Category: Film

Ibland undrar man vad filmbolagen håller på med när de byter namn på filmer. De kanske tycker det är roligt att förvilla, eller att det kanske lurar någon att betala för att se samma film två gånger. Vadim Perelmans film hette Lektioner i persiska när den först släpptes för att visas på festivaler och i dylika situationer, men sedan dess tycks den oftast gå under namnet Lektioner i överlevnad. Båda namnen fungerar dock utmärkt att ha som titel, men de ger rätt olika känslor om man inte sett filmen.

Filmen börjar 1942 när den unge judiske belgaren Gilles sitter i en SS-organiserad fångtransport. Han byter bort en halv macka mot en persisk bok som en medfånge har med sig. När transporten stannar och det är dags att avrättas ropar Gilles att han är perser, och inte jude, och visar upp boken som bevis. Det råkar falla sig så att kökschefen Koch i det närliggande koncentrationslägret just letar efter en perser; han vill lära sig prata farsi inför sina planer att fara till Teheran efter kriget och öppna restaurang. Gilles talar förstås inte farsi utan blir helt enkelt tvungen att hitta på ett helt språk för att lära det till Koch. Alternativet är ju döden.

Handlingen i Lektioner i persiska är originell, även om temat (allt man gör för att överleva) är tämligen vanligt förekommande i filmer med anknytning till förintelsen. En i mitt tycke lite ovanlig detalj är att filmen inte bara följer Gilles öde, utan även följer med flera av de tyska lägervakterna och officerarna i deras inbördes intrigerande. En del av handlingen känns något överdrivet konstlad, men i det stora hela är filmen ett alldeles utmärkt drama med goda skådespelarinsatser och välgjorda scener.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Jan Mikolášek var en tjeckisk örthelare, aktiv runt mitten av förra seklet, som hade som specialitet att diagostisera sjukdomar genom att studera urinprov genomlysta av solljus. Han var mycket framgångsrik och ska ha botat miljontals med människor med sin förmåga att hitta rätt botemedel till rätt tillfälle, inklusive politiska toppar bland de båda totalitära regimer som under dessa år politiskt styrde i centraleuropa. Han hamnade slutligen i onåd hos ledningen i Tjeckoslovakien, där han sågs som en charlatan som lurade av den fattiga befolkningen deras små slantar, och han plockas slutligen in till rättegång.

Agnieszka Hollands film Charlatan påstås i eftertexterna löst bygga på Mikolášeks liv, och det där ordet “löst” är ju svårt att förhålla sig till. Hur mycket är egentligen påhittat och hur mycket är sant? De stora dragen i historien bör man kunna lita på, men sanningshalten i allt det andra är inte helt klar. Filmen inleds i mycket makligt tempo med en lång inblick i det dagliga arbetet för en populär helare, med hundratals bönder i kö med sitt urin i små glasflaskor. Filmen tar egentligen fart först då polisen fängslar honom, och via förhören ger hans bakgrundshistoria genom en serie tillbakablickar. Det är intressant att följa med hur en trädgårdsmästarson, genom krig och olyckor, finner sitt kall och utvecklar sina helande förmågor.

Filmen är hantverksmässigt mycket välgjord, men jag finner det lite märkligt att den inte riktigt verkar vilja ge någon tydlig bild av huvudpersonen trots att den i stort sett är en biografi. Han framstår som rätt lynnig och småsint trots sin uppenbart goda sidor, och vid ett par tillfällen närmast djupt egoistisk. Det är å andra sidan den typen av detaljer som håller intresset uppe för filmen. Den skulle annars riskera vara helt utan motstånd för åskådaren och sedan bara glömmas bort efter ett par dagar.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

År 2095 har det gått illa med världen, och inte minst Danmark. Havsvattennivån har stigit mycket och det råder extrem brist på färskvatten. Det gör att de flesta ekosystem har kollapsat. Man har dock också kommit på hur man kan genomföra resor tillbaka i tiden, men i och med att det är extremt farligt att mixtra med kausalitet, man vill ju undvika alla former av paradoxer, så är tidsresandet helt enkelt strikt förbjudet. Forskaren Mona Lindkvist var dock redan 2017 mycket nära en lösning på problemen, men hon omkom i en flygolycka innan hennes resultat hade skrivits ner någonstans. Den danske underrättelsechefen Fang Rung får uppgiften att i allra största hemlighet resa tillbaka i tiden för att snoka reda på vad det var för lösning hon var på väg att visa upp, men utan att påverka historiens gång. Nu fungerar tidsresor så att resenären delas upp i två halvor, varav den ena (QEDA – Quantum Entangled Quantum Agent) åker iväg medan den andra stannar kvar som ett slags ankare, och de bibehåller en slags mental kontakt med varandra. När kontakten med den tillbakaresande halvan försvinner måste Rung på egen hand, utan ankare, resa tillbaka och lista ut vad som hänt.

