bara de vuxna som blir våldsamma.

Spelet fungerar mycket bra. Styrningen känns rätt, och svårighetsgraden kan man ställa in så att de flesta borde känna att det blir utmanande. Det blir emellanåt lite mastigt med alla lemlästade och sönderskjutna kroppar och allt blodstänk, framför allt i kombination med det slafsande ljudet av kött som faller i backen, men man trubbas av så småningom. Spelet är i första hand ett samarbetsspel där man tillsammans ska ta sig igenom köttmassorna, och därför är det synnerligen trist att spelets sämsta sida är dess spelare. De spelare som jag har parats ihop med när jag har försökt samarbetsspela har alla varit barnsliga, elitistiska eller bara korkade så det har inte varit särskilt trevliga upplevelser (om man tittar på spelets “gemenskapscentral” på Steam förstår man vilken typ av spelare som dominerar och vilken jargong som gäller). Det går att spela solo också, men då tappar man en viktig dimension av spelet. Man får helt enkelt anstränga sig för att hitta ett gäng medspelare man trivs med för att till fulla kunna uppskatta spelet.

Jag tycker om minimalistiska abstrakta spel där man får lov att klura lite för att hitta lösningen, och Strata motsvarar den beskrivningen. Spelet går ut på att man ges ett rutnät med ett antal färgade kvadrater, och skall dra färgade band i kors så att färgen på det översta bandet i varje skärningspunkt motsvarar färgen i rutnätets motsvarande position. Variation i spelet fås genom att ha olika stora rutnät och olika antal färgee att välja mellan.

I botten bygger alltså spelet på en mycket enkel idé där man anänder logik för lista ut lösningen, på samma sätt som exempelvis Sudoku. För att det ska fungera krävs det att spelet är tillräckligt utmanande för att inte bli tråkigt, och det är där som Strata brister. Efter ett relativt begränsat spelande insåg jag att det finns en riktigt enkel algoritm som garanterat löser samtliga pussel man ställs inför, och vars komplecitet är oberoende av antalet färger, och dessutom oberoende av rutnätets storlek så länge man har tillgång till papper och penna för att komma ihåg i vilken ordning banden ska dras (jag klarade bara av att hålla upp till 5×5-rutnät i huvudet). Det gör att spelet, även om det är snyggt att se på och inte alltför irriterande att lyssna på, helt enkelt inte fungerar som spel. Det går inte att skyla över att själva spelidén är feltänkt.

You are a slave in the Amazon queendom of Aravorn. One day, your queen Karen disappears without a trace. Her daughter, princess Loren, is determined to find Karen and chooses you as a companion on the journey, mainly because you know healing magic. Along the way a diverse group of able talents joins the search party, and a war breaks out threatening the lives of all inhabitants in Aravorn. And this is just the front face of an even greater threat.

Loren the Amazon Princess is mix of a role-playing game and a visual novel. The story is told through dialogues, where the player has some opportunities to add a bit of personality to the character he/she controls. This eventually leads to some romantic opportunities with other characters in the party of heroes. Some violence is of course needed once in a while with turn-based fights of classical type where some loot can be obtained. The loot can be equipped, or sold in shops where some other equipment can be purchased. Finally, the player and all companions level up once in a while so all standard elements in a role-playing game are included.

Apart from the tediousness of levelling up and equipping fifteen-ish characters and the annoyingly generic background music, the game is quite enjoyable. Loren the Amazon Princess is neither pretentious nor bland and I am surprised by the large number of hours I have already invested to finally see the end of the story.

Det låter lite töntigt med spel som vill utbilda spelaren. När jag gick på högstadiet gjorde jag själv ett datorspel för att få ordning på de tyska prepositionerna, och det var inte särskilt roligt att spela. Å andra sidan såg programmerandet till att jag uppnådde prepositionskollen jag ville ha redan innan spelet var färdigt, så det fungerade faktiskt. Töntigt var det. Spelet Never Alone, eller Kisima Inŋitchuŋa som det heter på språket iñupiaq som talas av urbefolkningen i nordvästra Alaska, vill sprida kunskaper om iñupiaterna och deras kultur. Som synes så lyckas spelet med sin föresats på mig, och det utan att bli det minsta töntigt.