Max Kestners film QEDA har kanske en komplicerad intrig, men bygger egentligen på en enda idé: Är det inte rimligt att någon som reser tillbaka i tiden från en jobbig framtid inte vill resa tillbaka till framtiden igen? Filmen är ganska monotont mörk, både till handling och färgval, vilket gör att den liksom inte lockar till tittande. Den är också emellanåt lite småtråkig, och har en stor blandning av underspelande och överspelande skådisar. Filmens starka sida ligger i själva grundfrågan den ställer, och den i sig gör filmen sevärd för mig.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

En del filmskapare vill verkligen göra det svårt för tittarna. Todd Field inleder sin film Tár bakvänt, med vad som brukar vara evighetslånga eftertexter med alla tekniska och konstnärliga medarbetare. Sedan introduceras filmens huvudperson, Lydia Tár, av en presentatör inför en imponerad publik och så följer en mycket lång intervju av henne där hon levererar intellektuell skarphet och vassa repliker. Hon är ju verkligen på höjden av sin karriär, chefsdirigent för Berlins filharmoniker efter en karriär som gått spikrakt uppåt. Hon är gästföreläsare på hyperprestigefulla Juilliard i New York, hon bor tillsammans med orkesterns förstaviolinist i en tjusig våning i Berlin, och hon är på väg att slutföra inspelningarna av Mahlers samtliga symfonier i och med repetitionerna av den så svåra femte. Men hon är också en manipulativ maktmänniska som styr allt i sin väg efter eget godtycke. Filmen Tár skildrar hennes fall.

Filmens poäng är ordentligt svårtolkad. Lydia Tár själv är synnerligen osympatisk, men också lite av en konstnärlig urkraft, och hon är briljant gestaltad av Cate Blanchett som är närvarande i varenda scen i den drygt två och en halv timme långa filmen. Om man man läser på lite om filmen så inser man också att den är oerhört genomtänkt i de små detaljerna, och är välfylld av referenser åt alla möjliga håll. Trots att Tár tar god tid på sig att komma igång håller den spänningen uppe mest hela tiden. En riktig kvalitetsfilm helt enkelt, även om den är svår att beskriva.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Gareth Jones är en walesisk ung politisk rådgivare och frilansande journalist, verksam i London under tidigt 1930-tal. Hans främsta merit är att ha lyckats göra en intervju med Hitler under en flygresa, men hans varningar till politikerna om utvecklingen i Tyskland faller för döva öron. Därför intresserar han sig för utvecklingen i Sovjetunionen, som börjat göra stora industriella och ekonomiska framsteg. Kanske är det läge att använda Stalin som en bundsförvant mot Hitler, men för mer insikt måste han intervjua just Stalin. Jones reser till Moskva, där han möts av övervakning, hemlighetsmakeri, och västerländska korrespondenter som lever dekadent, men ingen intervju är över huvud taget möjlig. Han följer istället ett spår till Ukraina, som han har en lättare anknytning till, och där möter han den extremt brutala svälten (Holodomor) som uppstått efter att regimen rekvirerat all spannmål för att uppfylla femårsplanerna. Kan någon utanför Ukraina tro på vad han varit med om?

Agnieszka Hollands film Mr. Jones bygger på en sann historia, men har förstås snitsats till lite för att göra historien filmvärdig. Svältscenerna är fruktansvärt brutala, faktiskt bland de hemskaste jag har sett på film, så det normala livet man lever känns närmast underbart. Rent filmmässigt tycker jag dock att, den visserligen tämligen begränsade, parallellhandlingen med George Orwell som sitter och skriver Djurfarmen mest känns påklistrad och rör till berättandet. I övrigt är det en mycket bra och övertygande film som tyvärr verkar ha hamnat i skymundan. Väldigt få tycks känna till den.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Det börjar i en öken. Små flickor har i alla tider lekt med dockor som liknar småbarn, som en slags övning inför moderskapet. Plötsligt dyker Barbie upp och barnen krossar sina gamla dockor i slowmotion. Hon kan göra allt och har en drömtillvaro i en rosafärgad värld, och visar därmed vägen för alla flickor som leker med henne. Alla dagar är en fest och Barbie är lycklig. Ken, däremot, har hela tiden känt att någonting fattas i hans tillvaro i och med att han bara finns till för Barbie, och inte har något annat att komma med. En morgon upplever Barbie en omskakande upplevelse när hennes hälar plötsligt når ner till marken, tankar på döden börjar börjar dyka upp i huvudet, och celluliter observeras på den perfekta kroppen. Det leder till att Barbie, med Ken, måste resa till den verkliga världen för att reda ut vad det är som händer vilket har en del rätt oväntade följder.

Greta Gerwigs film Barbie är mycket tydligt sponsrad av leksakstillverkaren, men det har inte hindrat Gerwig från att driva ganska uppfriskande med Barbie-bilden. Kulturkrockarna mellan den verkliga världen och Barbies värld är ofta roliga, och själva logiken i filmen är underhållande märklig. Mycket möda har lagts ner på detaljer i scenografin för att verkligen motsvara leksaksvärldens proportioner. Ingenting kan egentligen göras för överdrivet där. Filmen gjorde mig glad, även om den faktiskt kändes lite utdragen fram mot slutet.