Never Alone bygger på en historia om den lilla flickan Nuna som tillsammans med sin fjällrävsvän ger sig ut för att leta upp källan till den svåra snöstormen som aldrig tar slut. Flera andra traditionella historier och myter vävs in i handlingen som tultar framåt i lagom tempo. Emellanåt låser man upp så kallade kulturella inblickar, som är korta intervjufilmer som fördjupar, förklarar, beskriver och förmedlar vad spelets upphovsmakare vill lära ut.

Det är lätt att tycka om spelet. Det är snyggt att titta på, historien berättas av en man med en riktigt mysig sagoröst, och musiken och ljudeffekterna sitter helt rätt. Filmerna man låser upp är dessutom så pass korta att man kan se dem direkt när de låses upp utan att man tappar tråden i spelet. Både filmerna och berättarrösten är textade på svenska utan några konstigheter, därför känns det underligt och irriterande att det står “[tab] titta insikt” i hörnet av varje laddningsskärm och varje gång en kulturell inblick dyker upp. En jobbig kombination av dåligt språk och inkonsekvens, men det gör inte så mycket på det stora hela. Då spelar det större roll att själva spelet, ett pussel-plattformsspel, är lite småbökigt och ibland till och med frustrerande med styrningen eftersom många problem kräver att man styr både Nuna och räven. Bökandet gör att tempot, själva flytet, på berättelsen blir lite ryckigt. Man kan även vara två spelare som hjälps åt för att samarbeta sig igenom problemen, och då kommer man undan det här problemet.

Totalt sett var Never Alone ändå en berikande upplevelse för mig, hur töntigt och präktigt det än låter. Jag hade ett par trevliga timmar där jag dessutom lärde mig någonting. Jag kommer exempelvis hädanefter aldrig att se på norrskenet som jag tidigare gjort, och norrskenet är ju ändå en del av mitt jobb.

Company of Heroes är ett realtidsstrategispel där man får möjlighet att prova på att leda trupper i strid under andra världskrigets sista år. Det är i alla fall vad spelets bilder säger, men spelet sker förstås på ett mer abstrakt plan där man i varje strid ska ta kontroll över olika strategiska punkter för att på så sätt få tillgång till större mängd resurser, som används för att bygga ut och förbättra sina trupper. Eftersom det mesta man stöter på går att spränga eller skjuta sönder är det tur att det inte verkar finnas någon lokalbefolkning kvar i byarna där man smyger omkring och sabbar för motståndarna.

Jag antar att Company of Heroes kommer till sin fulla rätt när man spelar mot andra spelare online, men eftersom jag som absolut nybörjare förmodligen skulle råka så illa ut att jag inte ens skulle hinna lära mig någonting på upplevelsen så försökte jag mig i stället på att spela enspelarkampanjen. Den inleds med landstigningen i Normandie, närmare bestämt det amerikanska Able-kompaniets stentuffa landstigning på Omaha Beach. Sedan fortsätter man med att strid efter strid röra sig åt nordväst för att ta tillbaka hamnen i Cherbourg från de tyska striderna. Ungefär där inser jag att jag inte har särskilt roligt när jag spelar spelet, utan jag upplever en blandning av att vara lätt uttråkad och småirriterad vilket inte är särskilt motiverande för att fortsätta, så jag bestämmer mig för att avbryta kampanjen. Det är synd att det blev så, eftersom spelet i sig känns alldeles utmärkt. Ett försök att spela en enkel duell mot en datorstyrd spelare var inte heller särskilt spännande. Eftersom jag inte visste vad jag höll på med så provade jag på en både djärv och idiotisk strategi som trots dess enorma brister slutade med att jag enkelt vann, och det mot en “normal-svår” motståndare. Det känns inte rätt att det ska bli så. Det är därför jag antar att det är mot mänskliga motspelare som spelet blir roligt, men i brist på vänner som ligger på samma låga nivå som jag och utan lust att på min nuvarande nivå prova att möta okända motståndare så blir det nog inget mer spelande av Company of Heroes för mig.